Beroende på vem vi är och vad vi har i bagaget så bär vi på olika sorters rädslor. Som liten är mörkret i korridoren det mest skrämmande som finns. Tonåringen fruktar mer än något annat att göra bort sig inför folk och den fullvuxne tycker måhända att spindlar är det vidrigaste som finns. Rädslor är på det stora hela något individuellt, en produkt av de upplevelser vi varit med om genom livet. Flickor med långt svart hår, ormar, höjder eller stirrande barn, alla har vi något vi är rädda för.
Men så finns även det där andra, det som nittiofem procent av oss alla delar som en gemensam rädsla. Och nej, det är inte polarisarna smälter eller att proteinpulver ska ta slut. Misslyckande. Smaka på det ordet. Redan nu är du i gott sällskap av alla som läser detta med ett obehag och minns tillbaka till ett, eller måhända flera, saker eller händelser som du ser som dina stora misslyckanden. Upplevelser som var så obehagliga att du aldrig någonsin vill vara med om dem igen. Någonsin. Är du med?
Om vi för en sekund flyttar vårt fokus till något annat och istället berör misslyckandets betydligt trevligare syskon, att lyckas, istället. Samma sak här, inte sant? Du tänker på den där gången när allt gick som det skulle. När alla planeter och gudar tycktes le mot dig samtidigt. Kanske det bästa som finns. Fullständig lycka i att lyckas med det man tagit sig för.
Och trots euforin som möjligen hägrar vid horisonten vågar många, kanske de allra flesta av oss, inte ta steget ut i det där okända. För, även om chansen finns att vi lyckas så lurar även det där andra precis utanför synfältet. Risken att vi misslyckas.
För, även om chansen finns att vi lyckas så lurar även det där andra precis utanför synfältet. Risken att vi misslyckas.
Jag pratade med två goda vänner för ett tag sedan om rädslan för att misslyckas. Vi gled in på fenomenet tävlingar och insåg efter en stund att anledningen till att de flesta inte väljer att tävla inte beror på att de själva inte vill, utan snarare på rädslan att de ska misslyckas. Efter en stunds vidare filosoferande gick det också upp för oss att det nog mest inte är för sin egen del folk är rädda att misslyckas på tävling. Nej, det är att misslyckas inför folk, en publik som är det fundamentalt mest skrämmande.
Vi bryr oss således allra mest om vad folk ska tycka om vår misslyckade insats. Vad ska den och den tro om jag inte fixar det här? Tanken är för oss outhärdlig.
Det är således där vi har hamnat. Hur tragiskt är inte det? Misslyckandet hade andra proportioner förr. Lyckades du inte fälla ett byte på jakt, ja då fick du ingen mat. Missade spjutet när en rabiat sabeltandadtiger med aggressionsproblematik kom rusande mot dig, ja då var du död. Det kan man kalla misslyckande. Men idag? Vad spelar en förlorad tävling för roll? Hur allvarligt är det om någon annan flyktig bekant tycker att din insats var värdelös, egentligen?
Är det här ett reellt bekymmer då, undrar du. Jag tycker det. För rädslan att misslyckas inför andra har tagit över hela vår vardag. Ser du fram emot en resa till Mallorca men hör grannen berätta att de ska till Thailand, ja då är nog risken att du plötsligt ser på din stundande färd som något av ett misslyckande. Vad är egentligen Mallis, jämfört med elefanter och singah-öl på andra sidan jorden? Är du med på hur jag menar? Vi blir som människor helt enkelt både hämmade och handlingsförlamade av denna ständiga rädsla för att misslyckas inför andra. Med avundsjuka betraktar vi individer som "vågar" säga upp sig och flytta till andra sidan jorden, som törs bryta upp från sitt välbetalda jobb och istället börja på en utbildning mot ett yrke som personen alltid drömt om. För, vi vill också. Men vi vågar inte riktigt. Tänk om vi misslyckas. Och vad ska alla andra då tro och tycka?
Här finns hela svaret till en ganska simpel väg till lycka, tycker jag. Det låter enkelt men är rätt svårt. Sluta bry dig om vad andra tycker. Enkelt va?
Men låt oss bryta ned det lite. De som vågar, de som så många andra är avundsjuka på, vad har de gjort? Precis. De har slutat vara rädda för misslyckandet och framförallt för vad andra ska tycka. Tänk så mycket potential som finns där ute som hålls tillbaka av något så trivialt som rädslan för att misslyckas inför folk.
Vill du upp på scen och tävla men är rädd för vad andra ska tro – skit i det! Den resan är din och din allena. Har du vågat ta steget och givit allt vad du har, spelar det då egentligen någon roll vad resultatet blir? Det är ju, trots allt, inte en sabeltandad tiger vi talar om här.
Perspektiv!
Vågar du aldrig kommer du förmodligen att ångra dig i framtiden.
Sluta spegla din framgång i vad andra individer tycker om dig. Det är du som ska vara lycklig, inte till synes lyckad i vad andra anser vara lycka för dem.
Våga köra. Och våga misslyckas.
Det är grunden till att lyckas.
