Att säga att vi lever i en utseendefixerad värld är väl en rejäl underdrift. Vart man än vänder sig syns halvnakna kroppar. I tidningar, tv och på nätet. Samtidigt pumpas vi med budskapet att ett vältränad kropp är det enda som gäller. Och det här har som bekant skapat ett ganska så skevt samhälle, där människor som av en rad olika anledningar inte ser ut som normen, får utstå en hel del spott och spe. Det är sannerligen inte bra.
Det har dock uppstått något av en motståndsrörelse till dessa ideal. Allt fler väljer att stå upp för sin kropp, som i samhällets ögon inte ser ut ”som den ska”. Modeller med betydligt sundare kroppar än den traditionella modellkroppen börjar få ta plats, vilket i allra högsta grad är på tiden. Men, den här förändringen är inte enkom av godo.
Meghan Trainor släppte 2015 sången "All about the bass ", som rönte enorma framgångar. Kort beskrivet handlar låten om dagens ideal och hur sjuka de är. Fantastiskt, inte sant? Men, i kölvattnet av framgången med sången uppstod ett fenomen som kom att kallas skinny bashing . Enkelt förklarat är det när en person som råkar vara överviktig gör sig lustig på någon annan, som i deras ögon är för smal. Kort ska vi kanske stanna upp här och säga att ja, folk blir kränkta för allt nu för tiden. Stiger priset på kaffe blir någon kränkt. Snöar det ute, fast meteorologen sagt att det ska vara uppehåll, blir en halv befolkning kränkt. Jag är medveten om det. Men, när det kommer till att kritisera en människas kropp och livsval...ja då kan jag faktiskt skriva under på att man får känna sig kränkt.
Vilket för mig till dagens ämne. Jag gillar att träna. Nej förresten, stryk det där. Jag älskar att träna. Det får mig att känna mening, livsglädje och passion. Näst efter familj och nära vänner är träning det som jag på jorden värdesätter högst. Jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan slammer från stänger, lungor som spränger av ansträngning, muskler som sväller av pump och magnesium som yr i luften likt den första snön i november. Träning är, helt enkelt, en del av mitt innersta väsen. Jag vore inte jag, om jag inte fick träna.
Med denna passion följer en hel del andra saker. Jag äter för att optimera mina resultat. Det skulle liksom kännas konstigt om jag slängde bort allt jag kämpar för i köket. Onödigt. Detsamma gäller sömn. Ja, jag ställer ibland in aktiviteter för att kunna sova istället. För det hjälper också min träning. Människor kan reagera med att rynka på näsan åt att jag säger att jag "inte har tid" att följa med ut på afterwork, bio eller något annat. Att göra dom sakerna tar för mycket från det jag älskar mest - träning. Inte dricker jag heller särskilt mycket, vilket kan få folk att häpna så här i sommartid. "Va? Ska du inte ens ha en öl ?!". Nej. Det ska jag inte. För det är inte heller värt det.
Nope.
Här kolliderar då de två världarna. De otränade slår ihop med de tränande, i en gigantisk smäll. Och jag kan ibland uppleva det som om det pågår lite av en hetsjakt på oss som väljer träningen framför grill och bärs. Lite som skinny bashing , fast tvärtom. Det postas bilder på sociala medier som driver med dom som gillar kvarg och solbränna. Regnar det så hånas alla som slitit på gymmet under vinterhalvåret. Skadeglädjen är total. "Haha! Där fick ni som tränade! Hur känns det nu, när ni inte får visa upp era kroppar ?!". Och, även om samhället inte tycker det, så tycker jag att det här är minst lika illa som när någon hånar en person för att den råkar vara fet. Eller smal.
Jag är en stark förespråkare av att alla ska få leva sina liv så som dom vill, så länge det inte skadar någon annan. Vill man vara stor och tjock som en gaffeltruck, då ska man få vara det, utan menande blickar och kommentarer. Är det smal som en sticka en person vill vara, så man kan gömma sig genom att stå i profil, ja då ska man väl för tusan få vara det också, inte sant? Och nej, jag känner mig inte kränkt. Så har vi rett ut det. Jag tycker mig bara uppleva att vi som väljer träning som en stor del av våra liv får stå ut med betydligt mer än vi borde. Det skojas om vårt käk, hur mycket vi tränar och aldrig får "ha kul" och att det minsann inte kan vara ett värdigt liv att skippa bullar och sprit.
Men vet ni vad? För mig är det just det. Jag älskar allt jag gör. Allt i mitt liv genomsyras av att jag valt träning som min passion. Och jag trivs enormt med det. Det är ingen uppoffring, tvärtom. Det är en ynnest. Det är mitt liv – mina val. Precis som för dig. Och du kanske har andra prioriteringar. Men jag pikar inte dig för det. För jag har inte med det att göra. Får jag kanske be dig att du gör samma sak?
Mer rörelseglädje (och mer ödmjukhet) åt folket!
° ° °
