Det är fredag förmiddag när detta skrivs och jag kommer på mig själv med att sitta och dagdrömma. Mina tankar vandrar tillbaka cirka 12 år, till en tid som jag nu upplever som ganska härlig. En tid där vardagen var väldigt okomplicerad. Jag tänker främst på den delen av mitt liv som då upptogs av styrketräning. Jag har styrketränat till och från i många år nu, men min första seriösa träningsperiod hade jag där för tolv år sedan, mellan 2003 och 2006. Den minnesbild jag har från de åren är ren och skär glädje för träning. Och så minns jag mina härliga vänner som jag delade detta med såklart. Jag levde träning, pratade träning och älskade träning. Den enda input jag hade utifrån var egentligen den som kom från andra människor på gymmet. Vi utbytte lite erfarenheter ibland. Man fick och gav en uppmuntrande kommentar då och då. Det var lugnt, harmoniskt och tryggt på något vis.
Så börjar jag fundera på hur det ser ut idag. Om jag skulle få åka framåt i tiden, hur skulle min minnesbild av 2015 då se ut? På vilket sätt skulle min upplevelse av fitnessvärlden ha ändrats under de senaste tio åren? När jag funderar på detta så märker jag att det finns en sak som överskuggar allt annat. Alla fantastiska människor jag träffat under året, alla tuffa men härliga timmar i gymmet, den svårslagna känslan av fysisk progression. Men inget av det finns top of mind när jag funderar över styrketräningsåret 2015.
Något har hänt med oss.
Det som från början bara var internet, men som nu även är sociala medier via olika plattformar, är en plats som fyllts med negativitet. Milt uttryckt. Fitnessvärlden har, av naturliga skäl, funnit en djup förankring i internet och sociala medier. Effekten av det har blivit att det som var en härlig ”gemenskap” också det har fyllts av mycket negativitet. Detta har varit en process som pågått länge, men min upplevelse är att det har eskalerat väsentligt det senaste året.
Ta Facebook som exempel. De första åren av Facebook dominerades av glada statusuppdateringar. Vi ville visa världen hur lyckliga och glada vi var. Vi ”puffade” på varandra, skickade glada smileys och startade kompisgrupper tillsammans.
Nu verkar det som att vi har börjat tröttna på att hitta positiva saker att förmedla. Kanske tycker vi att det blivit för händelselöst? Det har blivit vardagsmat. Så det positiva får mindre utrymme. Men vad händer när det positiva försvinner? Vi ersätter det med något annat. Något som är väldigt lätt att tillverka, och på så sätt hålla vid liv. Vi ersätter de glada statusuppdateringarna genom att hitta något att klaga på. Någon att klaga på. Vi ersätter positivitet med negativitet. Tänk efter, hur ser ditt flöde ut på Facebook? Detta sker NU.
Kommentarsfälten angrips av negativa kommentarer. Vi vill visa att vi kan mer och att vi vet mer. Kommentarer från människor som tror sig ha rätten att recensera andra människors utseende är standard. Att få kritisera någons val av kost eller träningsform är plötsligt en självklarhet. Människor som gör ”konstiga övningar” eller som har ”dåligt utförande” filmas i smyg, och så skrattar vi åt dom. Vi tar oss rätten att bedöma andra människor på ett sätt som jag aldrig skådat tidigare. Nu är ju inte detta unikt för fitnessvärlden, utan sker hela tiden i alla grupperingar. Jag ser t ex att fler och fler "artiklar" från rasistiska ”tidskrifter” delas till höger och vänster. Effekten av det här är att vi har normaliserat beteenden som, i alla fall i min värld, INTE var ok för tio år sedan. Åsikter som då yttrades anonymt på tvivelaktiga forum yttras idag helt öppet utan konstigheter.
När jag tittar på interaktionen som sker i sociala medier så känns det ibland som att få ett slag i ansiktet. Jag ser en så oerhört tydlig röd tråd av en mentalitet som säger ”jag har rätt – du har fel” och ”jag är bra – du är dålig”. Vad beror detta egentligen på? Har kunskap och information har blivit så tillgängligt att konkurrensen om vem som vet mest har ökat samtidigt som ödmjukheten har minskat? Har vi människor blivit så tillgängliga i uppvisandet av våra kroppar att ribban höjts och därmed även prestationsångesten och kroppskomplexen? För vi vet ju alla vart den mesta negativiteten kommer från, eller hur? Osäkerhet.
Nu vill jag bara vädja till dig att inte se mig som en surgubbe här, för visst ser jag även positiva saker. Jag ser väldigt många underbara människor som delar med sig av sin glädje, som sprider positiv energi och inspiration där ute. Det finns mycket gott att säga om vår gemenskap i träningsvärlden. Men tyvärr, jag kan inte förbise detta mörker. För varje negativ kommentar jag ser, försvinner energin från tio positiva kommentarer. Det borde inte få vara så, men så är det för mig. I alla fall just nu, den här fredagsförmiddagen.
Jag vill inte se tillbaka på 2015 och minnas det som ett översittarnas år. Tänk så fantastiskt det vore om vi kunde enas i att det räcker nu. Tänk om vi unisont kunde bestämma att från och med nu kommer vi att skjuta ner all negativitet direkt när den uppstår. När något inte är okej, då säger vi att det inte är okej. För det positiva här är ändå att det faktiskt finns betydligt fler härliga människor än det finns fientliga. Det vi måste göra är helt enkelt att låta våra välsinnade stämmor höras lite oftare och lite högre. Jag vet att jag själv har en hel del att jobba på för att nå dit fullt ut, men gör du ett försök så lovar jag att göra detsamma.
För det bästa vaccinet mot skugga är ju trots allt ljus, eller hur?
° ° °
