Vilken galen höst ändå! Ännu en helg i fitnessbubblans tecken läggs nu till handlingarna. Denna gång fick jag bekvämt nog installera mig på hemmaplan i Lund där Decembercupen årligen hålls för en skara färska och förväntansfulla nybörjare som tagit chansen att prova sina vingar. Många står således inför sitt allra första scenframträdande denna helg på Scandic Star . Decembercupen är överlag inget enormt arrangemang men det är gemytligt, det som är viktigt finns tillgängligt och av strulet och tidsförskjutningarna som det ryktats om att den här tävlingen varit hemsökt av märks ingenting för mig som besökare. Body Fitness , Bikini Fitness, juniorer och Men's Physique, juniorer är de klasser jag hinner se, vilket visar sig vara en passande introduktion till de frågor som ska stötas och blötas i följande stycken.
Den som utmärker sig mest är utan tvekan när Lovisa Stenman fullständigt sopar banan i korta Body Fitness-klassen och även om jag inte fullt ut förstår den här sporten så förstår vi alla den euforiska känslan en vinst medför. En av världens enklaste men också bästa känslor. Lovisas fysik sticker verkligen ut i mängden på ett sådant sätt att även ett oinvigt öga ser att hon har någonting extra. I de kommande två klassera upplever jag det lite mer oklart exakt vad som premieras.
Lovisa Stenman. Foto: Robin Johansson
Under Men's Phsysique- och Bikini-klasserna sitter jag och bedriver gissningsleken om topp tre, och det går hyfsat i Men's Physique men helt åt skogen i Bikini. Det verkar som om ledorden i MP är en definierad, smal och detaljerad midja, stora axlar, samt utstrålning som en "beach boy". I Bikini däremot är det svårt för undertecknad som är långt ifrån konnässör att avgöra vad som betraktas som "för mycket muskelmassa", så mina gissningar blir bäst genom att jag helt enkelt slutar tänka i termer av symmetri , quadriceps och deltoideus och fokuserar på håret, sminket, bikinin, utstrålningen och kroppsspråket. Då hamnar jag plötsligt nära domarnas resultat.
Det väcker såklart tanken om ifall Bikini Fitness är kroppsbyggning eller någonting annat, men vem är jag att ifrågasätta? Bikini är stort, de tävlande jag känner privat tränar hårt och det är många tjejers passion. Däremot är jag som vän av tydligt mätbara resultat nyfiken på vad som primärt driver det femtiotal tjejer under 23 bast som ställer på scenen i Lund den här lördagen, och vem kan då vara bättre lämpad att besvara mina frågor än en coach?
Jonathan Fogelberg som precis coachat Lovisa (hon som ägde Body Fitness-klassen) och väldigt många andra under sitt företag JF Athletes flagg dök upp i vimlet efter tävlingarna och jag var inte sen att hugga honom för att snacka lite om goda drivkrafter, vad nybörjare bör ha i åtanke och vad som utmärker en bra coach egentligen.
Vad det än må handla om för sport så är en tränare eller coach sällan en nackdel. När man går in för en idrottslig prestation kan det hända att självbilden och förmågan att bedöma sin insats försvagas. Addera ett stort kaloriunderskott till den vanliga sportneurosen så har man vips ett läge där det blir närmast oumbärligt med någon som håller ett hököga på en, ger konstruktiv kritik, stöd och rent krasst ger dig order. Jonathan jobbar med just dessa delar och jag hoppas därför att han också kan betrakta fitnessatleternas umbäranden ur ett ovanifrånperspektiv.
Få coacher är mer avslappnade än Jonathan Fogelberg.
Det första jag frågar är hur det är att som nybörjare komma ut på scen och mötas av domarna, strålkastarna och publiken för första gången? Just den delen upplever Jonathan som den minst komplicerade visar det sig. Hans atleter brukar tycka om det och ha väldigt kul. Han reflekterar över att det kan bero på att han är väldigt lugn backstage, vilket är det enda logiska att göra.
– När man befinner sig där ska allt vara klart, är det inte det så hinner man ändå inte göra något åt saken, då finns det heller inget att hetsa upp sig över , menar han.
Så långt är allt lugnt. Det är när vi kommer in på coachens roll genom dieten och atleternas prestationer som han ser att eventuella problem uppstår. Försiktigt sneddar jag sedan in på bikinispåret . Visst, grenen har några år på nacken nu, poseringar har ändrats och vi har haft tid att smälta fenomenet, men det går fortfarande att konstatera att vissa element i diciplinen fortfarande är ganska kontroversiella.
Det kan vara stökigt att hantera vissa element i poseringsgrenar ifall man inte är trygg i sig själv, milt uttryckt. Det kanske blir tydligast i de grenar där det är "total package" som bedöms. Det blir personligt på ett annat sätt när ens leende, smink och klädval är nästan, om inte precis lika viktiga som det man åstadkommer genom att sköta sin träning och diet. Eftersom många av oss också stött på vissa som mått mindre bra av att tävla i poseringsgrenar, kunde jag inte låta bli att fråga om det finns bättre eller sämre lämpade personer för bedömningssporter.
– Jag upplever nog att bikini-tävlande i regel är de som fordrar mest uppmärksamhet och bekräftelse från mig som coach. Det är nog också den disciplin där det råder mest negativ konkurrens. Tävlingsmentalitet är ju i regel någonting bra, men vad som är mindre konstruktivt här, är att konkurrensen går ut över personerna mer än sporten. Möjligen kan det bero på att det är så lite som skiljer bikini-tjejernas fysiker åt, och då kan det ligga nära till hands att börja värdera någons person eller mer generella utseende , säger Jonathan.
Jag frågar om det kan ha med klientelet i sig att göra eftersom vi ändå pratar om unga tjejer, ofta i tonåren, en artonårig tjej är i nio fall av tio inte helt trygg i sig själv och kan således säkert bete sig lite offensivt i en tävlingssituation. Det säger jag inte för att döma ut någon, utan av ren och skär erfarenhet.
– Det kan jag hålla med om. Bikini Fitness i sin idé är ju lite för mycket skönhetstävling för att det ska gå att undvika den problematiken helt .
Jonathans vakande öga.
Det kan säkert stämma. Många klarar nog av att agera sportsligt, men inte alla. Och sedan påståendet om skönhetstävling då? Ärlighet varar längst, så låt oss; I publiken ropas det om "hur jävla snygg" och "vilken prinsessa" hon och hon är, det är bara att jämföra med ropen under Men's Physique där det är mer feedback i publiken a' la "så ja, håll magen nu!" . Make no mistake, MP-grabbarna är också vrålsnygga, men känslan är liksom en annan. Slump? Det tror jag inte, fast är det inte skönheten som är grejen? Prinsessdrömmar som besannas? Barndomens omöjliga drömmar konceptualiseras på ett sätt som gör att det går att hålla dem levande parallellt med sitt verkliga liv.
Absolut skulle jag kunna moralisera och förkasta, men ingen tjänar på att vara kategorisk. Det finns problem som är relaterade till bikini fitness. Det gäller att kunna förhålla sig till det positiva och det negativa, samtidigt. Nu råkar det vara så att folk dras som flugor till just Bikini och så kommer det nog fortsätta. Då anser jag att det är ansvarsfullt att försöka lyfta fram positiva drivkrafter till att utöva den.
Det går däremot inte att dalta med den här sporten och argumentera bort ytans betydelse. Utseendet är extremt viktigt i Bikini Fitness, det är bra att vara införstådd i det om man väljer att gå upp på scenen. Det är förresten alltid A och O att förstå varför man väljer som man gör, oavsett vad det handlar om.
Det går däremot inte att dalta med den här sporten och argumentera bort ytans betydelse.
Vi kommer in mer på drivkrafter och att veta sitt varför och jag frågar hur Jonathan tänker kring det?
– Om man inte älskar att träna och om man inte älskar processen för att ta sig i tävlingsform, så ska man inte tävla. Det är såklart ingen som tycker det är kul att tävlingsdieta, men det finns de som verkligen får ut någonting av att klara det. Man får ju ett kvitto på sin mentala styrka. Ifall man bara gör det för de fem minuterna på scen och tror att det här är någonting glamouröst så tror man fel, det är bara glamouröst på scenen och du kan liksom inte leva för fem minuter om året.
Det han säger låter logiskt och jag kan absolut relatera tillfredsställelsen av att övervinna den där rösten som säger åt en att sluta. Och om man väljer det här med inställningen att resan är målet kan det nog bli riktigt bra. Vi kommer in på frågan om vad han tror är en bra grund för att börja tävla i kroppsbyggning?
– De bästa och enklaste att coacha är de som idrottat tidigare. Har de sysslat med lagsport är det bra, har de hållit på med individuella sporter är det ännu bättre, de är vana att bli coachade, lyssna på och respektera sin tränares ord. De håller sig till vad jag säger och börjar inte kolla upp vad alla andra gör och gör egna hopkok av vad de hört och sett att andra gör. Visst har alla coacher sina sätt och sina syften som också leder till resultat. Jag säger inte att mina upplägg är det enda rätta, man får gärna vara nyfiken men inte ifrågasätta. Man ska inte blanda ihop olika upplägg. Det blir aldrig bra.
Eftersom någon som läser kanske har tänkt börja tävla frågar jag om råd till nybörjare i allmänhet, vad är viktigt att tänka på kring tävlingsdebuten?
– Man måste bestämma sig för att man vill det här och när man har bestämt sig måste man lita på att det blir rätt. Det tjänar ingenting till att hålla koll på vad alla andra gör på Instagram. Du kan inte påverka någon annans resultat, bara ditt eget, och man måste älska det, fast det är slitsamt och tufft. Det är trots allt en viss typ av personer som passar för det här. På scen är det tid för att fira och ha roligt och sen börjar nästa fas. Att gå av en diet är lite som att landa ett flygplan. Det ska gå mjukt och smidigt.
Klokt, lirar det mentala och idrottsmentaliteten finns så borde ju saken vara biff men det kan ju uppstå annat strul också, vi måste nog prata lite om det här med formnoja och ätstörningar ändå. Vad händer om den tävlande kraschlandar?
– Som jag ser det finns det tre kategorier, den första lyckas göra en balanserad övergång från diet till uppbyggnad vilket tyvärr är rätt ovanligt bland Bikini Fitness-tävlande. Kategori två går upp till mer än ursprungsvikt väldigt fort och kategori tre vill helst hålla sig tävlingshårda året runt. Både kategori två och tre lever ohälsosamt, får sämre förutsättningar för att utveckla sin fysik och det finns en hel del ätstörningar i båda. Det är så enkelt att använda "jag tävlar i fitness" som alibi för sina ätstörningar. Då är "svält" plötsligt okej. Ganska obekvämt och få vill prata om det. Jag fick massvis med skit när jag skrev det en gång. Man trampar en del på tårna. Men fitness för mig är hälsa. Ätstörningar är det inte!
Vad ska man säga? Amen brother! Det glädjer mig att höra att Jonathan är så pass medveten och står för en balanserad approach. Antagligen är det också därför hans verksamhet fortsätter gå bra även långsiktigt.
Det viktigaste som Jonathan påtalar är nog ändå att man bör ha en passion för hela resan, inte bara för fifteen minutes of fame eller för en fantasi om en glamourös tillvaro.
Om jag då ska försöka summera alla "tips från coachen" så landar vi någonstans i att man bör ha tillit till och kunna fokusera på sig själv och lyssna på sin coach om man har en. Oavsett om man har coach eller ej bör man undvika för många kockar i samma soppa. Välj ett upplägg, följ det. Var ärlig mot dig själv, om kost och träning är problematiskt för dig kanske det inte är läge att tävla just nu i alla fall. Det viktigaste som Jonathan påtalar är nog ändå att man bör ha en passion för hela resan, inte bara för fifteen minutes of fame eller för en fantasi om en glamourös tillvaro.
Om träningsglädjen är grundläggande för dig och du därtill dras mer åt att vilja skulptera kroppen än att till exempel bli maxstark, då kan en tävling i en poseringsgren kanske vara någonting för dig. Rätt utfört kan det absolut vara både en sporre och ett kvitto.
Eftersom jag ändå springer in i Anton Alvila och Linus "Curlén" (tar härmed officiellt patent på den ordvitsen) som är nedflugna från huvudstaden tävlingen till ära, så passar jag på att kontrollfråga dem också. De här unga männen är enligt mig två verkligt sunda och jordnära killar som bevisligen kan hålla på med byggning med välmåendet i behåll. På frågan om de håller med om att det är viktigt att älska träningen får jag ett "Ja!" med eftertryck till svar.
"Om man inte tyckte att träningen var kul, då vore allt det här ingenting" bedyrar Anton och jag tolkar det ungefär som att en dag på scen må vara sjukt nice, men det är träningen som är själva åretruntverksamheten. Rörande konsensus där mellan skribent, coach och atleter. Det känns tryggt ändå, som om jag inte är helt ute och cyklar.
Mackan, Linus och Anton.
Självklart måste inte fitness vara på blodigt allvar även om jag brukar prata en del om baksidorna. Det är inte heller atleternas fel att det finns problem i branschen, det beror mer på business och ohederliga människor med betydligt mer makt än någon glad amatörbyggare på Scandic Star i Lund besitter så det är helt onödigt att rikta eventuell skepsis mot branschen mot de tävlande.
Det är inte heller lätt att veta vad man gillar innan man testat, och jag skulle inte drömma om att klanka och klaga på någon som väljer att prova på det här. Det kan förstås bli fel men det kan också bli bra, man kan i båda fallen tänka att varje erfarenhet är en rikedom. Och vet ni vad? Ibland är det ju faktiskt sådär härligt och enkelt som Anton Alvila uttrycker det; "dubbelbicce och asgrav". Hur kan någon hata på det?
"Don't hate the player, hate the game" skulle kunna vara ett passande avslut men spelet kommer garanterat att fortsätta, så istället för att hata spelet kanske vi borde försöka göra det roligare, öppnare, ärligare och lite sundare?
Vi ses på gymmet!
PS! Avslutar med en uppmaning till nybörjare i poseringsgrenar, och faktiskt också till precis alla andra: Läs Mareks fantastiska artikel om vad som händer i kroppen när du är som mest deffad och hans oöverträffat visa text om att veta sitt varför.
