"… och så tänkte vi ta ett glas vin till maten, men det vill väl inte du som träningskille ha?"
"Vi är några som ska sätta oss och ta en bärs på fredag, men sånt kanske inte du håller på med?"
"Jag tänkte käka en pizza, men det vill väl inte du äta som håller på och tränar och så?"
Många som läser och följer Tyngre känner nog igen dessa typer av frågor, eller kanske snarare påståenden. Exakt vilken färg och form de kommer i varierar, men andemeningen är oftast densamma. De kommer serverade med en portion extra fördomar gentemot bilden av vad en tränande människa förväntas vara. Den människan ska tydligen sakna all form av glädje i livet, hoppa högt av rädsla vid förbipasserandet av en hamburgare och notoriskt rata all alkoholhaltig dryck av någon anledning.
Grunden till att du får, och fortsatt får, frågan slängd i ansiktet är antagligen inte mer komplicerad än att du råkat avböja en bärs på stan en tisdag för länge sedan med förklaringen att du skulle raka spåret till gymmet. Samt även att dina kollegor sett på din Instagram att du tränar varje dag. Därmed var det avgjort, du är nu en ”sån” som aldrig gör annat än att träna, skaka proteindrinkar och öppna tonfiskburkar.
Visst, börjar det närma sig tävling på scen för en fitnessatlet måste både det ena och det fjärde kompromissas bort till förmån för torsken och broccolin, men inte nödvändigtvis annars. Vi får heller inte glömma att merparten av alla som tränar hårt inte har någon deadline för att uppnå en ensiffrig fettprocent. Många kommer aldrig någonsin ens tänka tanken att ställa sig på scenen överhuvudtaget. Men ändå är de så konstiga att de inte vill äta bullar på jobbet varje dag eller hinka bira fyra gånger i veckan. Märkligt, kan tyckas.
Jag vet att de allra flesta inte menar något illa med dessa frågor och påståenden, men det kunde inte vara mer missriktat. Det är inte bara tröttsamt utan även så långt från sanningen man kan komma många gånger. Säkerligen är det många ”träningsmänniskor” som känner igen sig i detta och är lika trötta själva. Det olyckliga är, i min mening, att frågorna ofta kommer med en smula oförstående och lika många gånger med en skvätt ogillande. Om något bör all respekt i världen riktas mot de som sätter upp ett mål, planerar kosten därefter, genomför, stålsätter sig, följer upp och korrigerar för att bli om möjligt ännu bättre än sitt tidigare jag. Jag kan tycka att det är tämligen missriktad kritik att ifrågasätta någon som avböjer ett intag av skräpmat. Trots allt är hälften av Sveriges befolkning överviktig, borde inte detta rimligtvis avhållsamheten applåderas istället för att ifrågasättas från omgivningen?
Om vi hädanefter bortser från fitnessatleter som av förklarliga skäl valt att göra stora omställningar från en traditionell kosthållning och istället ser till en vanligare kategori beståendes av ”galningar” som tränar 5-6 dagar i veckan. Min gissning är att de lever så just för att de IBLAND ska kunna mula ned ansiktet i en kanellängd, en stor kebabtallrik med extra vitlökssås eller fylla år bland lösviktgodisets alla lådor. Man behöver inte nödvändigtvis vara en tråkmåns bara för att man tränar. Men om man faktiskt tränar mycket vill man heller inte sätta käppar i sitt eget hjul genom att missköta sin kost, sömn och intag av alkohol alltför ofta. Det är väl ändå ganska rimligt?
Bilden många oförstående människor har kring hur en träningsmänniska lever stämmer kanske överens med en fitnessatlets vardag under deff, men sällan med en helt vanlig, tränande människas vardag. Och framför allt inte med samma människas syn på vad socialt umgänge innebär.
Jag, och gissningsvis många andra med mig, tränar inte för att inte kunna äta en pizza med sina vänner. Vi tränar inte för att inte kunna dricka en öl efter jobbet med en gammal vän. Allt det där gör vi, men vi väljer våra tillfällen. Och när vi tackar nej är risken för gliringar överhängande. Men det är väl fine antar jag, det kan jag leva med. Vad som inte är fine däremot, och som jag inte riktigt kan leva med, som jag anser vara ett faktiskt problem, är de som tar det steget längre och inte på något vis har förståelse för att vissa människor väljer bort det som av många anses vara normalt. Jag talar om ohälsosamma, blekfeta och oförstående riksfetton som berättigar sitt eget misshandlade av kroppen med att klanka ned på de som gör det rakt motsatta. De som antingen i verkliga livet, eller vanligast gömda bakom tangentbord, talar nedlåtande om personer som bryr sig om sina kroppar.
– Vad är det där för jävla kaninföda egentligen?
– Ska du bara dricka två bärs, vadå är’u en jävla mes eller?
– Lägg av för fan det är semester, någon gång kan du väl skita i att träna?
– Kan du sluta lägga upp bilder från gymmet någon gång eller?
Till att börja med kan man diskutera huruvida om ens vänner som känner att de har behovet att uttrycka sig så överhuvudtaget är att anse som vänner (om det nu är dina vänner som säger det). Det finns tillräckligt med negativitet i världen, vi behöver inte fler källor.
Jag tycker vi borde roa oss med att vända på steken, det hade varit intressant att se reaktionerna. Antagligen blir det inte vackert, men kul kanske. Jag uppmanar träningsmänniskorna att i sin tur replikera följande och se vilken effekt det ger:
– Ska du verkligen dricka en bärs till, du är ju redan smällfet…
– Snabbmat idag igen? Just det, det är insidan som räknas, unna dig en plusmeny också!
– Jaha, du är fortfarande lika ofräscht fet ser jag. Någon gång kanske du skulle ta och börja träna eller?
Kan vi inte bara komma överens om att låta alla göra som de vill, OK? Det är ingen som mår bättre av dessa typer av gliringar eller rent av förolämpningar mot ens valda livsstil. Inte i någon riktning.
Vill du käka chips och målinriktat expandera din redan farligt stora kroppshydda – gör det.
Vill du träna ordentligt och äta vad du anser vara hälsosamt – gör det.
Jag vet i alla fall varför jag tränar ofta och artigt avböjer de flesta förfrågningarna om fikabröd. Jag tränar för att kunna dricka öl med mina vänner. Jag tränar för att kunna äta en bakispizza med bearnaisesås. Jag tränar för att kunna äta god mat (inte tonfisksallad) till middag om kvällarna. Jag tränar för att min kropp mår så mycket bättre av det. Jag tränar för att jag gillar vad det gör med min kropp rent estetiskt. Jag tränar för att jag vet att min femtioåriga kropp kommer att tacka min trettioåriga kropp för vad den byggt upp i alla år.
Det är därför jag tränar.
