Det är förvisso ett par dagar kvar innan Mr Olympia-finalen avgörs, men det är av allt att döma närmast en formalitet. Den sjufaldige mästaren Phil Heath kommer att få både sin åttonde guldmedalj hängd runt den svällande nacken och sin åttonde staty föreställande Eugen Sandow (googla) att bereda plats för där hemma i Denver. Med det ansluter han till vår favoritsports allra mest ädla sällskap: Lee Haney, som mellan 1984 och 1991 vann åtta raka, och Ronnie Coleman, som åren 1999-2005 gjorde detsamma. Grattis!
Skador är största boven
Det kan låta märkligt men under de 54 år som tävlingen snart avgjorts är det inte fler än 13 gubbar som vunnit titeln. Många av dessa 13 är säkert fullt nöjda med sina prestationer, men det är samtidigt en sanning som gäller långt ifrån alla. Ett stort antal mästare har nämligen tvingats retirera, och i det tidigare än de ursprungligen tänkt, på grund av skador. I raden av alla dessa flerfaldiga mästare är Lee Haney den siste som kunde dra sig tillbaka oskadd, nöjd och belåten. Hans arbete var gjort. Lee hade då fler segrar än någon annan (mot Arnolds tidigare 7 st), vilket trots allt får anses som en god anledning till pensionering.
Alla därefter följande flerfaldiga mästare har fått se sina karriärer ta allvarliga, och i många fall avslutande, törnar.
Dorian Yates – plockade upp manteln efter Haney och lyfte därmed sporten till en helt ny nivå. Som sprängd ur granit, med overklig muskelvolym och en sinnessjuk form av hårdhet. Dorian populariserade också den närmast gränslöst hårda träningen, med vansinniga set till failure och där inte en enda repetition lämnades kvar i gymmet. Men det kostade en hel del också. Man kan med fog säga att Dorians storhet också blev hans fall. 1994 slet han av sin vänstra biceps (i stångrodd), och 1997 drog han sönder sin vänstra triceps. Det sistnämnda gav såna permanenta komplikationer att Dorian bestämde sig för att lägga av.
Ronnie Coleman – var i det närmaste omöjlig att betvinga efter att han väl fick upp farten. Enligt mig är han den bäste någonsin. Större och mer strukturellt begåvad än Yates, och med en symmetrisk helhet ingen kunde matcha. Även Ronnie var ett otyglat djur i gymmet. Alla som sett ”The Unbelievable”, där han bland annat gör en tvåa på 365 kg i mark ”fajjv uiiiks aut!”, vet jag pratar om. Ni andra bör omgående göra om och göra rätt. Ronnie sa det aldrig rakt ut, men han var ändå rätt tydlig med att han sökte den absoluta odödligheten genom att ta fler segrar än Haney. 2006, när det var meningen att Ronnie skulle ta sin nionde raka seger, hade dock något hänt. Vänstersidan av hans vanliga ”lights out”-rygg var märkbart mindre, och han verkade dessutom ha problem med att flexa sin vänstra triceps. Ronnie blir sedermera tvåa efter Jay. Året efter, Ronnies sista på scenen, blir han fyra.
Det har såklart spekulerats i spaltmeter om detta. Om en nervskada, om en bristning, men ingen vet med säkerhet utom Ronnie själv. Branch Warren var en av de som befann sig på Metroflex Gym i Arlington när Ronnie uppenbarligen gjorde sig illa i ryggen, och enligt Branch blev Ronnie aldrig densamme igen. I dagsläget har Ronnie genomfört ett stort antal ryggoperationer och verkar vara på fötterna, i vart fall hjälpligt.
Jay Cutler – var länge den främste utmanaren till Coleman. Redan 2001 var han nära att vinna (Jay ledde klart inför finalen), men det dröjde till 2006 innan han till slut kunde ta sin första titel. 2008 förlorade han den till en sylvass Dexter Jackson, men året efter var han tillbaka överst. Totalt 4 titlar kunde Jay bärga innan en bicepsskada fick honom att först stå över 2012 års tävling och året därefter avsluta Olympia-raden med en sjätteplats.
Undantaget som bekräftar
Det finns alltid de mästare som bryter mallen, och så även dylika som i all hast författats av grånade skrivbordsryttare. Dexter Jackson är på flera sätt unik. Dels som den som ståtar med flest proffssegrar (totalt (28 st!), den som vunnit flest Arnold Classic (5 st) och den som gjort flest Olympia-segrar (i helgen gör han sin 19:e). I år firar han dessutom 20 år som proffs! Och – trumvirvel – han har aldrig varit skadad.
En slump, you say? Nej, min hela poäng är att det såklart hänger ihop. Dexter är kanske inget riktigt undantag till regeln ovan eftersom han ”bara” vunnit titeln en gång, men han är fortfarande aktuell på sportens allra främsta nivå eftersom han aldrig gjort sig ordentligt illa.
Och Phil?
Phil har as we speak sju titlar i bältet och ska om blott en stund ta sin åttonde. I fjol var han inte helt fräsch, vilket diagnostiserades som ett ganska allvarlig navelbråck. Kort efter fjolårets tävling opererades Phil, och efter vad som rapporterats så har rehabiliteringen gått bra och Phil sägs ha alla förutsättningar för att i år kliva upp bättre än någonsin.
En bukoperation ingår måhända inte i konceptet "optimalt". Men det sannolikt avsevärt bättre än specifika muskelskador, med potentiella strukturförändringar och betydande perioder av påtvingad vila. Mot den bakgrunden är det min uppfattning att det inte finns någon som kan rå på Phil Heath i år heller.
Inte ens han själv.
BRA GREJER ATT VETA
Här följer du Olympia-helgen från soffan
Helgens schema hittar du här
Hålltider – Svenskarna på Olympia
Bikini Olympia med Frida, förbedömning: kl 19.00 fredag 14/9
Mr Olympia 212 med Ahmad och Samir, förbedömning: kl 04.00 lördag 15/9
Bikini & Olympia 212, final: kl 04.00 söndag 16/9
Fler artiklar i ämnet:
Phil Heath – mannen med gåvan
Varför Kai Greene aldrig kommer att vinna Olympia
Dagen då bodybuilding dog
Världens 10 bästa byggare någonsin
