Less is more. Så mycket more.

Hur ofta händer det inte att man från någon äldre filur får höra att unga nu för tiden är lata/dumma/inte duger något till? Sant är att detta sades redan på antiken, om den tidens ungdom. 

Det mansplainades således redan på den tiden.

Ändå finns här något som jag tycker är värt att titta närmare på.

Nämligen krav. Dessa ständiga krav på oss som människor. 

Jag tror inte någon, kanske allra minst de yngre själva, förstår hur stor skillnaden på krav är idag, jämfört med för fyrtio år sedan. 

Då gick en till sitt jobb, gjorde sitt, rökte några gula Blend i rökrummet och sen var man färdig. Finito. Done.

Ingen ringde hem om projekt som måste slutföras innan midnatt. Inga plingande notiser i små plastföremål som pressade våra stressnivåer upp mot stratosfären. Nej. Bara Rapport på teve, måhända något naturprogram voiceat av Arne Weise och sen började allt om igen. 

Snabbspola till idag. 

Idag vi springer runt som skållade bävrar, jagade av imaginära monster. Aldrig nöjda, ständigt bombade med budskapet att vi måste orka lite till. Fixa lite mer. Nu, eller allra helst igår.

Du vet. Vika tvätten, ha ett telefonmöte och stretcha sätesmuskeln samtidigt. Gå en promenad och samtidigt lyssna på en faktabok om Kinas inre konflikter och kulturella skillnader. Sen kan man sova sina tre timmar, dricka åtta energidrycker och posta hur produktivt duktig man varit i sina sociala medier. 

Mer ska hela tiden göras på mindre tid. 

Varje generation ska bli ytterligare lite mer effektiv. Producera mer.

Undra på att vi är trötta. Undra på att de äldre tittar på oss med oförstående blickar. Deras verklighet och vår är lika skild som Nangijala och Mordor

Jag är så trött på det här. Tröttare än vad jag är på lukten av gula Blend

För, det smittar av sig på allt vi gör. I livets alla aspekter.

Våra relationer (hallå alla som fikar med kompis och samtidigt tittar på telefonen var tredje sekund), jobbet (är någon någonsin ledig nu för tiden?) och fan till och med semestrar (vi måste hinna med tjugoåtta lokala resmål under vår veckolånga resa till Mallis).

Och så, träningen. 

Det känns som om ingen ”bara tränar” längre. Alla, ja till och med vardagsmotionären följer någon sorts programmering Äter enligt en minutiöst framtagen kostplan från NASA. Folk går inte och tränar för att de vill, utan för att ”det står så i deras programmering”

Och ja, jag överdriver. Lite, i alla fall. 

Kanske vore ovan nämnda fenomen inte ett direkt problem. Om det inte vore för allt det där andra. Det där med att hinna med ALLT hela tiden. Inte nog med att vi ska jobba jämt, sova så lite det går och varje dag bli lite mer produktiva. Vi ska dessutom träna som om vi vore elitatleter också. Förstår du stresspåslaget i detta? Att vi ska vara elitutförare i precis allting vi gör. 

Hallå! Sjuttiotalet ringde och ville ha tillbaka… ingenting? Är det verkligen ett bra betyg? Är det den sorts framtid vi vill befinna oss i?

Nej. Fan heller. 

Jag vill slå ett jätteslag för less. Less som, faktiskt, är så väldigt mycket more. I alla aspekter av våra liv. 

Eller, på ren svenska, vi måste bli snällare mot oss själva.

Inse att det faktiskt inte finns något nederlag i att inte vilja vara en mänsklig maskin (ja, det där var en Magnus Uggla-referens. Så knastertorr är jag). 

Tror någon att det är en slump att människor slår in i livets vindruta med samma intervall som det slås dubbla biccar på ett fitnessexpo? Att utmattningsdepression börjar bli en nästan lika vanlig diagnos som säsongsinfluensa? Nej. För samhället idag är inte sunt. Det är inte oss människor det är fel på. Det är det andra.

Att man inte orkar mer är, faktiskt, en sund reaktion på en osund miljö. 

Så, vänner:

I träning som i livet är stort: less. Så mycket mer less. Då blir det liksom inte more. Missförstå mig rätt nu. Det här betyder inte att vi ska sluta kämpa. Sluta jaga våra drömmar och lägga oss som platta amöbor med gula Blend i mungipan med blicken tomt stirrande mot skyn. 

Inte alls.

Men, vi ska lova oss själva och varandra att vara snällare mot oss själva. Inse att verkligheten idag är vitt skild från den för bara trettio, fyrtio år sedan. Att vi ens orkar hasa oss ur sängen om morgnarna är faktiskt en bedrift i sig. Och ibland kan det faktiskt vara nog. Att man lämnar bingen. Mer än så behöver det faktiskt inte vara, ibland. Och det är inget att ha dåligt samvete över. 

Less. Is. More. 

Glöm inte det.