En ytlig bransch?

På spaning i fitnessbranschens intressen undrar jag om vår värld är ond eller god? Ytlig eller djup? Om det tvista de lärde. Men kan det vara så enkelt att inget bara är det ena eller det andra?

Varning! Den här texten kan ha producerats under påverkan av starkt glädjerus. Annat är nämligen inte möjligt efter att ha spenderat en helt fantastisk helg på Tyngre Classic IV.

Veckan innan höstens stora happening i Solnahallen‌ har kantats av en hel del tvivel. Mitt i all förväntan stötte jag plötsligt på patrull. Någon jag ser upp till oerhört mycket skrev några rader där hen bemötte mitt engagemang för Tyngre‌ med uppenbart ogillande och djupaste oro. Vederbörande fällde en ganska hård dom över min insats och hävdade med en sällan skådad bestämdhet att det mesta i "branschen"‌ är av girighet, ytlighet och allmän ondo. Min medverkan som skribent skulle enligt hen sannolikt inom kort leda till "drev"‌ . Hat och utfrysning var det jag tveklöst hade att vänta ifall jag vågade kritisera något. Hen menade att eftersom den stora stygga fitnessindustrin™‌ endast är intresserad av cash money och struntar blankt i hur många lik det klivs över på vägen, så kommer de att effektivt att tysta alla de ser som hot. Därtill var jag enligt personen en levande reklampelare för "ortorexi och doping"‌ så länge jag inte tar avstånd från precis allt som någonsin hänt på en kroppsbyggarscen, glädjetårar och segerrus inkluderat.

Aj! Den domen landade hårt på tårna. Ingen vill väl att göra fel enligt någon de ser upp till? Däremot anser jag trots allt att det är en obefogad åsikt. I mitt stilla sinne undrar jag om hen inte kunde ha läst någon av mina texter innan denna totalsågning? Vidare kan man ju fråga sig exakt vilka "de"‌ egentligen är? De är inte mina uppdragsgivare i alla fall. Att dra alla över en kant på det sättet verkar aningen enkelspårigt. Därför meddelar jag skiljaktig mening i frågan. Det kan och vill jag gott kosta på mig när den här världen, trots sina skavanker, har gett mig och många andra så mycket.

Visst förstår jag att det på sina håll finns rötägg och fult spel i fitnessindustrin, precis som i alla andra branscher. Pengar och makt har som bekant en tendens att påverka människor på de mest fenomenala sätt. Folk kallar sig coacher‌ för att sko sig på folks låga självkänsla och orsakar ibland stor skada. Andra dopar sig och har rubbad syn på mat. Det är vi alla medvetna och överens om. Det tjänar ingenting till att vara naiv, men ingenting är bara svart eller vitt. Argumentet att problemen existerar köper jag men hur ska vi någonsin kunna förändra saker till det bättre genom att tiga och fly från dem? En individ har begränsad kraft att påverka något, men det känns ändå bättre att försöka göra det lilla. Fortsätta ifrågasätta, lobba för respekt och fair game, försöka skapa lite mer förståelse oss emellan. Det är däremot inte min sport att gå i klinch, kanske är det anledningen till att hatet lyst med sin frånvaro, åtminstone så här långt.

‌ Det är däremot inte min sport att gå i klinch, kanske är det anledningen till att hatet lyst med sin frånvaro, åtminstone så här långt.

För att illustrera ett annat perspektiv kan vi ta ett högaktuellt exempel ur verkligheten. Tyngre Classic IV gick lägligt nog av stapeln i helgen. Ett event i världsklass som befann sig så många ljusår från den där mörka beskrivningen av branschen, att det inte ens skulle gå att färdas dit med Star Trek-teknologi. Om jag bara fick använda ett ord för att beskriva helgen skulle det bli "Folkfest"‌ . Kanske missar jag något fundamentalt? Eller så har Tyngre‌ redan från början siktat på att bli någonting annat, någonting större än den där trista nidbilden – och lyckats. Min gissning är det sistnämnda. Framtiden kommer visa vem som får rätt.

Upplevelsen av vad som händer under ett Tyngre Classic‌ var för mig det här: En tapper skara volontärer sliter häcken av sig för att allt ska rulla, ljus och ljud ska sättas, folk ska utfodras, de tävlande ska sminkas och fixas, scheman ska hållas, alla ska slussas rätt, allt ska fotograferas och alla besökare samt atleter ska känna sig glada och trygga. Allt ställs på sin spets och allt rullar som tåget trots lite farthinder här och där. Inte för att någon slavdrivare står och piskar folk i ryggen, utan för att man är professionell och engagerad.

Alex och Andreas öppnar med pompa och ståt till tonerna av vår minsta gemensamma nämnare d v s Tyngre Radio-låten, det är genialiskt. Internt så det förslår, därmed blir det en lättsam men tydlig markering, det finns ett "vi"‌ , alla fattar. Jag må ha sett events i idrottshallar lyfta förr, det här exploderade.

‌ Internt så det förslår, därmed blir det en lättsam men tydlig markering, det finns ett "vi"‌ , alla fattar. Jag må ha sett events i idrottshallar lyfta förr, det här exploderade.

Atleter i mängder som alla tränar stenhårt året runt samlas under en helg och levererar sitt absolut bästa, oavsett om vi snackar Bikini Fitness‌ , Crossfit‌ eller Strongman‌ . Det finns någonting för alla smaker. Besökarna minglar, skrattar, bekantar sig med varandra utanför de sociala medier där vi oftast möts. Många virtuella brofists, kramar och skratt blir äntligen verkliga. Ingen jag träffar under helgen har ens en liten tendens till divighet, falskhet eller dryghet. Tvärtom, alla är snarare jordnära och avslappnade. Människor som ägnar mycket tid åt att träna hårt orkar oftast inte slösa tid på att bete sig oförskämt. Idrottsmentalitet lirar i regel inte med divamentalitet (utom för somliga exceptionella talanger från Rosengård‌ ). Tävlingarna i kombination med alla möten skapar magi. Det blir mänskligt och det blir kärleksfullt. Det här är vad jag ser när jag betraktar spektaklet från marken, där de allra flesta av oss går. Gemenskapen framför allt. Feststämningen från helgen kommer vi leva länge på. Världsklass.

Nu dröjer det till påsk innan Tyngre Classic V‌ tar seden vidare och såhär till vardags lär jag fortsätta bruka pennan på det sätt som såväl chef som läsare i regel verkar uppskatta. Självklart innefattar det att ta till sig av kritiken som då och då dyker upp. Kritik skapar dynamik och det går att lära sig massor av den.

Ett ämne som kommer luftas fler gånger är just ytligheten. Ytlighet som i oförmågan att sträcka ut en hand och förstå sina medmänniskor är ett stort problem, som finns i hela samhället. Det finns ett behov av att prata om. Träningsvärldens belackare ser dock ibland endast yta och kanske resultat ur sin synvinkel. Förståeligt ändå, för det finns såklart där, men det är bara toppen av ett isberg. Där under finns till exempel också en gräsrotsrörelse fylld av eldsjälar vars hjärtan slår för sporten. Där finns hårt jobb och engagemang, sena nätter och tidiga morgnar. Där under finns också alla de människor som funnit en plats i tillvaron i och med sin sport och sitt engagemang. Här finns de som varit vilsna, mobbade, stökiga, arga, förtvivlade, ensamma och andra tråkiga saker som alla har hittat sin tillhörighet i en träningsform eller sport. Communityt som kommer på köpet blir guld värt för de flesta. Antingen ser man den inbjudande attityden i sporterna som någonting falskt och förtärande. Exempelvis hörde jag ett resonemang om att det var lite finare att ha "funnit sig själv"‌ genom att gå i terapi, resa jorden runt och avsluta med meditation på en bergstopp i östasien eller liknande. Toppen – för de som vill och kan. Eller så kan man välja att tro att en rörelse vill väl till motsatsen bevisas. Då resonerar man istället lite såhär: Att träna och ha det trevligt tillsammans är helt eller nästan gratis. Det är tillgängligt och passar många. Ibland uppstår problem, då försöker vi lösa det. Så jobbar vi. Inga konstigheter.

Det som blivit tokigt här vad jag kan se, är att jag och den kritiska rösten blickar ut över helt olika nivåer av detta. Nivåer där både behoven och incitamenten är totalt annorlunda. Även om de som spelar högt har makt över alla oss som spelar på hobbynivå så är vi trots allt en majoritet här. Visst finns det tråkiga saker under ytan, som vissa tyvärr får smaka på mer än andra, men det finns också mycket bra att lyfta fram. Den positiva horisonten blir mer framträdande om man riktar blicken och energin ditåt. Det handlar inte om att blunda för problemen. Det handlar inte om att överge skeppet bara för att det är lite blåsigt. Det handlar om att hela tiden försöka hålla kursen mot en plats där det inte är full storm, och sen se till att få någonting uträttat där. Världen behöver mer av det. Inte minst om vi ska försöka få människor att röra på sig mer och må lite bättre i stort. Är inte det själva poängen?

Så nej, det är inte svårt att förstå verkligen både oron och kritiken. Så skulle jag säkert också tänka om jag nästan bara såg baksidorna. Lyckligtvis är jag övertygad att det går att leva, verka och påverka i den här världen utan att bli varesig köpt eller knäpp. Alla jag mött under Tyngres‌ tak har nämligen på ett imponerande sätt bevisat motsatsen. Min ambition är att göra detsamma.