Jag vet, jag vet – vad ska den där dryga AD:n med repfläta komma in i textspalten och dra ner gylfen igen för? Men håll ut, fördelen med att jag öppnar truten en gång varje röd måne är att det jag har att komma med fått sin rättvisa del eftertanke. Förmågan för vilken kan jag knappast gå i god för själv, men man gör så gott man kan liksom.
Hur som helst så vill jag lipa lite grann om hur man hanterar det fruktade "näthatet" som blivit ett populärt slagord mot alla med en annan åsikt än din egen, men framför allt ett kärt minne frånTyngre Classic IV som jag skulle vilja se mycket mer av i framtiden.
Det är ingen hemlighet att den kontroversiella segern i 85:an, där en crossfitatlet vid namn Calvin Keyser-Allen gled upp i afro och poseringsbyxor och krattade hem hela kalaset trots oerfarenhet i sporten han gästspelade hos. Det som gjorde mig oerhört ledsen med det här spektaklet var svallvågorna av "vi och dom"-mentalitet efteråt, där byggarna skulle hata crossfit och crossfittare (säger man så?) skulle skratta åt byggningen i retur. Båda två var lika fel, och om jag fick välja skulle man fokusera mer på sina likheter än olikheter. Det här gäller många delar av livet men vi lämnar den diskussionen åt sömnlösa Facebook-trådar man hellre scrollar förbi.
Backstage på TC4 skojade Patrik (Monga , reds anm) med Calvin om att Calvin var i väldigt bra form, och att Patrik skulle infinna sig på Crossfit Nordic för att lära sig hur man tränar. Och trots sin komiska mantel var det ett, för mig som känslosam åskådare, jävligt vackert tillfälle att se 100 kg europamästare berömma en bortsprungen crossfit-demon med sån enorm respekt bara minuter före han smiskade honom i Overall-klassen. Jag önskar, och det här är ett kostnadsfritt avtal i mina ögon, att fler atleter och åskådare hissade ner tillhörighetsflaggan ibland och kikade runt hörnet in på grannens gym. I en värld där allmänheten redan gnäller på er för att ni är stolta och går er egen väg – behöver ni verkligen tjafs mellan varandra också?
Nyligen blev jag meddragen av vår blandras till atlet och min personliga vän Robert Berg på Hammarlingpokalen i Uppsala. Ett blygsamt spektakel med tyngdlyftning på tablån, där huvudnumret var gemenskap, Eleiko -vikter och en kaffetermos. Läktaren skröt inte om mer än ett 200-tal besökare och Fyrishovs gymnastiksalar är ingen Olympia -scen. Men folk älskade att vara där, och det är det enda som spelar någon roll, tycker jag. Jag begriper inte ett dyft om tyngdlyftning, Mikael Hollsten och jag skojade om superhjältar och hur mycket stryk vi hade fått av damklassens juniorer i ryck. Men jag fullkomligt älskade att få hänga av mig jackan i farstun till en annan träningsvärld och se att samma kärlek driver dem som tidigare nämnda Patrik Monga , eller Calvin Keyser-Allen .
Träningsfolk är mer ofta än inte väldigt känslosamma, fina människor. Själar som kanske inte trivdes svinbra på uttagningen för skolans fotbollslag, men ändå bär samma tjurskalliga vinnarmentalitet och i många fall till och med en plusmeny på det. Om du väljer att presentera ditt resultat som styrkeryck i Uppsalaområdet, en side chest i Solnahallen eller en grisig wod på Regionals ska inte spela någon roll. För resan dit ror ni från samma bänk i samma båt, och har antagligen mer att lära av att släppa in än att stänga ute varandra.
"Vad fan vet du, Marcus? Du har ju aldrig tävlat, eller lyft över 200 kg av något annat än studiostativ och ditt ego!"
Helt riktigt, kompis! Jag är på min höjd någon sorts skäggig liten kramnalle som letar en ankdamm att kalla mitt hem. Det är nog inte superlångt från det ni sysslar med, även om min inbjudan kom med Canon -logotypen och en svettig faktura istället för ett gymkort och 10 års slit som eran kanske har gjort. Och till och med jag som inte ens är en del av den målgruppen de här magiska "internettrollen" hackar på så mycket, känner att jag har mer gemensamt med er än ni verkar vilja ha med varandra. Trots att det är ni som lyfter samma vikter, torkar samma svett och käkar samma kyckling.
Ska det vara så?
Kram!
