När det kommer till träning talas det ofta om inspiration. Om glädje och om lust. Att det viktigaste du som atlet kan känna är motivation. Jag förespråkar själv, och påtalar det ofta, vikten av rörelseglädje. Bara du känner glädje för att röra på dig, på det sätt du trivs med, så kommer resten liksom lösa sig av sig självt. Men allt det där vet du ju redan.
Idag vill jag istället prata mer dig om rädsla. En känsla som, trots att den är obehaglig och i allmänhet kan kännas mest trist att ha att göra med, faktiskt borde få lite mer credd. "Men", säger du, "rädd vill man väl inte vara? Det är ju värdelöst! Och otäckt!". Visst, sant är att i vissa hänseenden är rädsla inget att ha. Som när du tittat på "Paranormal Activity" sent på kvällen och efter det inte törs sova bredvid din kära partner. Eller när du upptäcker en spindel, som är det vidrigaste du vet, sittandes i taket ovanför din säng, just som du ska släcka lampan och sova. Där och då är rädsla bland den minst fruktsamma känsla som finns.
Men. För alla som vill uppnå något i livet i allmänhet, och för oss som tränar i synnerhet, kan faktiskt rädsla vara något bra. Något vi borde lära oss att uppskatta, trots att reflexen är att göra det precis motsatta. Särskilt som vi alla nog faktiskt behöver bli lite mer utmanade här i livet, jämte alla parmiddagar, smartphones och surdegsbak. Vi är skapade för att kunna hantera rädsla, för att använda det till att förhöja våra sinnen. Bli starkare, snabbare och mer alerta, allt tack vare den stress som aktiveras av att vi vill kissa i byxan av rädsla. På stenåldern var denna bespottade känsla faktiskt det närmsta du kunde komma en PWO. "Ska vi jaga mammut sa du? Ok, låt mig bara bli lite rädd först, så kör vi!". I nutid verkar det istället som om vi alla blivit rädda för att bli rädda. Vi undviker möjligaste mån allt som kan kännas otäckt. Långsamt har vi förvandlats till trygghetstörstande mjukisar. I vissa hänseenden kanske trevligt. Men, är det enkom bra för oss? Jag tror inte det.
Utmana dig själv!
"Do one thing every day that scares you!" . Så sjöng Baz Luhrmann 1997. Jag förstod det inte då, men inser idag att den strofen är näst intill fantastisk. Kanske ännu mer idag, än på det glada nittiotalet. För, allt som du gör ska givetvis innehålla så mycket glädje det bara går. Min tanke är inte att vi alla ska börja må Ingmar Bergman-dåligt . Men utan någon risk, utan ett uns av rädsla, så blir det du strävar efter sällan värt det. Jag menar nu givetvis inte att alla ni som läser detta ska slänga er ut genom närmsta fönster, brottas med en grottbjörn eller säga till chefen vilken idiot denne är, bara för att det skrämmer er. Nej, istället vill jag uppmuntra er att testa det där som ni inte tror är möjligt. Det som ni kanske gått och grunnat på länge, men hela tiden slagit ur tanken. För att det är otäckt. Obehagligt. Lägg av!
Stirra rädslan i vitögat och spring det där maratonet! Färga håret rött! Släng på ett par viktkakor till på stången och fixa ett nytt pb! I en tid när allt blir mer ordnat, mer bekvämt är nämligen lite pirr i magen precis vad vi behöver, om vi inte alla ska förvandlas till yngre varianter av pensionärer. Därför uppmanar jag dig nu, oavsett vad det än månde vara som du vill testa eller göra: gör något otäckt nu, direkt! Gör något som skrämmer dig! Förvandla det du tror är din värsta fiende, rädslan, till din kompis! Låt den ge dig extra styrka och låt den förgylla ditt liv!
Mer rörelseglädje (och mer pirr i magen) åt folket!
° ° °
