Under helgen som passerade hade jag det stora nöjet att närvara vid Tyngre Tango. Att få vara med och bevittna hur en stor del av den svenska CrossFit-eliten drabbade samman var verkligen en ynnest. Prestationerna duggade, minst sagt, tätt. Den rafflande finalen lämnade inte mycket övrigt att önska och jag tror jag talar för alla i publiken när jag säger att Tango måste bli ett återkommande inslag av Tyngre Classic.
Medan jag satt där väcktes en hel del tankar i mitt huvud. CrossFit är, förhållandevis sett, en ung sport. Som tävlingsform är den faktiskt inte äldre än något decennium. Trots detta växer idrottsformen lavinartat och tävlingsformen följer samma uppåtgående kurva. Vad beror det här på egentligen? Vad är det som lockar publik och atleter till tävlingar? Är det bara de fysiska prestationerna som publiken vill se, eller finns där även något annat som tilltalar?
Sverige som idrottsnation har en lång tradition av att uppfostra unga atleter till gott sportsmannaskap. Man tackar sin motståndare, man respekterar denne och så vidare. Dessa grunder brukar fungera på knattenivå, men verkar sedan tyvärr ha en förmåga att försvinna allt mer, ju äldre idrottsutövarna blir. Grinighet, fulspel och tjuvnyp är en del av spelet, verkar det som ibland. Missförstå mig nu rätt. Jag kan också uppskatta när det rivalitet och jävlar anamma lyser igenom. Slutspelshockey kan till exempel vara magiskt. Men, och här tror jag många är beredda att hålla med mig, det är en tunn gräns mellan hårt och fult spel. Finns det något mer provocerande än när en fotbollsstjärna ligger kvidande i gräset, vrålandes som om benet blivit bortsprängt, bara för att sekunden senare resa sig och helt obehindrat slå en frispark? Detta trots att motståndaren knappt rört vid dem.
CrossFit innehåller ingen kroppskontakt. Tur är väl det, för det skulle vara rätt jobbigt att behöva oroa sig för att bli stämplad över knäna när man står och matar thrusters. Trots detta skulle det finnas möjlighet för en hel del fulspel. Gliringar och andra mentala psykningar skulle kunna vara en effektiv del av tävlingen. Ändå lyser detta med sin totala frånvaro under de tävlingar som jag bevittnat. Istället har jag sett den raka motsatsen.
När en atlet vunnit sin wod, till exempel. Rent krasst skulle den person som är klar först ha en hel del att vinna på att snabbt dra sig undan. Lägga sig att vila, käka något. Det kan verka som om det skulle spela liten roll, men i en sport där explosivitet och uthållighet går hand i hand, kan varje minut av återhämtning spela en extremt stor roll. Så, är det vad man ser? Nej. Istället får man bevittna ett fenomen som möjligen inte är något helt unikt för CrossFit, men enligt mig här förekommer mer frekvent än inom någon annan idrott. Man hejar på sin motståndare! Man peppar varandra! Rent idrottsligt kan det här anses som en paradox, att man hejar fram sin rival. Ändå är det just vad som många gånger inträffar under en CrossFit tävling.
Ta Tyngre Tango som ett exempel. Den fantastiska atleten Alice Mille kämpade sig igenom den fruktade wod:en King Kong på ett föredömligt sätt (bara det faktum att hennes tidigare max i mark var 125 kg, och hon nu fick dra 145 kg, för flera reps, talar för sig självt). Hennes teamkamrat Oscar Andersson var färdig, så också motståndarlaget. Men, betydde det att motståndarna försvann iväg och käkade en banan, och lämnade Alice själv på tävlingsgolvet? Nej. De stannade. De peppade. De skrek och kom med tips. Är inte det en fantastisk uppvisning i sportsmannaskap? Jag tycker det, och jag tror alla som var där med mig är fullständigt beredda att hålla med.
Otroliga Samantha Briggs är ett annat exempel. I 2015 års CrossFit Games dominerade hon fullständigt en av wod:arna, Murph. Hon var en minut före tvåan in i mål, och verkade fullständigt oberörd. Det ska tilläggas att det denna dag var extremt varmt i Kalifornien, cirka 38 grader. Briggs hade således haft allt att vinna på att snabbt dra sig undan i från solen, lägga sig ned och dricka lite vatten, medan hennes medtävlande fick lida pin ute i hettan. Men, vad gjorde hon istället? Hon stod kvar i målfållan. Hejade på dem som kämpade sig in i mål. Delade ut high-fives. Unikt, var ordet.
*
* Briggs, här på väg in mot mål, delar ut en high-five till en medtävlande.
Jag tror att det är just det här som är kärnan till att CrossFit är en sådan uppskattad tävlingsform att titta på, men också att tävla i, bredvid det faktum att man får se fantastiska idrottsprestationer. Som en hälsosam motpol till de divor och filmningar som förekommer inom mycket annan idrott. Jag brukar tjata om rörelseglädje i mina krönikor, men jag tror att det är just det som publiken uppskattar att se. Ett gäng atleter som ger allt vad dom har, har kul när dom gör det (nåja, i alla fall efteråt) men också visar den fullaste respekt för sina motståndare. Utan skitsnack. Utan psykningar och fult spel. Den fysiska prestationen ska tala för sig själv. Det är i alla fall vad jag uppskattar med CrossFit. Och med tanke på publikens reaktioner i helgens passerade Tyngre Tango , så tror jag många håller med mig.
Mer rörelseglädje åt folket!
° ° °
