Livet är lite av en tävling, är det inte det? I alla fall om vi ska se till vad som anses som framgång i vårt samhälle. Redan från tidig ålder, allt tidigare ju mer åren passerar verkar det som, ska vi betygsättas, värderas och utvärderas. För, det är på något vis viktigt att ligga i framkant, även om man bara råkar vara tio år. Små barn som inte riktigt når upp till standard ska direkt få extraundervisning för att snabbt passa in i mallen av lyckade småttingar. Sen fortsätter det såhär, på inslagen linje, genom hela livet. Man ska vara en lyckad student, en effektiv och strävsam medarbetare. Begreppet ”att göra karriär” är synonymt med att vara en lyckad person. Vad gäller jobb, hur fint hus vi har och märket på vår bil så blir vi upplärda att vi alltid ska vilja ha det bästa. För det är så man blir en framgångsrik människa.
Men. Vi ska inte tala högt om det. Vi får absolut inte utåt verka vilja vara bäst. Det måste ske i skymundan. Och det kanske särskilt gäller vår träning.
Som bortblåst är då den allmänna uppfattningen att eftersträva det här med att vara så bra man kan vara. Då blir istället åsikten att den som tränar för att vilja bli bäst är lite konstigt. En udda fågel som inte riktigt passar in. Det här gäller särskilt den som eftersträvar den bästa fysiken. För, inte kan man väl vilja vara bäst på att vara störst, mest symmetrisk eller sanslöst välskulpterad?
Fenomenet är dock inte helt isolerat till just skulptering av den egna kroppen. Tänk på våra elitatleter. Ingen av dem, om vi bortser från Zlatan och möjligen Patrik Sjöberg när han begav sig, vågar riktigt slå sig för bröstet och öppet basunera ut att de är just bäst. Det kvittar om OS-guldet hänger alldeles rykande färskt om halsen, som svenskar vill vi inte riktigt säga högt att vi är bäst. Vi vill hellre vara okej, möjligen bra. Men inte bäst. Och om vi mot förmodan skulle få för oss att vi faktiskt var bäst, så törs vi inte säga det högt. För så gör man ju inte. Det kommer liksom med modersmjölken.
Mina vänner, hur har det blivit såhär? Hur kommer det sig som så att vi från det att vi kan gå drillas in i att det är viktigt att vara bäst, men när vi väl blir det, ja då ska vi inte få vara stolta över det? Undra på att människor drabbas av ambivalens. ”Se du till att bli bäst i allt du gör, men var för sjutton inte stolt över det!” Och, låt oss nu också understryka att man inte behöver vara stöddig för att vara nöjd med sig själv. Det går faktiskt att vara stolt över sig själv på ett anständigt vis. Det är just precis vad jag tycker att vi alla måste bli bättre på. Att faktiskt våga vara stolta över det vi gör. Att vara sådär härligt osvenska som det ibland heter. För, blickar vi utomlands är det många gånger en annan attityd vi möter när det kommer till att känna stolthet över sig själv och sina framgångar.
Tänk er bara om Muhammad Ali varit från innersta Småland. Istället för att utropa "I am the greatest!" och "Float like a butterfly, sting like a bee" så hade det nog då låtit mer i stil med "Jag är rätt okej...tycker jag. Jag ska göra mitt bästa", följt av lite skrap med foten i gruset. Hjärnan är ju trots allt en mäktig apparat. Och om vi konstant fyller den med tankar om att det är fult att vilja bli bäst, ja då blir det också ganska svårt att faktiskt bli det.
Så, vi ska ta mig tusan vara stolta över det vi gör. Och vi ska få känna stolthet över livets alla framgångar, stora som små. Jag kräks lite i munnen varje gång jag tänker på återhållen stolthet, därför att människor är rädda för att stöta sig med andra. Det är min fasta åsikt att om du inte kan glädjas med andras framgång, så kan du omöjligt vara nöjd med hur du själv har det. Jag vill alltså se mer av glada utrop över krossade personbästan i lyft, jag vill se fler skrytbilder över uppnådda mål, oavsett vad de nu månde vara, på instagram. För, strävan efter att bli det bästa du kan bli inom något, är ett sätt att växa. Och om det stör någon annan, ja då är det ju deras bekymmer, inte sant? Var bäst, helt enkelt.
Mer rörelseglädje åt folket!