Jag vet. Det är kris. Det är pandemi. Och därmed inget vidare läge för fysiska möten.
Inte ens i det lilla, som när vi till äventyrs möter nån vi känner och förhoppningsvis gillar. Ett möte som tidigare sannolikt hedrats med ett handslag, en bro-fist eller, som jag ofta gjort mig skyldig till, en omfamning, får nu markeras med en snörpen nick, en avlägsen vinkning, eller på sin höjd en armbågshälsning.
Nödvändigt såklart. Och i det akuta läget anpassar vi oss. Men det är inte utan att dessa nya umgängesritualer gör att jag känner jag mig aningen emotionellt amputerad.
Som tur är finns telefonen och andra sociala kanaler. Vanligtvis orienterade för att vi via våra egna naveldjup ska kunna berätta för världen om vad vi kan bidra med. Och det är ju fint. Men samtidigt finns däri också utmärkta medel för att ensidigt uttrycka kärlek, ömhet, saknad, uppskattning eller ren och skär jävla glädje; alla de känslor och uttryck som ett fysiskt möte lika enkelt som tydligt skulle ha visat de som vi nuförtiden inte kan träffa.
Jag har därför ett väldigt litet men välmenande råd till dig. Att då och då under veckan helt enkelt stanna upp och bestämma dig för vem eller vilka du vill beröra just idag. Knåpa sedan ihop ett litet meddelande om varför den personen är så speciell för dig, och tryck sedan på ”skicka”. Tro mig, det kommer göra inte bara din vän, släkting eller vem du nu tänkte på förbannat varm, glad och upprymd. Dina egna ord kommer också att göra samma sak med dig. Och därmed har du själv satt igång en förbaskat trevlig kedjereaktion, som förhoppningsvis kan få mer syre och kraft.
Se det som en sorts spontan omfamning. En virtuell kram om du så vill, helt fri från smitta och brott mot gällande restriktioner.
Kram på dig!
Alex
