Selfie – ett ord som andas -10-tal. Finns det någonting som bättre illustrerar vår samtid än den ständigt pågående fotosession som nästan alla befinner sig i? Stark är viljan att framhäva sitt liv och "sig själv" på ett önskvärt sätt. Det är inte längre som förr, då vi klädde upp oss en speciell dag för att nervöst försöka pricka in exakt rätt ansiktsuttryck på sekunden då blixten small till rakt i ögonen. Man hör ju att hela projektet var dömt att misslyckas. Skulle det någon gång mot förmodan lyckas, då kunde vi vara förbannat säkra på att vi råkat ställa oss med halva huvudet i skuggan. Det blev helt enkelt sällan eller aldrig bra. Idag är varje dag en dag framför kameran och istället för att förpassa våra förevigade moment till analoga fotoalbum, så är de en stor del av vår kommunikation med omvärlden.
Få äro ändå de öron som skonats från gnäll på selfies, inte minst de vi tar i träningssammanhang, så kallade gymselfies. Irriterade och raljerande argument om ytlighet, narcissism och spridandet av skeva ideal har vi väl alla hört? Till och med när vi med synnerligen ordinära instagramkonton slänger upp en spegelbild efter ett svettigt pass, långt ifrån det filtrerade optiljuset som de mer dedikerade ägnar sig åt, kan det hända att vi möter kritik för att vi som det brukar heta "bidrar till hälsohetsen". Min åsikt är att huruvida vi gör det eller inte är en fråga om perspektiv och medvetenhet. Allt vi ser på sociala medier är lite på låtsas. De flesta vet om det i teorin, men det kan ändå likafullt vara känsligt i praktiken.
Hur vi reagerar och vad vi tycker om det vi ser i folks flöden är högst individuellt och det påstått "hälsohetsiga" är precis lika subjektivt upplevt som det påstått "inspirerande". Med det sagt så är jag den första att erkänna att sociala medier-kulturen kan vara problematisk. Vi jämför oss med allt vi ser och ibland leder det till att självförtroendet får sig en törn. Det är naturligtvis lättare hänt för den som redan känner sig osäker och/eller har en skev självbild. Här kan det nog passa sig att inflika att det är både tillåtet och okej att avfölja om någon eller någonting får dig att må dåligt. Det är till och med rekommenderat, i självbevarelsedriftens namn – känn dig själv och välj dina strider.
Och visst finns det många fler aspekter. För det första är det himla tråkigt om man går i fällan och fastnar med näsan i telefonen till den grad att man blir distraherad från själva träningen. För det andra är det inget smart drag att bara vilja göra saker så länge det ger likes. Risken är då att man slutar göra saker som känns bra i magen och börjar göra saker som man har märkt brukar ge många dubbeltryck, oavsett hur det kännns. (För det tredje finns det en potentiellt mer destruktiv del av "fitspo" som matas ut från fitnessindustrin, men det spar vi till en kommande text...)
Spaltmeter med kritik av fenomenet finns redan men min ursprungliga tanke var inte att bara fylla på. Avigsidorna till trots tänker jag ändå att vår aktivitet i sociala medier också är en värld av möjligheter, om vi vill det. Sociala medier ger oss en chans att vara de offentliga personer vi vill om så bara för en stund och samtidigt skapas en anknytning till andras verklighet oberoende av det geografiska avståndet mellan oss. Det blir vad vi gör det till, och visst tycker man att det borde finnas ett synsätt där fördelarna trumfar nackdelarna?
Har du hört den där om balansen? För det verkar som att guldvågen som måste plockas fram ännu en gång. Ingen annan än du kan bestämma var din gräns går och du kan inte veta säkert hur du påverkar andra. Ingen som är aktiv på sociala medier kommer undan att det är en värld full av subjektiva bedömningar och det måste vi vara medvetna om. När vi vet det kan vi förhoppningsvis välja med eftertanke vem vi ska följa, vad vi ska publicera och hur vi ska tolka allt vi ser.
Tricket för att lyckas använda sociala medier till sin fördel torde vara att hitta en aktivitetsnivå där man mår bra. Vad det kräver av oss är att vi måste tänka till och ta ansvar. Det kan vara värt att fundera på vilka konton man blir inspirerad av och vilka som bara stressar en, gränsen är ibland hårfin. Vilken bild visar du själv upp av dig och din träning? Vad kan den tänkas signalera? Mycket möda sparas genom att ställa sig frågan ifall en verkligen behöver låta sig uppröras och känna sig personligt påhoppad av det man ser? Avsändaren hade förmodligen en helt annan tanke med sitt inlägg än att provocera, hur illa du än tog vid dig. Ibland blir du säkert å andra sidan positivt överraskad att en bild och en text du skickade upp kunde rendera så mycket kärlek och positivt gensvar.
När alla normalduktiga och jätteduktiga motionärer och atleter lägger ut instagrambilder och videos så har vi alla samma möjligheter. Låter knepigt men så är det faktiskt. Du, jag, Josef Eriksson och Angelica Enberg har precis lika många filter att välja mellan, lika många chanser att ta om en bild eller filma om ett lyft och vi har chansen att skriva vad vi vill i vår caption. Det som skiljer sig åt är hur vi disponerat livets 24/7. Det finns faktiskt någonting väldigt rättvist i det.
Visst är det så att vi väljer vad vi visar och vi tenderar därför att visa upp vår bästa sida, men det mänskliga lyser oftast för att inte säga alltid igenom. Det sker antingen av "misstag" om vi försöker uppnå perfektion, eller genom att vi tar tag i det själva. Genom att till exempel lägga ut ett failat lyft eller berätta om baksidorna med tävlingsdieten i text sänder vi ut ett ödmjukare budskap; "jag är inte odödlig, jag är en av er" . En sådan påminnelse som jag ofta ser på Instagram som jag inte tror kan ges nog många gånger är när personer som innehar en erkänt estetisk-atletisk fysik slänger upp en jämförelsebild när de poserar versus när de slappnar av. Ett grepp som i all sin enkelhet är ansvarsfullt och tydligt. Att vara ödmjuk och respektfull inför sig själv och andra på internet och utanför är en bra grej. Det funkar i alla lägen och kostar noll kronor.
En praktisk grej är att använda instagram som en form av träningsdagbok där vi noterar dagens pass och känsla. Ett utmärkt sätt att addera en visuell komponent till sina atletiska förehavanden. Det är en tillgänglig och bra motivationshöjare för många människor att kunna dela med sig av sin träning till omvärlden. Vi människor behöver alla lite bekräftelse ibland för att hålla farten uppe, och jag ser verkligen ingen skam i det. Att "göra det för sig själv" i all ära, inre motivation varar längst, men att vi följer och gillar andras träningsuppdateringar och offentliggör våra egna bidrar till någonting mer, en känsla av att göra det tillsammans som gör att vi får nya ideér och kanske orkar det lilla extra.
Samtiden är på många plan individualistisk och tillvaron erbjuder måhända inte folkrörelser på samma sätt som dåtiden, men när sociala medier används rätt så är vi faktiskt där och nosar på en gemenskap för de många, även om vi lever och verkar individuellt. Jag säger det igen, det blir vad vi gör det till, och jag tänker att det vi skapar med alla tusentals inlägg som bär träningsrelaterade hashtags kan bli en gemenskap som grundas i just detta – en rörelse för rörelse. Vissa lever för träningen, majoriteten tränar för att leva, men vi är alla delaktiga.
Summan av all aktivitet på sociala medier kan bli en schysst mångfald om vi bara är lite öppna, välkomnande och inkluderande. Alla kan och får delta, efter sin form och förmåga. Vi fyller olika funktioner och alla kommer att kunna vara en inspiration för någon. Vi blir peppade av så vitt skilda saker. Om alla skulle röra sig precis åt samma håll skulle det bli trafikstockning, dötrist och tråkigt. Det verkar onödigt.
Lägg upp! Släpp prestationsångesten. Du är välkommen här. Berätta vad du gör och hur det känns, vart du ska om du gör en satsning.
Det ska i mitt tycker gå helt smärtfritt att lägga upp en enkel selfie eller sitt livs första träningspass utan att någon ska behöva oroa sig ens en millisekund över att det ska ses ner på eller häcklas. Lägg upp! Släpp prestationsångesten. Du är välkommen här. Berätta vad du gör och hur det känns, vart du ska om du gör en satsning. Eller delge oss helt enkelt lyckan av att ha rörelseglädjen som en del av livet om du främst är en själaglad motionär utan specifika mål. Det räknas också!
Frånsett denna självklarhet tycker jag att det är viktigt att det vi skapar också får vara ambitiöst, inspirande och motiverande genom att vi tillåts vara vårt bästa jag. Vi får faktiskt lägga ut våra snyggaste bilder och mäktigaste videos. Jantelagen göre sig icke besvär. Det går absolut för sig att vara vass, vassare än de flesta, ja till och med bäst. Lägg upp! Beskriv dina mål och din dedikation, berätta för oss vanliga dödliga hur det gick till alla de år av slit som gjorde dig sådär stark, snygg eller snabb. Eller var hemlighetsfull om du hellere vill det, bygg upp myten om dig själv. Det har också sin charm.
Oavsett ens nivå, så är det i slutändan människorna bakom fysiken och prestationerna som skapar klimatet på sociala medier och utanför. Hur vi mår och hur vi ser på varandra spelar roll och det påverkar helheten. Om du lägger tid på att vårda det inre så kommer det speglas i det yttre, och den skönheten kommer skina igenom - oavsett hur många filter du lägger.
