Åsikter om träning har under senare år rotat sig fast rejält på internet och gammelmedia, det är bara att välja och vraka. Det finns allt från stora byggartidningar med välputsade bilder på triceps och inoljade magar till amatörbloggar med selfies som illustrerar författarens pumpade bröstmuskler efter onsdagspasset. De stora forumen levererar allt. Högt och lågt. Det finns gurus och experter som ger ut tips du bara måste följa. Träningshemlighet efter träningshemlighet avslöjas för massan som väljer att hylla, rata eller bara betrakta. Ur denna ständiga åsiktsleverans föds mycket hat och avundsjuka. Kommentarsfälten präglas ofta av ensidiga och knäskålskapande motargument med uppdraget att förlöjliga och avfärda inlägget. Men den här texten har inte det primära syftet att trycka ner hatarna, utan att påminna oss om vilken fantastisk kultur vi tillsammans skapar. Vi är det hjälpande folket.
En hjälpande hand eller två kan se ut på olika sätt.
Hur började allting? Jag är antagligen inte rätt person att svara på det, men jag kan precis som många andra slänga ur mig en teori. Styrketräning kom på ett eller annat sätt till Sverige och en liten klick människor vidgade sina vyer om vad träning och motion kan innebära. Det lyftes säkerligen alldeles för mycket och antagligen med stundtals tveksam teknik. Någon i gruppen fick ett bra resultat och en annan drog på sig en skada. Personen med skadan skapade en teori och hur den uppkommit och förmedlade den vidare. Personen med goda resultat skapade en teori om vad som fungerade och förmedlade framgångsreceptet vidare. Trots ökad kunskap om anatomi, fysiologi och det mentalas betydelse inom träningssvängen så jobbar även vi vidare på samma vis. Vi gör någonting, får ett resultat, förmedlar det vidare, ser att mottagaren får liknande resultat, ler inombords och fortsätter att träna.
Att hjälpa någon med exempelvis tekniken i bänkpress behöver inte vara svårt.
Det är inte i många andra sammanhang som det finns så mycket hjälpsamhet. Men i vår värld finns det många fantastiska människor som spenderar flera timmar på att förmedla till omvärlden om hur just de tränar, med bifogade tips att ta med sig till gymmet. Det kommer frågor och skribenten svarar. Man klickar sig runt och hittar ett faktafel och inte allt för sällan lämnas det en kommentar med konstruktiv kritik utan knäskålarna i sikte. En annan laddar upp en video på sitt senaste marklyft och får många positiva kommentarer, trots allt hen aldrig träffat dem i det verkliga livet.
Som nyförälskad i sporten sprider man gärna kostråd och träningstips om hur stronglift 5x5 är den rätta melodin och att torsken ska ugnsbakas på en plåt smord med kokosolja. Det räknas macros och reps och oavsett vad man skriver så kommer det förr eller senare komma en kommentar om hur upplägget med viss förändring kan optimeras. Träningsvärlden skapar otaliga kokböcker online med alla tänkbara inriktningar. Vill du ha tryck i passet ska du äta si och vill du gå ner i fettprocent ska du äta så. Vi till och med tipsar varandra hur man gör sin fuskdag så komplett som möjligt. För visst kan man inte hålla inne med den gastronomiska upplevelsen kring kanalmandlarna i naturgodisplocket?
Vi är många som är mottagliga för alla budskap.
Likt kemister ges det ut inhandlingslistor på kosttillskottsbutiken med 14 olika piller och pulver som måste testas och vi lyssnar gärna med öppna öron på när producenter och de sponsrade atleter pratar om sitt tillskott i olika medier.
Men framförallt. Vi berömmer varandras framgångar och hjälper varandra upp på hästen igen. Det spelar ingen roll om det är Fredrik Smulter eller om det är Micke från Jönköping som tar ett nytt personbästa, här finns bara kärlek. Det spelar inte heller någon roll om du själv lyfter 230kg i mark eller bänkar din partners kroppsvikt några gånger utan problem. När du läser om någon som gått ner sina första 5 kilon av 70 mot normalvikt så blir du inspirerad och känner kärlek till resan.
Dorian Yates är en av världens mest uppskattade träningsprofiler. Trots det är han aldrig för stor för en highfive.
Vi är ju alla på samma resa. Oavsett om det är mot tyngre vikter eller ett hälsosammare liv, om man jobbar mot ett permanent handikapp eller lyfter för att kunna sitta upprätt igen. Vi är alla på en resa.
Det här tror jag alldeles för ofta glöms bort. Vi får inte låta de fåtaliga kommentarerna om att ens upplägg absolut inte funkar eller att man äter på helt fel sätt påverka oss på fel vis. Jag tycker man ska läsa kommentaren och försöka se det som att personen försöker hjälpa. Har hen faktafel i sin kommentar så kan man bara låta det vara. Går det inte att hitta ett uns av hjälpsamhet i kommentaren så är hen inte en av oss. Vi kan inte låta negativitet störa vår resa, men vi får inte heller vara lättretliga. Vi måste se det som något positivt att det finns en träningsvärld där vi bryr oss om varandras reps, set, kost, vila och mentala hälsa. Vi tävlar inte mot varandra utan med varandra. Vi är det hjälpsamma folket!
Vill du komma i kontakt med Viktor når du honom här.
