Ibland stoltserar jag lite grann för mina vänner utanför branschen och min familj om att jag har hittat en ådra guld i gråstenen när det gäller folk jag omger mig med på jobbet. Det jag pratar om då i huvudsak är den överrepresenterade gruppen introverta mjukisar som gillar att lyfta vikter tillsammans, de missförstådda björnhundarna till grabbar och en ibland lite glammig tjejliga som kan se ytlig ut men samtidigt är rediga nog att plåstra om ett sår om det skulle vara så.
Branschen är sig själv närmast som alla andra fiskstimm och även om det blir lite dokusåpadrama ibland i backstage-surret eller på instagram så finns en genomgående skapligt kammad förhållning till andra människor i träningssvängen. Det tycker jag är fint, och vill ha mig när så att säga. Just därför får jag lite extra skoskav av att se polarisering, aggressiva gruppbildningar och "coola bordet"-skit växa fram i en annars skapligt reko grupp gymråttor.
Förra gången föreslog jag avhållsamhet på knivkastningen mellan de olika sporterna och tyckte att grannar kunde vara vänner även om en grillar med kol och en med gasol. Det har jag inte gett upp på än, och till min stora glädje fanns där en eller två medmänniskor som kände att det inte var så tokigt ändå. Därför drar jag upp en annan grej att fundera på - vad är det som är så obligatoriskt med träning, egentligen? Och vem bestämmer det?
Vad jag sneglar lite skeptiskt på är hela den här påtryckande hetsen med kaxiga hashtags, motivationsfilmer av handikappade atleter som överkommer sina förhinder och extrema viktnedgångar när någon har tappat lusten för Big & Tall-sortimentet och hyvlar av typ 100 pannor har en ful baksida. Efter musikmontaget kommer örfilen som överraskande ofta verkar få flyga under rättvisans radar, när de avslutar motivationsfilmen med något i stil med"What's your excuse?" och lägger upp mackan att kan han så kan du. Och självklart ligger det mycket i det, det är sannolikt (aldrig provat) rätt mycket svinigare att ta sig i tävlingsform om man saknar något ben eller inte har full nytta av de man har. Jag kan knappast föreställa mig tankeprocessen att se sig i spegeln och känna att "fan nu väger jag över 200 kg" eller att göra dips med en hel rullstol fastsurrad runt underkroppen. Jag fattar bara inte varför de bedrifterna, hur monumentalt jävla beundransvärda och obegripliga de än må vara, ger någon rätten att föreslå vad jag ska tycka är viktigt och inte?
Träning och hälsa må vara ert liv, och honnör åt er för det i den mån att det fortsätter gynna er och förbättra ert mående - men bär i minnet att det är långt ifrån allas. Att godtyckligt trycka på värderingar och ideal är inget sätt att bädda sängen om man hoppas på lite sällskap. Argumentet kan föras att det är bättre att tvinga folk till en hälsosam livsstil än annat grupptrycksbeteende som vara mycket mer destruktiva saker, men om du vill vara en hygglig prick får du svälja att ditt ja är lika mycket värt som din grannes nej. En del människor är genuint ointresserade av idrott, vissa gillar en träningsstil men inte en annan. Och ibland kan man till och med hitta de som gud förbjude tränar ben hälften så mycket som de gör överkropp, eller tvärt om.
Nog fan kan jag också som vanlig dödlig tycka att det ser lite knasigt ut om en strandhunk med vingspann som en skaplig havsörn har jeansstorlek 28 i midjan, eller en till synes otränad tjej med så stor rumpa att hon nästan blir längre när hon sätter sig. Men – vem tror man att man är då, egentligen? Är det rimligt att hacka på dem för deras utseende, men inte på att "tjejer ser ut som killar" eller "det där är för mycket" som ni lite mer grovbyggda gäss får höra av okänsliga medelsvenssons alldeles för ofta? Är det mer ok att garva åt en lönnfet servitör än det är åt en tungviktare som får gå sidledes genom tunnelbanespärrarna? Är "hon ser ju ut som en man" sämre attityd mot en främling än "hahaha han sket i 'legday' vilket rangligt discobygge" ? Jag vet vad jag tycker i alla fall.
De av er som känner igen det här beteendet lite motvilligt ska få hemläxa av mig nu. Vill ni få era val och er livsstil accepterade är det kanske dags att samtidigt visa lite grundläggande respekt även för de som inte håller med om dem – inte bara hänga läpp över att ni inte får göra som ni vill för att alla "bara är avundsjuka" eller någon annan variant som föreslår att alla vill vara som ni. Antingen det, eller begå det aktiva valet att stångas lite och förespråka det ni själva tror på – det har man också rätt att göra. Men håll er lite rumsrena i påhoppen ibland, va?
Träningslivet med en hälsosam livsstil är en väldigt fin och vördnadsfull gåva att ge sig själv, det säger jag ingenting om. Samhället skulle nog må bättre av att folk rörde lite mer på sig och sabbade sina organ aningen mer sällsynt – men det är ett olymiskt tresteg i medvind mellan det och att spotta på folk som värderar andra saker för sitt välmående än pers i splitböj.
Ta hand om er och jag hoppas att vi ses på Tyngre Classic V!
