Det är svårt att inte undra vad han tänkte, Louis "Lou" Jude Ferrigno , när han stod där på scenen i Pretoria, 1975. Åter igen ett nederlag. Ännu en gång en jakt efter segern, som slutar i förlust. Ser man ögonblicket när tredjeplaceringen ropas ut, i "Pumping Iron", är besvikelsen och uppgivenheten enorm i den vänlige jättens ögon. Kanske kände han en viss bitterhet mot sin forne träningskamrat Schwarzenegger, som minst sagt tagit varje chans att under hela uppladdningen till Mr Olympia tvåla till Ferrigno. Detta till trots att de faktiskt hade en del gemensamt. Båda var invandrare i Amerika, även om Lou var infödd sådan. Dessutom hade de gått den hårda, tuffa vägen för att nå bodybuldingscenen, med långa arbetsdagar med tunga kroppsarbeten, bara för att efter arbetspassets slut pressa sig till det yttersta på gymmet. Bredvid detta hade de samma förebild som lockat dem in i sporten, nämligen Steve Reeves .
Ännu en gång slagen. Arnold vinner, Serge Nubret tvåa, och Louie "bara" trea.
Kanske var det så att Arnold, även om han aldrig erkänner det i "Pumping Iron", fruktade Lou Ferrignos massiva kroppshydda. Förmodligen med rätta, för Lou var sannerligen ingen duvunge när det kom till vinster, utan kom till Sydafrika och Mr Olympia med två raka vinster i Mr Universe (1973 och 1974) [(1)]. Ändå hamnade han i skugga av den väldige Schwarzenegger, och fick till råga på allt på tafsen även av fransmannen Serge Nubret. En för Lou snöplig tredjeplats blev utfallet av resan till Sydafrika.
Den klassiska scenen från "Pumping Iron" när Arnold psykar Louie under en frukost.
Kanske gick förlusten i tävlingen att finna inte där och då, utan i Lou Ferrignos historia? Vem var han egentligen, denne väldige amerikanske italienare? Hur kommer det sig att han lät Arnold hållas, med sina psykningar och gliringar? Varför såg han nästan rädd, och lite bortkommen ut, när stundens allvar stod för dörren? Fanns förklaringen i hans historia?
Lou vinner Mr Universe, 1973.
Uppväxt
Louis Ferrigno föddes 1951, i Brooklyn, New York. I en barnaskara av tre barn, var han mittenbarnet, till Victoria och Matty Ferrigno. Lou hade sedan barnsben en komplicerad relation till sin far, vilket delvis kan ses i "Pumping Iron". Lou var redan från barnsben en ensamvarg. Han beskriver sig själv som extremt blyg, och rädd för att ta kontakt med nya vänner. Som mycket liten drabbades han dessutom av upprepade öroninfektioner, vilket till slut ledde till att Lous hörsel blev permanent nedsatt med ungefär 85%. Detta upptäcktes dock inte förrän Lou var tre år gammal, vilket gjorde att även hans tal drabbades. Uppväxten var således allt annat än lätt. Och som alla annorlunda barn, lockade han till sig mobbare. Detta handikapp, kombinerat med sin blyghet och utsatthet säger Ferrigno ledde fram till att valet av sport föll på bodybuilding. Där slapp han nämligen att umgås med någon annan än sig själv.
Ferrigno som liten. Redan här kan man tycka sig ana den klassiska Hulk- minen.
Stegen var i början, som för de flesta, trevande och vacklande. Han, som ironiskt nog skulle komma att själv personifiera en av de mest populära superhjältarna, drömde sig gärna bort med serietidningar om Stålmannen. I och med detta såddes också ett frö i den lille tanige killens kropp. Kanske kunde även han bli så stor och stark? I tolvårsåldern hittar Lou Ferrigno en bodybuildingtidning, varpå han själv har sagt att där och då "förstod han att om han kunde bli lika stor som de atleter han såg på bilderna, så skulle hans muskler vara som ett skydd mot omvärlden. Ingen skulle se hans rädsla och osäkerhet".
Med förebilder som Steve Reeves, och senare den framtida konkurrenten Arnold Schwarzenegger, började så Louis Ferrigno sin resa mot att bli en av världshistoriens mest kända bodybuilders.
Steve Reeves i rollen som "Hercules" 1959. En roll som Lou Ferrigno också sedan spelade 1983.
Träning och vägen mot Mr Olympia
Ferrigno hade i sin ungdom inte tillgång till fria vikter eller maskiner, utan sysselsatte sig med övningar som gick att utföra i hemmet. Det lär, enligt Lou själv, ha blivit en hel del chins och armhävningar. Senare, kring 15-16 års åldern, tillverkade han hemmagjorda vikter, samtidigt som han började få vänner i kvarteret som också tränade. Problemen med mobbing i skolan kvarstod dock, och Lou fick allt svårare att hänga med på lektionerna. Det gick faktiskt så långt att Ferrigno var i riskzonen för att få gå om en årskurs. Hans far hotade då med att ta ifrån Lou de få vikter han hade, och den blåslampan hjälpte. Lou behövde inte gå om ett år, utan kunde ägna sig åt sin passion och sina nya vänner. En av dem visade sig ha ett garagegym med fria vikter, där Lou nu kunde lyfta "på riktigt". Med detta kom också resultat för allt slit, och vägen mot scenen var utstakad. Träningen blev hela Lous liv, bredvid studierna på gymnasiet, där han studerade med inriktning till att bli maskiningenjör. Vid tjugoårsåldern åt Ferrigno åtta mål mat om dagen, med ett födointag på mellan 8-10 tusen kalorier, och därmed kom också storleken som ett brev på posten. Med sina dryga 195 cm i längd vägde Lou in på ca 135 kg. En imponerande hydda, minst sagt. Något oslipad måste han ändå ha varit, för i sin allra första bodybuildingtävling, i New Jersey, slutade Lou på en 22:a plats. Men detta till trots, så var vägen mot framgång utstakad.
Med gymnasiet avslutat, och en ständig vilja att överträffa sig själv, har Lou Ferrigno turen att springa in i skaparen av Mr Olympia och tidningsmogulen bakom Muscle Builder , Joe Weider . Denne uppmärksammar Ferrigno, och ger honom ett par stärkande ord på vägen. Han lovar att Lou kan bli nästa stora namn, efter Schwarzenegger. Sagt och gjort, 1973 vinner den reslige hulken både Mr America och Mr Universe. Resan mot Mr Olympia hade börjat.
Tvåa i sin första Olympia, 1974
Lou Ferrigno själv säger sig ha varit rejält nervös inför det stora steget upp till Mr Olympia, att bara tävla mot de allra bästa. Han berättar dock om sin förvåning, när han togs emot med öppna armar av de andra medtävlande, som alla tyckte att han hade en sådan enorm potential. Det verkar som om Ferrigno äntligen hittade en plats där han accepterades, trots sitt handikapp. Och potential hade han, för i sin första Mr Olympia-tävling 1974 placerar sig Lou på en alldeles utmärkt andraplats [(2)]. Året efter, 1975, spelas den numera nästan kultförklarade "Pumping Iron" in före och under Mr Olympia. Ferrigno får bita i det sura äpplet, och nöja sig med en snöplig tredjeplats. Efter denna tävling väljer Ferrigno att avsluta sin bodybuildingkarriär, i alla fall tillfälligt. Mer om det senare. Han behövde dock inte hänga läpp över sin förlust särskilt länge, för något annat hägrade vid horisonten. Något stort, grönt och vansinnigt argt.
"The Incredible Hulk ", blir snabbt oerhört populärt och sänds i USA mellan 1978-1982. Om "Pumping Iron" gjort Lou perifert känd för de stora massorna, gör rollen som detta gröna, ilskna muskelberg honom till något av ett household- name. Serien hade turen att lanseras när bodybuilding höll på att slå igenom på allvar, vilket gynnade Ferrigno med sin otroliga fysik. Han minns det själv som en av de tuffaste utmaningarna i livet, att få ihop sin träning med själva filmandet. Sminkningen för att bli den gröna jätten startade oftast vid 4-5 på morgonen, för att sedan följas av 11-12 timmars inspelning. Ferrigno kringgick detta genom att antingen träna väldigt (oerhört!) tidigt, eller sent på kvällen. Som brukligt på den tiden tränades samma muskelgrupp oftast två gånger i veckan, med endast en vilodag. Det kan nog förvåna många idag, när antalet set som skall utföras per muskelgrupp verkar öka från år till år, att Ferrigno höll sina sett till relativt få. Detta gällde särskilt de klubbor till armar som han vandrade (och fortfarande vandrar) omkring med. Curls i form av stående, incline, preacher och koncentration i set av fyra, med reps mellan 8-10, var Lous melodi. För att riktigt krama ur armarna på slutet kunde han ofta använda sig av old-school övningar så som 21-metoden.
Rejäla klubbor var det ja
I och med Hulken lägger Ferrigno på det stora hela sin bodybuildingkarriär på hyllan. Han får flertalet nya jobb som skådespelare, och sysselsätter sig med detta under i stort sett hela 80-talet. Men, som både Lou själv och Arnold Schwarzenegger lär ha sagt, så är "en bodybuilder alltid en bodybuilder". Därför är det kanske inte så kontigt att Lou Ferrigno offentliggör sin återkomst till bodybuildingscenen 1992, 17 år efter sin senaste tävling. Det är dock en något platt Ferrigno som anländer till Helsingfors och kliver upp på scenen till Mr Olympia 1992, varför placeringen blir en medioker tolfteplats. Detta verkar dock inte ha satt några griller i huvudet på Lou, som återkommer till samma tävling redan året efter, där han lyckas putsa sin placering något, och hamnar på en tiondeplats. Trots detta gör Ferrigno ett sista försök att erövra en förstaplats, i 1994 års Masters Olympia. Här kliver en komplett Ferrigno upp på scen, med ett rejält knippe muskler och en hårdhet som tidigare saknats. Trots detta, och trots att de flesta tyckte han förtjänade förstaplatsen, får Lou nöja sig med en andraplacering – bakom segraren Robbie Robinson. Efter detta drar sig Ferrigno helt tillbaka från tävlingsscenen.
Lou på Mr Olympia 1992, bredvid vinnaren Dorian Yates.
Jag började denna artikel med att jämföra Lou Ferrigno med Arnold Schwarzenegger, och direkt antyda att Lou är den mindre lyckade av de två. Men, är det verkligen sant? Visst, i form av kommersiell framgång slår Arnold både Lou och de flesta andra på fingrarna. Men, kanske är det så att Lou Ferrigno aldrig sökt denna sort av framgång. Istället verkar Ferrigno ha haft som mål att ständigt överträffa sig själv, trots sin historia av snöpliga placeringar och sitt handikapp. Eller kanske är det så att det är just detta som har drivit honom. Att visa världen att även en liten kille från New York, som redan som liten sågs som en outsider, kan lyckas. Att aldrig ge upp! Och i den bemärkelsen kan minsann ingen överträffa Ferrigno. Han tog sig dit där han är idag genom blod, svett och tårar, och det kan ingen ta ifrån honom.
Lou 1994.
På senare år har Ferrigno flyttat sitt fokus från filmvärlden, trots mindre biroller, mot fitnessbranschen. Han driver nu, tillsammans med sin dotter, nätcommunityn FerrignoFIT som erbjuder personlig träning och kostprogram online. Bredvid detta arbetar han även som frivillig polis i staten Arizona. Bäva månde brottslingarna, för vem skulle inte bli rädd när man insåg att man var jagad av Hulken?
Snut-Lou.
Så nej, Ferrigno har nog aldrig stått i Arnolds skugga, om vi undantar Mr Olympia 1975. Han är istället valt sin egen väg, utan de extremer som Arnold valde. Och under denna resa har han långsamt byggt upp det självförtroende som aldrig verkade finnas i ungdomen. Lou Ferrigno har för den viktigaste personen av alla, nämligen sig själv, bevisat att han duger. Och det kan, som sagt, ingen kan ta ifrån honom. Och den som ändå försöker sig på en sådan dumhet, lär få med Hulken själv att göra.
