Om du har följt mig över en längre tid så vet du att jag inte är något fan av Functional Movement Screen (FMS) och andra liknande system. Om du inte har läst något jag skrivit tidigare och är intresserad av äldre texter kan du börja med 9+ Screening Batteri – tillför det något nytt? och Screening är svårt – FMS som exempel.
Förklaringen till varför jag inte gillar den här typen av test är för att det inte finns någon rimlig förklaring till varför de skulle fungera. De är i princip ett försök till att ”dumma ner” något väldigt komplext till en modell som i princip vem som helst kan förstå. Problemet blev bara att rörelserna man använder i princip inte har någonting med idrott att göra och faktiskt väldigt lite med det mesta som folk utför i sin vardag att göra. Om det hade varit möjligt att använda de här övningarna ändå så hade det givetvis varit super men när FMS togs fram så hoppade man typ femtioelva steg före forskningen på området och man antog en väldig massa påhittade saker som fakta.
På senare år har det börjat dyka upp en hel del studier på FMS och jag har skrivit om många av dem på främst tränastyrka.se. Kort och gott kan de summeras med att FMS inte fungerar. I vissa studier är resultatet faktiskt så dåligt så att du hade haft lika stor chans att förutspå om någon ska råka ut för en skada om du singlat slant som om du utsatt personerna för FMS.
För någon dag sen publicerades en översiktsartikel med meta-analys där forskarna försökt att summera resultaten från alla studier som tittat på endast FMS och dess nytta i att förutspå olika former av utfall, vanligen skada (1). Resultatet som forskarna kom fram till var att FMS inte har något predikativt värde, det är ett fint ord för att FMS inte visat sig kunna förutspå någonting. Sannolikheten att någon ska kunna förutspå om du blir skadad eller inte efter att du har utfört ett FMS visade sig i den här översiktsartikeln vara 0,58. Med det menas att personen hade 58 procent chans att få rätt om hen sagt att du skulle skada dig eller inte. Så det är aningen bättre än att singla slant men det är långt ifrån bra nog.
Så om du utför ett FMS-test så säger det dig i princip ingenting mer än att du är dålig på de sakerna som testades vid testet. Så vill du bli bra på att utföra dessa testövningar så är testet relevant, i övrigt verkar det inte göra någon nytta.
Nu ska det sägas att forskarna endast hittade sju studier som passade in på deras kriterier. Jag vet med säkerhet att det finns fler studier på FMS än sju så vissa har inte kommit med i den här översiktsartikeln av olika orsaker. De här andra studierna har dock inte visat på några positiva resultat för FMS de heller.
De allra flesta studierna på FMS har även försökt förutsäga skador hos till exempel lagidrottare eller löpare. Möjligen hade FMS kunnat fungera bättre hos personer som styrketränar? Personligen ser jag dock ingen orsak till att utföra en FMS på alla personer innan de börjar styrketräna eftersom du i princip alltid hinner med att se hur rörelserna utförs under själva träningen. Det är helt enkelt enklare att titta på hur någon rör sig i en knäböj jämfört med hur de rör sig på en basketplan eller liknande.
Bara för att något är väldigt svårt att göra bra kan man inte nöja sig med enkelt och dåligt
Personligen tycker jag att huvudbudskapet kring hela den här fadäsen med FMS och hur snabbt den växte och blev extremt populär visar på någonting som vi alla har inbyggt i oss, vi gillar genvägar. När det gäller att förutspå vem som kommer skada sig är det dessutom så att det i många och mycket saknas evidens helt, det finns i princip inga kända metoder som bevisligen kan förutspå om någon kommer skada sig eller inte. Den metod som än så länge visat sig fungera bäst är att fråga personen om hen haft en tidigare skada (2, 3, 4). Även saker så som tillfällig stress eller ångest (5), lite sömn (6) och en hög träningsbelastning för stunden ökar skaderisken (7). Även om de här studierna främst är utförda på lagidrottare och det inte är säkert att de är överförbara till andra idrotter så antyder de i alla fall att det är viktigare att du fokusera på vad du ska göra istället för att du utför test som säger till dig vad du inte kan göra.
Men man kan väl inte bara strunta i att göra någonting?
Ett vanligt argument som ofta förs fram när jag påpekar sakerna här ovanför är att man ju måste göra någonting. Bara för att det inte finns någon bra evidens bakom en metod så måste man ju använda någonting när det inte heller finns någon bra evidens för någonting annat. Här är jag beredd att hålla med till viss del men där finns många fällor som kan göra saker och inte värre istället för bättre. Först och främst tycker jag att man ska fundera kring vad man ska lägga sina resurser på men om resurserna finns till att göra någon form av screening inför en träningsperiod så varför inte göra det?
Som jag har varit inne på ett par gånger på senaste tiden och som jag tagit upp i en krönika i SvD tidigare så finns det faktiskt faror med att börja leta efter fel. Krönikan i SvD har titeln ”Du får ont för att du tror det ska göra ont” och det är också min huvudpoäng i texten. Om du säger till en person att någonting kommer att ge besvär så är risken stor att personen också kommer uppleva besvär trots att du ljugit. Det här kallas för nocebo och är precis lika kraftigt som placebo vilket de flesta känner till. Nocebo är alltså på sätt och vis placebons onda tvilling.
Varje gång jag brukar skriva om nocebo så brukar jag rekommendera den här videoklippet på sex minuter. Om du inte har sett det så titta nu:
https://www.youtube.com/watch?t=52&v=O2hO4_UEe-4
Tänk dig nu vad som händer om du utför ett test som ingen vet om det fungerar men där testledaren säger att de har hittat ”ett problem”. Kanske är det till och med så att du för höra att din ”begränsning” kan ge dig problem om du fortsätter med att utföra rörelse X. I den här situationen är du i princip körd då din skaderisk i princip har blivit höjd av att någon har påstått att du är i högre risk.
Jag känner inte till någon studie på FMS som har undersökt just det här men det hade varit väldigt intressant. Vi vet ju att FMS knappt är bättre än att singla slant men vad händer om du utför ett FMS-test på en grupp människor och sen slumpmässigt säger till hälften av dem att de är i ökad risk för skada medan du säger till den andra hälften att de rör sig väldigt bra? Kommer antalet skador då att vara den samma i de två grupperna?
Min poäng här är att om du ska utföra någon form av screening inför en tävlingsperiod så säg inte till personen som du undersöker att du tror att du har hittat något som är fel. Säg inte till personen att hen är i ökad risk för skada. Med en enkel omformulering kan du i princip säga samma sak men istället för att öka skaderisken så kan du förbättra motivationen. Till exempel hade du kunnat säg till en person något i stil med ”om du utför rörelsen så är blir den mer effektiv” eller kanske ”du kommer kunna hantera vikten bättre om du förbättrar din rörlighet här”.
Summering
Jag avslutar den här artikeln med att säga att det enligt mig inte finns någon orsak att fortsätta med FMS som någonting rutinmässigt. Det utesluter ju inte att du vid något tillfälle tycker att du har ett bra syfte till att utföra alla eller något av testerna men jag har svårt för att se att en sådan situation ska vara frekvent. Visst kan man säga att om det inte finns något som bevisligen fungerar så måste man ju ändå kunna utföra något men det ursäktar ju inte att man fortsätter att utföra något som bevisligen inte fungerar. Så lämna FMS. Vill du utföra screening av något slag ändå så får du hitta på något nytt, se bara upp med hur du förmedlar dina resultat till den du undersökt för annars kanske du gör mer skada än nytta.
° ° °
Jacob Gudiol är expert på kost och träning och författare till boken "Skitmat" , som du hittar här som pappersbok eller här som e-bok, samt den nya boken "Forma Kroppen 2" , som du hittar här.
[
