Låt mig beskriva oss träningsfanatiker helt kort. Vårt förhållande med träningen är så nära monogamt att våra familjer mer än en gång blängt svartsjukt på den jäveln medan vi hojtat “jag sticker iväg ut en stund, don’t wait up!” med shakern i ena handen och lyftardojorna i andra. Få saker trumfar dagens pass i viktighet och det mesta kan nedprioriteras för en lyckad serie knäböjsset. Våra (o)vanor är inte alltid helt populära hos omgivningen men vi bryr oss inte. Eller? Rätt vad det är kan skadan vara ett faktum eller så gör sig livet påmint och då ångrar vi bittert att vi inte lärt oss balansera träningen med resten av livet.
Konsten att få träningen att funka ihop med livet, hälsan och relationerna är sannerligen av den ädlare sorten. Vissa klarar av uppgiften bättre än andra. Det finns, tro det eller ej, människor som lyckas inkorporera träningen som en stor del av livet utan att den tar över helt...
...och så finns det träningsfanatiker. De (vi) som har träningen som livskamrat, drog och religion – samtidigt. Alla som låter livet komma i andra hand - efter träningen är de facto lite fanatiska.
I dessa fem punkter fokuserar vi på framgången hos det andra gänget. Hur gör de där mytologiska människorna som lyckas träna rigoröst, älska det och värdera det högt, men som kan bolla det hela utan att det går överstyr. Om du, liksom jag graviterar åt att tillhöra Team Fanatiker finns det säkerligen en del lärdomar att dra av Team Livsstil. De jobbar så här:
1. De bortser från tuffa budskap på internet
En sund träningsmänniska köper inte småfascistiska budskap i stil med "I don’t quit when I’m tired - I quit when I’m done” och "Weakness is a choice”. missförstå mig rätt. De KAN träna hårt och pressa sig till max, men inte till vilket pris som helst. De känner också skillnad mellan ont på rätt sätt och ont på fel sätt. I praktiken leder det till att de verkligen kan ta i när det är skarpt läge men undviker att köra maxfart med femte växeln i på halt väglag, ett beteende som med lätthet kan resultera i en krasch. Ett tecken på att du är lite för hardcore aldrig vila, train insane, et cetera är att du känner en ständigt närvarande trötthet som går ut över andra dimensioner av i livet på ett påtagligt sätt.
2. De laddar inför träningspass - träningen är inte uppladdning för att få äta
Det här har jag skrivit om förr men det tåls att upprepas. Äta bör man, annars händer det där andra. Kompensationsbeteenden kring träning är lurigt. Visst kan en sund person reglera maten för att den ska passa "utgifterna” i form av träning och vice versa. För dem är det dock ingen utstuderad regim, det bara händer. Tränar de mer blir de hungrigare, tränar de mindre blir de inte lika sugna. De för inte en ständig förhandling med sig själva a’ la "om jag tränar si får jag äta så”. De har gått grundkursen – "jag måste äta för att orka träna”. Så är det faktiskt, och det omvända förhållandet kära vänner är INTE samma sak. "Om jag tränar får jag äta” är alltså inte giltigt för gemene hen (avser inte tävlingsdieter och dylikt). Hur skulle vi göra med folk som är inlagda på sjukhus om detta stämde? Skulle de inte få någon mat alls då? Tänk igen. Mat är mer än bränsle, det är gemenskap och kultur och mycket mer. Att koka ner det till att bara handla om olika energisubstrat och x antal kcal in och ut, är att skapa sig en relativt sett tråkig tillvaro. Onödigt för de allra flesta dessutom, för det går faktiskt att äta hälsosamt, träna hårt och vara i form utan att bli fixerad.
3. De kan vila
Alla som tränar hårt kommer förr eller senare till en punkt där de behöver vila en dag, en period eller helt enkelt anpassa dagens pass. En sund träningsmänniska är inte fixerad vid att allt måste ske precis som planerat. Står det 90 % i schemat och den givna vikten känns som 100 %, då justerar de ner vikten. Kommer en långväga vän på besök klarar de av att skippa spinningen, för de vet att cykla på stället kan de ju göra varje torsdag klockan 18 medan vännen är en engångsgrej. De sunda träningsmänniskorna (som gudarna ska veta att jag har ett och annat att lära från) tar en vilodag INNAN överträningen/skadan är ett faktum. Bara en sån sak!
4. De måste inte följa varenda trend
Kostregimer, träningsmetoder- och koncept är vad hela fitnessbranschen är byggd på, och visst är det underbart att det finns sådana oändliga möjligheter att utvecklas och förnyas som fysisk varelse! Däremot blir det svårt att nå resultat och kontinuitet för den som hattar runt mellan träningsprogram, byter filosofi och kylskåpsinnehåll stup i kvarten för att någonting råkar trenda precis just då. Ett sådant beteende kan tyda på stress och osäkerhet som tränande individ. En harmonisk träningsmänniska känner sig själv och sina preferenser och ändrar någonting endast då detta genuint tilltalar vederbörande och hen verkligen ser potential i saken.
5. Deras motivation är det mentala (åtminstone delvis)
Få människor blir särskilt långlivade på gymmet om de endast och bara är där för att slipa på tvättbrädan. En sund inställning till sin kropp och fysiskt aktivitet innebär att hitta en träningsform som bidrar till ens mentala välmående på det sätt som en själv behöver. Må det vara för avslappning, för det sociala, för att få ur sig aggressioner eller för att få bukt med ångest. Alla behöver vi fylla på må bra-kontot i något avseende. Att bara göra det för utseendets skull är det få som klarar på lång sikt. OBS! Innan det blir lynchmob – jag är idel för kroppsbyggning. Just denna typ av träning handlar om någon just om att få en mental utmaning, att pannbena sig igenom hård träning och diet ger både en avkoppling från vardagens alla stressmoment och därtill kan det stärka självförtroendet och självtilliten avsevärt. Vad jag menar är, att de bästa kroppsbyggarna du ser, oavsett disciplin, har i nio fall av tio ett mycket högre syfte än att platsa i det rådande idealet. Och just därför är de så bra!