När jag var liten spelade jag en hel del tv-spel. Nintendo , Super Nintendo ochSega Mega Drive . Sedan dök dataspelen upp på allvar, och jag förlorade mig i klassiker så som "Little Big Adventure" och "Sim City 2000". Fantastiska upplevelser, som jag faktiskt bär med mig än idag. Att förlora sig själv i en annan värld i några timmar, det är något magiskt med det. Särskilt för barn.
Men. Jag minns också alla föräldrars förtret över att vi barn satt så mycket stilla. Vi måste ju gå ut i friska luften , hette det. Det spelade liksom ingen roll att det var minus två grader ute och blåste småspik. Ut skulle vi. Vad vi sedan gjorde ute, ja det verkade mindre relevant. Hela poängen var att vi skulle vistats utomhus. Punkt och slut. Detta gjorde ju inte precis att man såg "ute" som något bra, utan snarare som något som måste genomlidas för att få återvända till spelens underbara värld. Spel har i senare års forskning visat sig vara rätt bra för barn. Det stärker deras språkförståelse (om spelen är på utrikiska, vill säga) och stimulerar till kreativitet och problemlösning. Men, spel leder ju obönhörligt till att barn sitter mycket still. Och det är inte bra.
Hur man än gör har man ändan bak, heter det ju. Det finns alltid en klick människor som gnäller, oavsett vad saken gäller. "Det är inte varmt - det är FÖR varmt! " eller "Kaffet ska vara starkt, men inte SÅ stark!t ". Lite så var även fenomenet när dundersuccén Pokémon Go introducerades i Sverige här om veckan. Surgubbar och surtanter runt om i hela vårt avlånga land stod plötsligt handfallna. Vad skulle de nu klaga på? Ungarna var ju ute mest hela dygnet och jagade fantasidjur! Lite på slentrian klagades det då plötsligt över att barnen var ute OCH spelade Pokémon. Man ska således gå ut, men man ska tydligen inte gå ut på det sättet. Hur man som barn eller ungdom egentligen ska vistas utomhus, för att göra de vuxna nöjda, verkar vara fortsatt höljt i dunkel. Måhända är själva målet med att tvinga ut sina barn att de ska ha tråkigt, inte interagera med någon eller möjligen spela kula. Som man gjorde förr. Gärna då med stenkulor, som dom tråkiga barnen i kvarteret hade när man var liten, när allt man ville ha var fräsiga oljefärgade kulor.
Det här fenomenet får mig att lite brytt klia mig i huvudet och uppgivet slå ut med händerna. Trogna läsare vet att jag är en stark förespråkare av rörelseglädje, oavsett vad den sen består av. Nu har vi här en app som äntligen får ut barn, ungdomar och vuxna som annars skulle suttit still på rumpan sånär som på några vändor till kylen och toalettbesök. Från att ha rört sig under en kilometer per dag så knatar nu dessa individer någon mil, eller mer, i jakt på små färgglada djur. Ni får förlåta mig, men vad i den saken är dåligt? Och nej, man ska givetvis inte leta pokémons i någons trädgård. Och man ska självklart inte köra bil och titta på telefonen samtidigt. Det är inte det jag säger.
Det jag tycker är märkligt är att vissa reagerar på det här som om det vore en dålig sak. Något äldre tonåringar och särskilt vuxna, ja dom hånas nästan för att dom vill vara med och spela. Varför? Ska inte alla få göra som dom vill? Är det bättre att man sitter still inomhus och spelar på sin Xbox ? Är det mer godtagbart? Skulle alla som klagar bli varmare i själen om vi återgick till att de som uppskattar spel sitter stilla i soffan, medan vågen tickar uppåt och hälsan blir allt sämre? Är det inte istället som så att det är något fantastiskt att en simpel mobilapp lyckats kombinera rörelseglädje med spelglädje?
Och, vi sliter ju vårt hår (vi som har det) över att dagens ungdom sitter så mycket still. Nu har de ju fått tillgång till en magisk värld, som de måste uppleva genom att röra sig i den verkliga världen. Det är väl sannerligen inte något vi som vuxna ska håna, förminska eller klaga över? Istället bör vi väl göra precis tvärtom? Snöra på oss skorna, lägga undan de där fåniga tankarna om att spel bara är för barn och ge oss ut tillsammans med dem? Nytta med nöje. Rörelseglädje tillsammans! Och det gäller även de som inte har barn. Strunta i sura, nedlåtande blickar från folk. Hitta en kompis och gå ut jaga tillsammans! Man är aldrig för gammal för att ha barnasinnet kvar!
Glöm inte bort att all rörelse är bra rörelse. Med eller utan telefon i handen.
Mer rörelseglädje (och mer pokémons!) åt folket!
