“Det här funkar inte! Man kan inte bara släppa vikterna. Det här är inget byggargym!”
Det första intrycket sägs ju vara viktigt och om så är fallet misslyckades gymägaren här ordentligt med att skapa ett positivt sådant. Det var andra veckan på det nya gymmet och låt oss säga att den kunde startat mer inbjudande.
Mannen som skällde ut mig hade jag aldrig mött förut och han hade heller inte mött mig. Trots detta ville han definiera mig som en viktkastande, respektlös ”byggare” och har således placerat in mig i ett fack med hjälp av sina fördomar redan från start. Vi människor tenderar att göra just det, placera in folk i fack. Det ger oss en trygghet och ett lugn att veta vart vi har människor i vår omgivning, hur de är som personer och veta vilken plats de fyller i våra egna liv. Det behöver dock inte betyda att du placerat människan i det fack hen faktiskt hör hemma, förmodligen tvärtom eftersom denne inte ens fått en chans. Vet du verkligen tillräckligt om personen för att kunna dra slutsatser på blott en sekund? Vad vet du egentligen om dennas liv, bakgrund, eller etiska samt moraliska ställning? ”Byggare” är en term jag stolt kan bära vanligtvis för det är ju på sätt och vis det jag gör, bygger min kropp, även om det finns mycket mer till mig än bara träningen och fysiken. I detta fallet, däremot, var ordet byggare inte av den positiva sortens klang.
Jag försöker själv undvika att döma folk i förväg och skapar mig istället en uppfattning först efter jag träffat och pratat med personen i fråga. Det gör det svårt för mig att förstå och acceptera ett sådant fördomsfullt beteende, speciellt från en vuxen man. Jag körde genom resterande delen av ryggpasset enligt planen men incidenten gnagde inom mig så jag bestämde mig för att tala med mannen. ”Fight fire with fire” finns det ett utrryck som lyder och visst är det en möjlighet men det är också just den sortens tankar som skapar konflikter och krig här i världen. Var den större människan, inte fysiskt utan psykiskt, och bemöt den felande personen med ett leende och vänligt bemötande istället. Mer ofta än sällan blir de rejält ställda när du rubbar deras bild om hur du är som person, att det faktiskt finns mer än bara ”lyfta upp och släppa ner” innanför pannbenet på dig. Jag hade varken släppt några vikter eller betett mig illa på något sätt, tvärtom strävar jag alltid mot att vara den hjälpsamma och tillmötesgående personen på gymmet som gärna hjälper till eller bidrar positivt vilket gjorde att jag kände mig ännu mer kränkt än att bara vara ”the meathead”. Jag förklarade för mannen att jag är mer än öppen till att lyssna på hans förslag i hur han vill att vi kör marklyft på gymmet men också att det är oundvikligt att det inte låter när man sätter ner 300 kg på marken. Mycket till respons fick jag inte, bara ett ”jag ske se över hur vi ska göra”.
Man ska leva som man lär och en av de saker jag som lärare försöker implentera på mina 8-åriga elever i årskurs 2 är hur man är en bra medmänniska och kompis. Oavsett om någon är dum mot dig hjälper det inte att vara dum tillbaka, behandla istället andra som du själv vill bli behandlad. Den gamla klassiska Gyllene regeln blir aldrig gammal, men den tycks ändå glömmas bort med tiden. Jag vill till och med påstå att den borde vara mer aktuell nu än någonsin med tanke på hur samhället ser ut och all skit som dagligen händer i vårt land och även i världen i stort. Att vara en bra kompis och medmänniska är inget man någonsin kan se förbi, det är då världen spårar ur som den gör nu. Barnen är defacto de som förhåller sig till regeln bäst av oss alla och det är tragiskt att vi ska behöva lära av dem när det är vi som borde vara förebilderna. Barn gör som vi gör och inte som vi säger, de är mycket smartare än man kan tro så här är det vi som får lära av dem; behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Trots den tråkiga situationen på gymmet lyckades ändå något positivt utvinnas från den. Händelsen resulterade i en längre bildtext på min Instagram om fördomar, trångsynta människor och hur jag ville fälla ut mina vingar för att ta mig någonstans större där acceptansen för att vara ”annorlunda” även den är större. Häpnadsväckande nog fick jag ett erbjudande bara en halvtimme efteråt och inom ett dygn hade jag både blivit med lägenhet i Stockholm och blivit av med min i Växjö. Bara sådär. Plötsligt händer det säger de ju, och även om det nu aldrig händer med Trisslotter så kan det hända i andra aspekter av livet. Därför är jag faktiskt till och med tacksam, tacksam för att det finns människor i samhället som aldrig kommer vilja förstå eller acceptera andras livsval för det får oss i den lilla skaran av annorlundor att tända till och sträva ännu högre. Vi som vägrar låta fördomar definiera oss eller låta samhällets normer bli ett påtvingat levnadssätt gillar helt enkelt inte att bli inträngda i ett hörn. Vi vill gå vår egen väg och det gör vi oavsett andras åsikter.
Är gräset då grönare på andra sidan? Inte nödvändigtvis. Jag är inte naiv nog att tro att allt är guld och gröna skogar i Stockholm, men ju större stad desto större utrymme och acceptans för att vara den man verkligen vill vara. Om du ser till att vattna gräset där du befinner dig, oavsett vart det än må vara, kommer det att grönska men kanske inte till den grad du själv vill. Mitt råd? Lämna träsket, torrmarken och ökenlandskapet för något mer givande. Hitta rätt bördig mark, plantera dina frön, vattna, lita på processen och njut av resan som tar sin början just där och då. I mitt fall blir det nu i Stockholm i hopp om att det ska ge utdelning på ett eller annat sätt. En stor chansning onekligen, men om man aldrig prövar får man aldrig heller veta och att gå resten av mitt liv undrandes om vad som kunde varit är inget jag är villig att stå för. Jag tar mina chanser och sedan får det bära eller brista. Det tråkiga är såklart att behöva lämna ”mina” barn jag har i skolan. Efter att ha följt dem i två års tid känns det verkligen hela vägen in i hjärtat att behöva berätta för dem att jag ska flytta och att jag inte längre kan vara kvar hos dem. Dessa små själar har inte bara förändrat mitt liv utan också hur jag ser på livet i stort och jag är så tacksam för chansen jag fått med dem.
Passande nog har vi jobbat mycket med att skriva texter nu. Stor bokstav, punkt, dubbelteckning, ja ni kanske minns hur det var i deras ålder. Brevväxling, blev således direkt en kläckt idé i mitt huvud vilket tillåter mig att hålla kontakten med dem, få höra hur det går och hur de mår samtidigt som de får utveckla sin svenska. Jag försöker med andra ord se till att vattna gräset här trots min frånvaro och hoppas samtidigt att den grönskan ska spridas även till barnen.
Poängen här handlar alltså mer om att vara medmänniska, att våga ta chanser och att investera i sig själv än specifikt träning, även om hela tankebanan tog sin start tack vara en gymincident. Det känns som ett döende personlighetsdrag att bry sig om fler än sig själv och sina absolut närmaste. I den tiden vi lever i nu, speciellt med tanke på flyktingskrisen i Europa, så måste vi alla försöka vara mer humana gentemot varandra. En så simpel sak som att vara tillmötesgående på gymmet kan faktiskt göra mer än man tror. Många bäckar små, som uttrycket lyder. Barnen har fått mig tro på människans godhet, och det tänker jag fortsätta göra och slåss för samtidigt som jag tar chansen och flyttar långt hemifrån för att pröva mina vingar.
Avslutningsvis vill jag säga släpp fördomarna, sluta placera folk i fack och börja istället fokusera på din personliga tillväxt. Om du vill låta blomman utvecklas till sin vackraste fulländade form måste du själv sköta om den och se över alla aspekter som är involverade såsom jord, solljus, syre och vatten. Så dina frön, låt dina medmänniskor så sina egna och njut av hur vacker trädgården väl blir när vi alla till sist blommar ut. Ett fantastiskt landskap av olika färger, former och varianter, precis som vi är som människor. Alla är vi unika på våra egna sätt och det är det som gör världen, och just dig, så vacker.
I hopp om att du kommer vattna dina frön och behandla andra som du själv vill bli behandlad,
Viktor
° ° °
