Livet är såklart härligt och så, men stundtals ställer det också nästan orimliga krav. Som under det halvår som passerat, där Covid-pandemin envisats med att lägga det ena långa snubbelbenet före det andra för oss. Vi är många som saknat våra tidigare liv och som tvingats till både förändringar och eftergifter. Några av oss har tråkigt nog också mist en närstående, andra har drabbats personligen, många har mått förbannat dåligt. Dags att kavla upp.
Dessutom har massor av företag och rörelser lidit svårt. Ett gäng verksamheter har gått under och fler är på väg. Och på individbasis gömmer sig även där ett antal tragiska öden, där kaos och förvirring dessvärre tar allt större plats. Att känna oro över försvunna möjligheter till försörjning är i vissa kretsar nu ett etablerat faktum. Och att de uteblivna kunderna gjort företagens likviditeten i stort sett värdelös är en sak. Men att dessutom fundament för hela marknader nu försvunnit skapar behov av nya världsordningar och långsiktiga samhällsanpassningar.
För av allt att döma är världen en annan idag – och imorgon – än den var igår.
I det perspektivet känns det kanske smått banalt att här surra om träning. Mjo, visst. Men ändå inte.
Det finns ett gäng som oroar sig över världsläget liksom i överkant, som inskränker sina liv till nästan post-apokalytisk hamstring och självvald extraisolering. Som dagligen vältrar sig i domedagsprofetior, smittostatistik och lätt konspirationsanstruken medierapportering. Som faktiskt tror att slutet snart är här, och som också lever så
Den gruppen kommer såklart inte gå och träna om man så skulle hota med stryk.
Men väl vi i den stora massan. Vi som rentav snart glömt bort att det faktisk böljar en global sjukdomsvåg därute. Som tröttnat på armbågshälsningar och att endast röra oss ute när andra inte gör det. Vi håller sannolikt igen på träningen (antalet gymtränande har minskat radikalt under perioden), och förmodligen även på andra sociala planhalvor, som till exempel krogbesök och liknande. Vi är rätt många.
Och visst. Vi ska vara försiktiga. Vi ska förbli friska. Vi ska med alla medel undvika att blir smittade och att smitta andra. Men tänk också så här: har vi verkligen den fysiska beredskap vi behöver ifall smittan trots allt skulle komma vår väg om vi inte upprätthåller träningen på en produktiv nivå? Blir inte själva syftet istället det som till slut gör att vi skjuter oss själva i foten?
Därför menar jag att vi alla borde fan kavla upp. Givet att du inte uppvisar symtom, tillhör en riskgrupp eller har en närstående som gör det, så borde du ge dig iväg och träna någonting varje dag. Hårt. Kanske uteträning i det brutalt fina vädret? Kanske en löp- eller cykeltur i ottan? Eller – mitt naturliga huvudspår – kanske ett mark- eller böjpass på gymmet?
Naturligtvis ska du inte bete dig korkat. Hosta eller nys inte i nyllet på andra, håll istället nåt sorts lagom avstånd. Och tvätta för fan händerna!
Men se till att träna. Ta hand om dig där ute.
I dina växande musklers tjänst!
Alex
