Vad i hela helsefyr är det som pågår? Samtidigt som den medicinska vetenskapen gör så att vi kan bli allt äldre, verkar andra delar av vår hälsa fullkomligt rasa ihop. Våra barn, alltså de som växer upp just nu, kommer vara den första generationen som har en uppskattat kortare livslängd än sina föräldrar. Förstår ni? Vi kommer troligen uppnå en högre ålder än våra barn, om man slår ut det över hela populationen. Det är så sjukt att jag inte riktigt vet var jag ska börja med att ens tackla tanken.
Visst. Fenomenet har säkert inträffat någon gång tidigare i historien. Men då i fall av krig eller hemska farsoter. När pesten knackade på dörren spelades det liksom ingen roll om man kunde göra hundra burpees snabbt som blixten. Man dog ändå. I vår tid är det annorlunda. Vi behöver inte vara oroliga för att få huvudet avhugget av en ilsken riddare. Någon pest finns inte heller. Istället är problemet kopplat till inaktivitet. Våra barn sitter bokstavligen ihjäl sig. Våra smås största fiende är inte brist på mat eller en pandemi – det är gamnacken.
Vart man än går idag sitter de små versionerna av vuxna böjda över sina iPads och telefoner. Hörlurar i, inaktiva och helt avskärmade från världen. Och det gäller inte bara de större barnen. Även små knattar sitter allt mer stilla. Vi håller på att fostra en generation av stillasittande zombier, vars enda föda stavas ”Minecraft ” och ”Snapchat ”. Och för varje omgång spel de spelar, för varje skojsig bild de skickar så förstörs deras kroppar lite till. Muskler förtvinar, rörelseglädjen dör och barnets kropp blir allt rundare. Så här kan det väl ändå inte få fortsätta?!
Samtidigt verkar vi vuxna inte riktigt kunna bestämma oss för vad lösningen är. Så fort någon påtalar att vi kanske bör begränsa hur mycket barnen sitter böjda över alla sina skärmar så går andra i total försvarsställning. Det talas om hämmad kreativitet och att spel är bra för mycket. Och så kan det säkert vara. Spel kan stimulera alla möjliga bra saker för små knattar. Men. Alla barn som föddes innan det fanns smartphones… Fungerade inte de rätt så bra också? Jag menar, det fanns ju nobelpristagare innan Iphone:en också? Så något måste ju ha fungerat rätt bra förr också. Det känns som om samhället har fått någon sorts övertro till elektronikens under, och att ungar inte kan bli verkliga människor om de inte får sitta framför datorn dagligen.
För mig ter sig denna problematik rätt enkel att lösa: bort med ipads och telefoner i skolan och hemmet. I alla fall för de mindre barnen. För, handen på hjärtat, vilken unge behöver den nyaste Samsungen när man är åtta år? Med två miljarder olika appar i. Vilket behov har barnet av det? Många kanske hajar till och börjar gasta om att de måste kunna ringa sina barn och så vidare. Och så kan det för all del vara, även om jag åter ställer mig frågande till hur livet fungerade för oss som var små när mobiltelefoner var reserverade för yuppies och Bert Karlsson. Vill man kunna nå sitt barn så finns det ju dessutom telefoner som enkom är till för att prata i. De är dessutom så fula att inget barn kommer vilja visa det för någon, vilket ju i sammanhanget är alldeles utmärkt.
Många vuxna hävdar att barnen ”behöver” sina telefoner för att kunna ha kontakt med sina kompisar, via alla de sociala medier som finns, och att tiden är en annan nu än för tio år sedan. Och det må så vara. Men jag köper inte att våra små rör sig allt mindre. Blir allt fetare och mår allt sämre, medan vuxenvärlden gömmer sig bakom de argumenten. Det är väl för farao vi vuxna som bestämmer vad barnen har tillgång till? Det spelar ingen roll vad du säger till mig, jag kommer fortsatt, envist likt en gammal get, hävda att inget barn BEHÖVER en surfplatta eller smartphone. För, om barnen får välja mellan att gå ut och leka i snålblåsten, eller att spela ”Angry Birds ”, vad tror du blir valet? Precis. Lite som om du skulle ställa ångkokt broccoli bredvid ett Happy Meal från McDonalds framför ditt barn. Valet blir liksom självklart. Därför måste vi vuxna säga stopp nu. Det räcker liksom nu. Såg på det utmärkta programmet ”Gympaläraren”, med Kalle Zackari Wahlström. I ett av avsnitten framkom det att en del ungdomar på den högstadieskola där serien spelades in rör sig mindre än vuxna med sjuklig fetma. Är ni med? Så vi har ett sjukligt bekymmer här. Och då är det kanske inte läge att prata om riskerna för ”hämmad kreativitet”. Dör man stillasittandedöden spelar det liksom ingen roll om man är kreativ likt självaste Picasso.
Därför måste vi dra i handbromsen. Nu. Helst igår. Bort med smartphones, plattor och allt vad det kan vara från ungarna. Blir dom galna, ja men så låt dom bli det då. Det är inte farligt att ha tråkigt. Vad som däremot är farligt är fetma, diabetes, hjärt- & kärlsjukdomar och annat som en inaktiv livsstil kan leda till. Med lite större barn är det en annan femma, men även dom behöver lite ramar och struktur kring sitt stillasittande. Oavsett hur kul dom nu tycker att det är.
Gör dina små barn en tjänst – släck ned surfplattan, smartphonen och datorn. Tycker du att det är svårt eller jobbigt kan du ju för all del "råka" tappa dem i golvet. Jag lovar dig att efter en stunds "du är världens sämsta mamma/pappa " och koleriska utbrott så kommer allt lugna ned sig. Barnen kommer acceptera det nya, och vet du varför? Därför att innerst inne har vi alla, stora som små, en rörelseglädje som bara väntar på att få släppas lös. Hela vår kropp vill springa, lyfta och hoppa! Flåsa så att lungorna värker för att sedan må som prinsar och prinsessor när vi är färdiga. Det är det som är inprogrammerat i vårt DNA - inte Red Bull , glåmigt lysande skärmar och stillasittande arton timmar om dagen.
Om ni ursäktar mig så tänker jag gå och slänga närmsta surfplatta i väggen. Det kommer inte vara populärt. Men. Det kommer vara värt det.
Mer rörelseglädje (och mindre skärmtid) åt folket!
° ° °
