I början av juli skrev jag en krönika på ämnet falsk balans i sociala medier. Den handlade i korta drag om hur många i fitness-branschen porträtterar sig. Att vi tyvärr ofta bara visar de "förskönade" delarna av vår verklighet, vilket i sin tur skapar stress och ångest hos människor som försöker leva upp till en verklighet som inte existerar. #JAGpåRIKTIGT heter den, för dig som vill läsa den.
Jag har under många år haft en följeslagare som ständigt varit vid min sida. Det är ett fenomen som alla har någon slags relation till, nämligen fåfängan . Det är först nu, de senaste månaderna, som jag verkligen förstått att det har varit en destruktiv relation. Fåfängan har varit lite som den där kompisen från barndomen som skulle bestämma allt. Fåfängan har tagit en betydande roll i mitt liv och den har dikterat villkoren för en stor del av min tillvaro de senaste åren. Jag tror inte att jag är ensam i detta.
Nu menar inte jag att fåfängan i sig måste vara ett problem. Det som bekymrar mig mest är på vilka grunder den förekommer och på vilket sätt den tar sin form. Med andra ord, hur normen för vad som är eftersträvansvärt ser ut samt hur den här jakten påverkar oss. För den är inte gratis, fåfängan. Priset vi betalar för vår fåfänga är olika grader av stress och ångest. Graden varierar såklart, beroende på hur mycket fåfänga vi bär med oss och i vilken utsträckning den tillfredsställs.
Varför ges då fåfängan ett så stort utrymme? Jo, därför att vi vill få något tillbaka. Vi vill troligtvis belönas med känslan av att vi är duktiga, snygga eller betydelsefulla. Eller kanske vill vi helt enkelt bara få en bekräftelse på att vi överhuvudtaget existerar. Men här kommer tyvärr det knepiga. Till skillnad från när vi annars köper en vara eller en tjänst, så är vi i det här fallet inte garanterade en leverans. Det här innebär att väldigt många människor varje dag spenderar väldigt mycket stress och ångest utan att få något tillbaka. Förutom möjligen ännu mer stress och ångest i en slags dubbel effekt på grund av utebliven leverans. Ännu en faktor här är att våra förväntningar på belöning hela tiden ökar. Det krävs mer och mer för att mätta behovet av bekräftelse. En ”like” blir mindre och mindre värd, kommentarer likaså. Insatserna ökar, belöningseffekterna avtar. Vi har alltså en situation där det investeras en väldig massa, men där avkastningen stadigt urholkas. Vi står mitt i en digital social inflation.
Nu under våren började jag vakna upp och inse just detta. Jag började analysera mitt beteende på sociala medier och hur detta har varit en återspegling av min taskiga relation med fåfängan. Jag har till exempel börjat reflektera över hur jag har marknadsfört mig själv på Instagram och på vilket sätt detta har påverkat min vardag de senaste åren. Men viktigast av allt, jag har börjat ifrågasätta det ideal som jag har baserat min fåfänga på. Den snäva lilla mall som nästan alla idag ska försöka efterlikna. Det rippade sexpacket, ådrorna på låren och det perfekta leendet. Och när jag inte varit i form nog för att uppvisa att jag minsann passar in i den mallen, då har jag letat reda på en gammal bild som passar. En ”throwback”. De blir beroendeframkallande, dessa throwbacks. Varför? De ger likes, de ger bekräftelse och de gör så att jag passar in i mallen. Om än tillfälligt.
En dag i början av maj bestämde jag mig för att lägga upp en bild på min nuvarande form. Den skulle inte vara förskönande på något sätt. Ingen magisk vinkel, inget konstlat ljus. Den skulle återspegla exakt hur jag såg på mig själv just i den stunden. Det var ingen självklar process. Min bild av mig själv var att jag var 20 kg tyngre än när jag stod på scenen ett halvår tidigare. Jag kände mig tung och klumpig, långt utanför det ideal som jag så gärna ville vara en del av.
Jag tog bilden och tittade länge på den. Första impulsen var att ta bort den, men ju mer jag tittade på den ju mer övertygad blev jag av att detta är något jag måste göra. För fan, det här är ju en stark kropp. Vad är problemet?
Att lägga upp den här bilden visade sig vara starten på något nytt, på ett uppvaknande. Det kändes så oerhört skönt att vara ärlig mot mig själv, och mot andra. Jag kände mig inte längre som en bluff. Dessutom började kommentarerna trilla in och jag blev förbluffad över vilken positiv respons jag möttes av. Det blev snabbt väldigt tydligt att fler går i samma tankar som jag själv. En person som jag inte känner hörde av sig och tackade mig. Denna person förklarade att när hen såg min bild så lättade dennes stress över sin egen kropp enormt. Hen hade ju bara sett bilder av när jag är ”i form” och hade därför en bild av att det är så jag, och många andra med mig, ser ut året runt. När jag läste det här så förstod jag att detta var viktigt. Om lilla jag med min bild kan göra vardagen lite behagligare för en person, tänk då vad vi kan åstadkomma tillsammans?
Min önskan är inte att alla ska lägga upp formbilder på sina ”orippade” kroppar för att visa att så kan man också se ut. Min önskan är att dessa kroppar ska bli en del av normen, att en stark och välmående kropp ska vara minst lika eftersträvansvärd som ett sexpack.
Det är dags nu, vi måste bredda perspektivet för hur en vacker fysik kan se ut.
° ° °
Krönikören Petter Damré tävlar i Athletic Fitness och lever som han lär.
