2017 ska bli ett år då jag vet varför. Det ska inte råda några som helst tvivel om varför jag väljer att leva, tänka, skriva, träna och äta som jag gör. Tanken med att kunna motivera mitt varför är inte mer komplicerad än att jag liksom idag vill kunna se tillbaks på min tid som väl investerad, även den 28:e december nästa år.
När jag skrev första gången för Tyngre för ett halvår sedan var det helt förutsättningslöst och mer än någonting annat en kul grej. Då visste jag lika mycket om fitnessindustrin som Donald Trump vet om klimatpolitik. Det betyder att jag trodde att jag visste allt, så var det tvärtom. Skillnaden är att en av oss villigt erkänner misstag och slipper vara president. Såhär i backspegeln är det bara att konstatera att det var en himla tur att jag var så bakom. För hade jag sett ens hälften av alla ruttna fläckar runt kärnan och vetat hur många som får smaka på det mögliga, då hade jag också fattat att jag tog på mig för stora skor i samma stund som jag började skriva The devil is in the details, den första ansatsen att prata allvar med er läsare. Högst troligt hade jag lagt ner, backat långsamt ut ur rummet.
Att som reguljär skribent sitta på kammaren och säga åt folk att noja mindre, äta och träna med goda intentioner och välja en livsstil de mår genuint bra av, är att be om att få vara David mot Goliat på steroider.
Den som mot förmodan vill känna sig liten bör prova att ställa sig mitt i fitnessindustrins högborg och ropa att det som räknas är hur det känns – inte hur det ser ut. Vad jag menar med den rätta känslan är inte överjordisk mobilitet, en perfekt detaljerad ryggtavla, milen sub 40 eller ens världsrekord i marklyft, även om alla dessa attribut är varmt välkomna inslag. Vad jag pratar om är kärnan, vi är gjorda för att befinna oss i rörelse och organismen behöver möta yttre motstånd. Det är vad vi mår bäst av. Den som av någon anledning tycker påståendet låter felaktigt hänvisas till 1, grundskolebiologi och 2, vuxenbriefing i bland annat denna och denna.
Fitnessindustrin har liksom kapat vissa begrepp, "hälsa", "träning" och "wellness" och laddat enkla begrepp med värden som är betydligt mer utstuderade än kärnan av dess betydelse. Ouppnåeliga skuggbilder av perfektion och hypeade koncept säljer oftast bättre än förnumstiga råd om att träna och äta efter förmåga och behov. Tvärtom, bannlysande av specifika makronutrienter, glorifierande av specifika kosttillskott och hetsig "fitsporation" är big business. Frågan "varför ens hålla på?" gör sig således påmind, inte minst då jag blivit hårt ifrågasatt av flertalet kloka personer.
Mig veterligen är Tyngre den enda spelaren i gamet som är så pass självsäker att man väljer att passa bollen till en helt vanlig motionär som mest sportar "penna och papper". I jämförelse med annan mainstream fitness- och hälsomedia har Tyngre vidgat spektrat för inspiration och målbilder. De har förstått att alla vi som läser, lyssnar, gillar och delar inte bara är följare, vi är också branschen. Utan oss kan man sitta på de snyggaste modellerna och fotografierna på planeten, utan oss spelar det föga roll, det kommer försvinna i flödet ändå. En aktör som lyfter allt från CrossFit , Strongman , Kroppsbyggning , Styrkelyft , Olympisk lyftning till Rugby , Kampsport och E-sport växer och ökar däremot i styrka i samma takt som en sovjetisk tyngdlyftare på åttiotalet. Utöver sporterna har man valt att knyta till sig läkare, fysioterapeuter, och en och annan superoffentlig gympalärare. Det enda som saknas nu är Hinderbana och OCR . Det går att råda bot på.
Att skriva för en plattform som Tyngre är viss mån en skyddad verkstad jämfört med allt annat "där ute". Dopning, ätstörningar, dubbelmoral, mobbing, negativ konkurrens och alla ohederliga kufar som skor sig på andras osäkerhet kommer en förr eller senare inpå livet i den här världen. Hade jag varit en atlet inom någon av sporterna hade det tett sig som en oundviklig naturlag att delta i fitnessvärlden på dess villkor, men nu har jag valt den själv. Precis som du som läser som bara gillar att träna, äta bra och lyssna på en podcast ibland. Saknar vi helt självbevarelsedrift eller?
Min gissning är att vi tänkt i samma banor, nämligen dessa:
1, Man får ta det onda med det goda.
2, Lite skit rensar magen
Fokuserar vi bara på det tråkiga, så vinner det.
Kan vi inte istället bara stanna upp en minut, innan hetsiga nyårslöften infrias, och påminna oss om den barnsliga glädjen när vi gör personbästan, den explosiva nervositeten minuterna innan en tävling, den goa klubbkänslan på ditt gym eller box, nöjdheten när du märker att det inte är jobbigt att kånka flyttlass längre för att du blivit starkare och lugnet över att du kan somna gott trots överfulla skrivbord och kalendrar för att kroppen är tröttare än vad huvudet är rastlöst?
Om alla fick känna den genuina glädjen av att vara en människa i rörelse, som förser kroppen med energin den behöver för att prestera och må gott, då skulle mycket vara vunnet. Som alla förstår så är det är en bit kvar dit. Det finns krafter som arbetar emot ditt och mitt välmående både i och utanför branschen. Trots det är min fasta övertygelse att det enda sättet att få uppleva sagda känslor är att åka med på tåget ändå. Delta på sitt sätt och göra det bästa möjliga av resan. I brist på en atleternas prestationsförmåga eller akademikernas kunskap fann jag min plats vid skrivbordet mellan träningspassen. Var din base-camp är vet bara du. Ledtråd: där det känns mest naturligt.
Det är en falsk dikotomi att hälsa och fitness inte kan gå hand i hand med djup och mening, det måste givetvis inte göra det, men det kan. Då snackar jag inte om några prestigeladdade stordåd utan om att uppleva det stora i det lilla. Den energi som skapas och manifesteras när vi möter oss själva varandra i träning och tävling är för mig bland det mest verkliga som finns. Vi som har känt det vill känna det igen och igen. Som tur är råkar det vara busenkelt. Det behöver inte kosta en spänn om vi inte vill, vi behöver inte ens prata samma språk för att drämma till med ett pass tillsammans. Och det är i den utopiska utgångspunkten jag tar avstamp. Om jag alltid kommer alltid att detta är basen orkar jag. På den bevekelsegrunden blir det en självklarhet att ta upp även de svåra ämnena, och hur det går att tänka annorlunda kring dem, trots full medvetenhet om hur svårt det är att nå ut.
Vårt största ansvar och största makt som konsumenter är att veta varför vi köper det vi köper, så vi får det vill vill ha. Någonting jag fått intrycket av att många tävlande och tränande värderar högt är den upplevda gemenskapen. Det är högst oklart ifall det går att köpa känslan av oförställd lycka på laglig väg. Den sorten som förtjänas genom att till exempel anordna, genomföra och delta i den lokala, totalt opretentiösa CrossFittävlingen är svår att klicka hem, men exempelvis ett medlemskap på ett bra gym där du blir välkomnad är en början. Den bästa inspiration som kan köpas för pengar är nog att besöka event i ens smak eller ta det vidare och ställa upp som tävlande på ett. Tänk upplevelse framför resultat så är hälften vunnet.
Trots allt finns också mycket gott i den här världen och eftersom vi respekterar och hajar varandra mycket bättre när vi har någonting gemensamt tror jag att träning och motion har folkrörelsepotential på riktigt. Dock måste alla få veta att det finns plats för dem i träningsvärlden om det ska hända. Det spelar ingen roll om du är bäst eller sämst, rik eller fattig, visheten själv eller stans Forrest Gump , stor eller liten, stark eller svag. Det är bara trams att träning måste gå till på ett exakt, strömlinjeformat sätt som ser "perfekt" ut på internet. Alla förtjänar att få uppleva en känsla av sammanhang och mening i samband med träning och motion. Du är välkommen hit. Till och med om du inte alls vill ha någon "livsstil" utan bara är spekulant på lite hederlig rörelseglädje. Därför tänker jag fortsätta tjata om det här med balans och nyans. Ibland väldigt direkt som nu, ibland genom att rapportera från tävlingar, ibland genom att intervjua någon klok person eller försöka förstå relaterade fenomen. Alltid med samma mål i sikte. Folk ska må bra – så enkelt är det.
Branschen klarar sig alltid. Den går sina ärenden, så vi kan utan att tänka två gånger gå våra egna. Det gör vi enklast genom att känna till fakta och andra omständigheter, veta vad vi önskar oss och behöver. Sen är det bara att göra som vanligt, rösta med plånboken, sociala medier och den snudd på medeltida mun mot mun-metoden - tell a friend. Ibland kan den här världen kännas ytlig och stelbent till graden av förlamning. Skaka då liv i spirorna och påminn dig om att branschen i sig bara är farkosten, vi är motorn. Och om vi är tillräckligt många som vill ha lite mera välmående, värme och öppenhet 2017 bör vi faktiskt kunna styra farkosten i den riktningen. Det gäller bara att börja gå
Gott nytt år!