Förra veckans text väckte både en del entusiasm och lite högst välgrundad kritik från alltid lika träffsäkra Marek. Han har en imponerande förmåga att sätta fingret på det jag vill förmedla i mina långa, svävande texter i en enda mening. I det här fallet löd den ungefär så här "Sociala medier kan bara bli en positiv kraft om vi verkar i det syftet" .
När jag skrev tänkte jag naivt nog att i stort sett alla har det som endgame att sprida något slags positivt budskap. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att så är definitivt inte fallet. Många är ute på en oreflekterad like-jakt där priset ofta är att göra avkall på sin integritet, sårbarhet och medkännande förmåga. Används sociala medier på det sättet tvivlar jag på att det faktiskt blir någon "rörelse för rörelse" . Det vi får blir istället mest ett ängsligt härmande av reklamens språk. Det är kanske inte mer av det vi behöver?
Det behövs egentligen ingen forskare för att konstatera att ensam inte är stark, men belägg är ju aldrig fel. Nu råkar det finnas en del studier där man kikat med magnetröntgenkamera på vad som händer i människohjärnan när vi hjälper varandra. Jag är verkligen ingen expert på att tolka studier, men det verkar luta åt att vi känner välbefinnande, minskad stress, mening och sammanhang i tillvaron när vi gör saker för andra, delar med oss och samarbetar.
Förra texten var således inte en bild av min verklighetsuppfattning, det var en vision. Varför skulle inte sociala medier kunna vara ett verktyg för att göra sånt som får oss att må bättre? Påståendet att vi har verktygen och kapaciteten att generera rörelseglädje via internet står jag fast vid, men det kräver eftertanke. Självklart utesluter inte ett reflekterande förhållningssätt att vi lägger upp snygga selfies i syfte att klappa oss själva på axeln. Klart vi ska fira en framgång då och då! Det är heller inte individers unika drag vi behöver mindre av. Det vi vet att folk tar skada av är snarare det motsatta, den ouppnåeliga idealbilden som skärmar av oss från varandra och som lurar oss att tro att den där perfekta ytan som så ofta visas upp är ett realistiskt mål.
Hur ska man då bära sig åt? En bärande tanke som funkat hyfsat för mig är att visa utvalda delar av mitt liv, företrädesvis de som handlar om träning och hälsa, på ett sådant sätt som jag själv hade velat få det presenterat för mig när jag var femton-ish. Utifrån den grundtanken upplever jag att det är det lite lättare att staka ut sina moraliska riktlinjer. Sikta på att bli den personen du hade behövt när du var yngre. Det här är bara ett av många förhållningssätt, vilket du anser är bra är upp till dig. Vi behöver i vilket fall ha en tanke bakom det vi gör.
Den tydliga skillnaden är helt enkelt att nu förväntas en fortfarande vara smal, men därtill också muskulös och kurvig – på rätt sätt.
Någonting snarlikt men ändå väldigt annorlunda, som nästan helt saknar moralisk kompass är så kallad "fitspo". Det vill säga fitnessreklam/pseudoaffirmationer som hävdar att det vill inspirera till hälsa och fitness. Ofta är det personer med många sponsorer i fitnessbranschen som står för konton med idel perfekta frukostar, rumpbilder och pigga morgonpowerwalks eller så saknas det en tydlig avsändare. Ännu oftare har fitspon lite väl tydliga kopplingar till thinspo, om du inte tror mig fundera bara en kort stund på fitspons första budord "Strong is the new skinny", exakt. Frågor på det? Den tydliga skillnaden är helt enkelt att nu förväntas en fortfarande vara smal, men därtill också muskulös och kurvig – på rätt sätt. Frågan är vilket av dessa ideal som är svårast att uppnå?
En del mår bra av fitspo och finner den positiva kick de behöver för sin träning genom det. Flera andra är lätt ambivalenta till, för att inte säga stoppmätta på budskap i stil "Unless you puke, faint or die - keep going" eller "Sweat is fat crying" - alltid levererat med en bild på en sexualiserad och returscherad tjej. Budskapen handlar inte direkt om att ta sig upp ur soffan och köra ett pass, desto oftare om att köra över sin kropps gränser, att göra saker mot sin vilja för att få storvinsten, drömkroppen som alltid ser likadan ut. Det är inte konstigt att en sådan mentalitet kan skapa en känsla av att aldrig räcka till, aldrig ha en tillräckligt perfekt rumpa, aldrig äta tillräckligt clean (vad tusan det nu innebär) och aldrig träna tillräckligt hårt och mycket. Fitspo tar i regel noll och ingen hänsyn till att vi har olika förutsättningar.
En annan tar allt det där med en klackspark idag, och blir inte heller nämnvärt provocerad. Blir jag det är det å andras vägnar, för att jag känner med dem. Av den enkla anledningen att det fanns en tid då jag också kände mig värdelös om jag tränade mindre än någon annan, inte tog ut mig mest på passet eller åt en enda kilokalori utöver det jag satt som gräns. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade mått om jag i tillägg hade haft utseenderelaterad ångest att deala med.
"Men är det inte det folk behöver då?" kanske du tänker nu. "Är verkligen så farligt? Jag blir ju pepp av att se det där." Kul och bra att du känner så, jag önskar verkligen att det var lika odramatiskt för alla men så är inte fallet. Du har absolut en poäng i att träning och livsstilsförändringar inte kan vara kul och mysigt hela tiden. Ja, en del av charmen med att träna hårt är just att möta sitt inre motstånd och besegra det. Fast – det är stor skillnad på att lyssna på kroppen men inte (alltid) låta den bestämma och på att totalt ignorera kroppens signaler för att man får ångest av att ta en vilodag och äta något annat än kvarg. De som verkligen har ett stökigt förhållande till mat och kropp kommer att ta varje uppmaning som en order, och när man till slut försöker följa a-l-l-a tränings- och kostuppmaningar för att man desperat försöker nå perfektion kommer det garanterat resultera i motsatsen. Till de som upplever att allt brus gör mer skada än nytta kan jag bara säga: avfölj sådant som du mår dåligt av. Till de som motsatt hävdar att de som påverkas bara är "lättkränkta" kan jag inte säga annat än:
1: Ingen kommer direkt att ta bort fitspo från internet. Så det finns ingen anledning att känna sig hotad av att vissa inte älskar det. Låt dem vara. Punkt.
2: Det är skillnad på att bli kränkt och att bli knäckt.
Fitspobilderna är skapade av en industri och det handlar om sälj.
Problemet med dessa bilder och videos är att de inte speglar verkligheten. De speglar inte vår vardagliga strävan efter hälsa, prestation och blivandet av "snygg naken". Fitspobilderna är skapade av en industri och det handlar om sälj. Annars skulle det inte alltid vara samma dyra kläder, svindyra naglar/hår/spraytan, maxdyra gymkort och stekdyra träningsresor som hajpades. Vore det någon slags välgörenhet fitnessindustrin sysslade med för folkhälsan hade den sett väldigt annorlunda ut, eller vad tror du?
Säljargumentet man använder är det äldsta i boken: Kom och köp drömmen om det perfekta livet™ . Det lyckliga eller iallafall lyckade livet som i vår kultur omfattar en nästintill robotaktig, alltid topptränad idealkropp utan skavanker som dessutom aldrig blir trött – "get fit – don't quit". Är det en tjejrobot så blir hon förstås inte heller hungrig. Hon kan leva på frisk luft, en fräsch acaibowl och lyckan över sina nya underkläder allena.
Mäktig ändå! Det där vill jag också ha och säkert du med. Vem vill inte det? Det vore coolt att vara snygg och odödlig, men precis som alla andra drömmar om perfektion som vi blir exponerade för, så är idealen ouppnåeliga.
Här kommer än en gång privatpersoners ansvar in. Varför måste vi reproducera fitnessindustrins budskap? Känns det inte lite gjort? Är vi inte bättre än att behöva dansa efter den pipan? Många av profilerna som producerar fitspo lever på det, de får spons eller betalt och har i regel professionell utrustning för att ta foton och skapa content till sina flöden. Vi andra betalar för att härma det (!) när vi skulle kunna göra någonting eget, någonting hur ska jag uttrycka det?...
...mänskligt?
Därför vill jag slå ett slag för att använda sina sociala medier till att vidga perspektiven lite. Sprida det man själv står för i balans. Vår passion träning och hälsa kan förmedlas på lika många sätt som det finns individer. Även om du är vrålsnygg på alla sätt och vis kan det ju faktiskt vara trevligt för dina följare att få stifta bekantskap med någonting utöver dina välsvarvade delts och din squatbooty ibland. Du är ju en lika intressant och komplex person som någon annan, du har en historia, mål och drömmar som gör att du kliver upp på morgonen. Vad är det värt enligt dig? Ganska mycket, enligt mig.
Ett sätt är att våga påtala baksidan av myntet.
Reklamens språk kan aldrig ge hela bilden – men det kan vi. Ett sätt är att våga påtala baksidan av myntet. Våga säga att med en sådär låg fettprocent kommer det alltid en tom blick och ett tärt ansikte på köpet. En tokdeffad kropp är en hungrig kropp förenad med ständiga tankar på mat och en snarstuckenhet utöver det vanliga. Våga säga att utan återhämtning och periodisering kommer du aldrig nå dina mål, varesig det gäller prestation eller utseende. Det är delar av verkligheten som förtjänar att uppmärksammas för allas bästa.
Ett annat sätt är att uppmärksamma framsidan, rörelseglädjen och meningsfullheten. Att förmedla glädjen över en lyckad förändring i sin egen eller någon annans livsstil inger hopp. Det är en sann glädje att känna sig starkare, snyggare och tryggare än igår och när den är genuin smittar den av sig och ger ringar på vattnet.
Våra starkaste kort om vi vill påverka andra i positiv riktning är
1: att vi kan tänka kritiskt.
2: att vi kan kommunicera på en herrans massa nivåer.
Vi har förmågan att uppskatta en vacker yta men vi har också förmågan att se bortom den. Vi kan lära av varandra, hjälpa varandra i det tuffa och givetvis också hylla varandra i segrarna. En helhet där vi vill varandra väl, det är vad jag tror att träningsvärlden behöver. Det är vad jag skulle kalla fitnessinspiration – på riktigt.
