Hallå internet!
Det är skrikvalpen här, vars kombinerade bitterhet och blåvalshjärta har dammat av lien och vill nu gå en rond mot kortsiktiga slarvfel i sociala medier. Det som är lite mer spännande den här gången är att ångestkompassen är vinklad spikrakt mot dig själv och sättet du bäddar för din egen undergång, snarare än något mer vidsvept där man ändå inte kan göra så mycket åt saken. Vad fan vet jag om det, undrar du säkert? Rätt rimligt. Häng på, så åker vi en sväng.
Inspirationskultur är ett faktum, jag tror att alla som på något sätt vistas i närheten av fitness och prestationssport är särskilt bekanta med vad det innebär. Men för att klargöra min attackvinkel summerar jag det ändå. Med inspirationskultur menar jag missförståndet att vilket innehåll som helst är fritt från ansvar och skugga så länge man påstår att det är ”för att inspirera andra”. Skarpare hjärnor än min kan definitivt dissekera legitimiteten i det påståendet eftersom den här inspirationen alla har så bråttom med att skänka pryds av en Gilla-knapp och belönas med allt från pengar till populäritet. Men reflektionen idag är lite smalare i syftet än så.
Jag har en t-shirt med texten ”Allt är sant på internet”. Budskapet med den är naturligtvis att det inte stämmer, men det finns faktiskt ett tredje lager där som blir betydligt mer otäckt när man tittar lite på det som länk i en kedja. Om något är sant eller inte avgörs egentligen inte enbart av vad som är objektivt korrekt, utan också vilken effekt det får i praktiken. Jag kan påstå att vasslegröt (ingen reklam by the way) med ketchup är en sofistikerad måltid, och även om det går snabbt att ifrågasätta om det verkligen stämmer eller inte så spelar det i princip ingen roll så länge minst en annan person tror på mig rakt av. Då är det sant ”för dem” och har samma påverkan på deras liv som om det hade ett vettigt budskap. Risken finns då att den personen som köper mitt koncept som sanning också aktivt övertygar andra om samma sak. Och förr eller senare sitter jag själv och scrollar Twitter för att mötas av argument kring varför jag mer eller mindre måste ketchup i gröten. Då har mitt skitsnack skapat en bubbla jag själv får tackla de väldigt verkliga konsekvenserna av. Och precis det är det som försiggår på t ex Instagram just nu med motivation och inspiration broderat på västen.
Vi kan, lite djärvt kanske eftersom att nedkylning faktiskt har en hel del användningsområden, ta exemplet med sista tidens isvaksbadande och att det blev raketpopulärt för människor som normalt inte ens gillar kallvatten att krypa ner i nästan bottenfrusen vidrighet på en 45 sekunder lång video för att sen gaffla om hur givande det var. Förutom att jag undrar hur många som gör det här när ingen ser så undrar jag ännu mer hur många som hade fått den idén om den inte serverades till dem av deras favoritinfluencers? Och vidare också om sagda influencers verkligen har funderat igenom vad det är de sätter i rörelse med en sån här rekommendation?
Förutom att jag undrar hur många som gör det här när ingen ser...
Det går inte ens en hel arbetsdag utan att man ser något i stil med ”mat är bara bränsle, jag skiter i om det är äckligt”, ”du kan göra vad som helst, kolla på den här personen”, eller ”om du inte delar den här statusen så hatar du kattbjörnar, ditt as”. Viralkulturen gör att content (coolt med engelska, va?) designat för häpnad sprids mer effektivt, oavsett om det bemöts positivt eller negativt, och därmed ökar mängden av den sortens content vi exponeras för. Content har en undermedveten påverkan på vår verklighetsuppfattning och över tillräckligt lång tid börjar vi bedöma sakers rimlighet utifrån en grund som är lagd av sensationskultur och kort sagt skitsnack (ibland). Det lustiga här, som också är ganska mörkt, är att egot är boven i dramat som slutligen fäller sig själv.
Hur fan funkar det? Såhär, ungefär;
1. Jag, Alex, Andreas och Viktor är isolerade i vardagstristess med varandras sociala medier som enda källa till information. Jag känner mig lite otillräcklig en dag, tar en skitkaxig selfie och skriver att ”Alla som inte förstår Bob Dylan begriper inte musik”.
2. Mina kollegor ser den här posten, vill inte identifiera sig som talanglösa apor och går genast en räd på Spotify där de hittar en Dylan-låt de gillar. De skriver en egen post och hakar på min rörelse, adderar egna tankar med ytterligare edge och när de tre är klara så lyder budskapet ”Alla som inte personligen knäböjer inför Bob Dylan varje frukost, lunch och middag är talanglösa apor.”
3. Jag slöscrollar och ser att mitt flöde innehåller 100% hyllningar till Bob Dylan, prydda av hot mellan raderna om vilken hopplös jävla smörkniv till människa jag är om jag inte håller med dem.
4. En trend har skapats som medför ett socialt ansvar att gilla Bob Dylan mer än jag egentligen gjorde från början, när jag bara ville vara häftig och separera mig själv från mängden.
5. Jag tolkar det som att det kanske finns vinning här ändå, lyssnar vidare på Dylan men känner i botten att han sjunger som en skadeskjuten kråka, förstår inte egentligen varför det ska vara något speciellt och blir ledsen över att mina kollegor, som jag älskar och ser upp till, sitter på ett djupare förstånd än jag kan leva upp till. Mina två alternativ är att fortsätta ljuga om hur obeskrivligt magisk han är och njuta av fler notifikationer där mina kollegor hyllar mitt intellekt, eller istället i ensamhet försöka smälta att jag inte är lika förståndig och kulturberikad som Viktor är ”eftersom att det står på internet”. Självrannsakan är svårt och ger inga likes, så jag mörkar och stämmer in i kören.
Vad kallar vi det hjulet jag satt i rullning för att bli överkörd av själv?
Hype.
Hype är rosatint på glasögonen, känslomotiverad logik och kulisser i vardagslivet. Det är den fastskruvade sulan av en skitig känga tryckt emot ansiktet en blöt kväll i november. En svallvåg av populärt momentum som dör ut vid strandkanten och lämnar surfaren förvirrad i väntan på nästa våg att haka på, förutsatt att de orkar med sig själva tillräckligt länge där emellan. Du fattar, en vidrig och fördärvande jävla älskare helt enkelt.
Träningsbranschen har en nästan omöjlig talang för prestationsjämförelser, rivalitet, coola gänget-beteende och värdering av att vara värst. Alla gånger man låtsats vara tuffare, mer beslutsam, disciplinerad och hänsynslös än man egentligen är eller orkar vara så petar man in en pinne i brasan, vilken i sin tur bara växer och växer. Till slut är de förföriska lågorna bortom kontroll för de krakar som från början helst ville dricka ett par bärs och spela gitarr i dess värme med hopp om en trivsam kväll. Träningsbranschen har också en infusering av sex appeal, folks kanske starkaste drivkraft, där du förutom att omges av välsvarvade egon i världsklass också per automatik diskvalificeras som livsform om du har mage att gå emot deras lära, vilket dansar jävligt intimt med besvikelsen av utebliven uppskattning för dig som inte hakar på.
Mönstret jag harpunerar här är ingenting exklusivt för motivation, och även om isvak, äckliga matlådor och omöjlig prestationsribba är instanserna jag väljer, kan listan göras rätt lång av tillägg. Folk med kostövertygelser adderar ständigt nya regler för vad som godkänns som ”sann whatever-ism”. Kedjebrev på Facebook innehåller fler och fler filosofiska plattityder om dödliga sjukdomar, och selfies krafsar ständigt på gränserna för hur exakt man definierar bröstvårtecensur i en minst sagt övermättad marknad. Min egen bekantskapskrets, eremitjävel som jag är, sträcker sig inte ens särskilt långt. Och redan här i den relativa granngården har jag sett mer än en i övrigt ganska funktionell person fullständigt gå under av stressen i att ständigt tävla om nästa like.
Jag har som vanligt ingen händig guide till IG-galaxen för bibehållen psykisk hälsa. Jag saknar också kvalifikationer att påstå vad som är och inte är ett faktum. Det jag däremot har är ett förvirrat liv på utsidan av gemenskaper, packat till sömmarna av otillräcklighet och inombords lidande. Och en av grejerna man blir jävligt vass på efter ett par år i den glödheta bastun är att identifiera andra potentiella tågkrascher när man ser dem.
Kort sammanfattat; nästa gång du ska tänja lite på sanningens byxlinning för att främja bilden av dig själv inför andra, förstå ansvaret i att du själv sätter ribban för vad som i retur antagligen kommer att förväntas av dig i längden. Är du beredd att backa upp det du påstår under lupp? Vill du verkligen att, nästa gång dina prospektiva polare ska ses, någon våghalsig alfa plockar fram ishackan och föreslår en midnattsvak i någon frusen fjord följt av en måltid skitäcklig mat med perfekta makron?
Är uppskattning för skådespeleri ett gott nog substitut för att behandla dig själv med hänsyn? Eller är det rentav dags att inse eget ansvar i den kopiösa skitspiralen av förlorad livskvalitet och ångest som lögner, identitetssökande utanför rimligheten och tribalism lätt kan medföra, oavsett hur mycket flyktigt sex du gräver fram på vägen?
Det andra är, en lite mjukare variant, att om man inte är genuint villig att dö på vilken kulle man nu väljer ska man inte starta en kult från början.
Man kan utvinna två saker av det här, det ena är att ingen gillar en kultledare som inte dricker egen kool-aid och att man ska vara så hardcore som man påstår. Det andra är, en lite mjukare variant, att om man inte är genuint villig att dö på vilken kulle man nu väljer ska man inte starta en kult från början. Sistnämnda kostar färre människors välmående på vägen, och någonstans vill jag försiktigt peta på att det är det det inspiration till ett bättre liv borde handla om för att vara hållbart.
