Jag har då och då hört samtal där två eller fler kvinnor börjar diskutera styrketräning eller någon annan idrott som inkluderar en stång eller vikter. Ofta är någon i sällskapet frälst till just denna träning, och vill få dom andra att testa samma sak. Lite som när man käkat en god pizza och vill tipsa sina vänner om dess förträfflighet, du vet? Nästan alltid hör jag motargument i form av "jag kan inte träna med vikter, jag får så stora axlar direkt". Sällan, för att inte säga aldrig, hör jag något i stil med att "det verkar inte så kul. Det är nog inte min grej". Nej. Istället detta prat om att man som kvinna kommer svälla upp likt en spärrballong, bara man skulle komma på tanken att se åt ett par vikter ens. Som om det naturliga urvalet redan i evolutionens vagga bestämde sig för att människor av kvinnligt kön för alltid var dömda till löpning i neontights eller Zumba med någon övertänd danslärare.
När jag hör den här sortens prat så uppstår med ens en rad konflikter inom mig. Först och främst vill jag slå mig för pannan för att det fortfarande i vår moderna tid är så att muskler inte är synonymt med kvinnlighet. Att det på något vis finns inpräntat i alldeles för många av oss att muskler, det har man bara om man är kille . Ungefär som när man hör två osäkra killar prata med varandra, och den bevingade frasen "hon är ju snygg och så, men hon ser ju ut som en kille..." . Återigen ska muskler vara något som enkom tillhör män. Det gör mig ledsen, upprörd och tvärilsk. Allt på samma gång.
Nästa interna konflikt uppstår kring det faktum att allt för många individer fortfarande lever med föreställningen att muskler på något magiskt vis bara uppstår där på kroppen. Som om det räckte med att läsa lite träningstidningar, käka en burk kvarg och sen lite förstrött köra fyra set sittande militärpress. Om det ändå vore så enkelt. Jag får bita mig både en och två gånger i tungan för att inte upprört blanda mig i ovan nämnda diskussioner, med utlägg om testosteron, muskeluppbyggnad och en utläggning om att risken för att bli en kvinnlig Arnold är minimal. Jag påpekar inte heller dom kardiovaskulära och fettförbrännande effekterna av att pumpa skrot. Nej. Istället blir jag bara än mer folkilsk på det samhälle vi idag tvingas leva i, med minst sagt knepiga kvinnliga ideal. Du ska vara vältränad, men enligt en majoritet av tyckare inte ha för mycket muskler. Tala om gordisk knut.
Den sista och mest infernaliskt brinnande inre konflikten som bubblar upp till ytan är det här med utseendepress. Om hets och ideal och fan och hans moster. Om känslorna av att ständigt vara otillräcklig och att försöka tillfredsställa den stora massan av människor. Som om det vore själva poängen med att träna. Så att man som människa i allmänhet, men kanske som kvinna i synnerhet, ska eftersträva ett ideal bara för att samhället har bestämt att det är så man ska se ut. Har vi inte kommit längre än så? Har vi inte nått förbi den punkt där någon är sugen på att lyfta tungt, men helst avstår i rädsla för att axlarna på sagda person kan bli "för stora"?
I ett modernt samhälle som vi lever i idag ska ingen, vare sig man, kvinna eller hen, behöva anpassa sig efter någon annan. Vill man som kvinna se ut som Arnold Schwarzenegger, så ska man få göra det. Vill man som man måhända se ut som en balettdansös så ska man väl banne mig få göra det också, utan att för ett ögonblick behöva bry sig om vad någon annan nu eventuellt kommer tycka? Det finns inga "för stora" axlar på kvinnor. Lika lite som det finns "för små" axlar på män. En kropp är ens egen, och den ska man trivas med. Punkt. Slut.
Så du tjej, som vill lyfta men oroligt betraktar dina axlar i spegeln. Ser dom inte lite bulkiga ut redan? Skit i allt, och kör så att axlarna brinner. Detsamma till dig kille, som inget hellre vill än att dansa eller göra något annat som av samhället betraktas som kvinnligt, gasen i botten! Det är ta mig tusan på tiden att vi släpper allt vad ideal, krav och annat elände är. För det är inte till nytta för någon. Allra minst du själv.
Så kör. Bara kör.
Mer rörelseglädje åt folket!
