Det börjar onekligen likna en alldeles vanlig svensk jul. Fuktigt på rutan, mörkt från morgon till kväll och en allmänt småbister stämning på stan. I år är det dock andra saker än de för årstiden vanliga kraven och bestyren som bidrar allra mest till vår gemensamma prövning.
I snart ett helt år har Covid-pandemin i grunden ruskat om världen och våra liv. Vi står nu strax inför ännu en förändring. En där ett förestående vaccin hoppas kunna ge oss något av de livsmönster vi är vana vid tillbaka. Den processen verkar av allt att döma gå fortare än vad någon ens kunnat drömma om, men likafullt tvingas vi hantera de kommande högtiderna på ett för de flesta av oss helt nytt sätt.
Ensamma.
Det är vad det är, naturligtvis. Som den foglige gråsosse jag uppenbarligen är så följer jag de rekommendationer och regler som åläggs mig. Men eftersom i princip hela min innersta krets – min familj – får plats innanför de tänkta rep som förutsätts här så känner jag mig extremt privilegierad. Jag kan vara ”ensam” ur ett epidemiologiskt perspektiv, men ändå ha alla nära och kära i min närhet.
Långt ifrån alla är lika lyckosamma. Du som genom det aktuella världsläget hamnar i ett påtvingat socialt vakuum ska veta att ditt jul- och nyårsöde sannolikt kommer delas av rätt många. Se därför detta som en digital olivkvist och rentav en covidsäkrad kram mitt i helgeländet.
Om den fysiska omtanken nu inte kan nå dig, se till att klappa dig själv i jul.
Det är du värd.
Ta hand om dig!
Alex
