Laganda, stämning och gemenskap. Visst låter det underbart? Handen på hjärtat har jag aldrig varit någon slavisk supporter till en lagidrott. Mestadels på grund av att jag inte förstått mig på reglerna och att försöka hålla reda på ett helt lag har varit överkurs. För såna som jag, vars hjärnor är missanpassade för strategisk multitasking, är det lättare att följa sporter där den som ska prestera står ensam i rampljuset, i vissa fall, exempelvis i kampsport, fungerar även uppgörelser man mot man…
Man mot man, ja...
För det kallas ju så. Även om jag är både språk- och pronomenliberal har jag också en fäbless för uttryck som ligger bra i munnen, varav "man mot man" är ett utav dem, så istället för att harva i någon semantisk genusgyttja här, ska vi snacka lite om när spelarna är kvinnor och hur provocerande det tycks vara för somliga.
Debatten om damidrottens lågt värderade position är gammal som gatan. Diskussionen gäller oftast fördelningen av, eller bristen på stålar. Den ekonomiska ojämlikheten går inte att förneka och tål att kritiseras igen och igen. Vem som får betalt ligger nära frågan om vem som är värd att respektera. Hur många gånger har vi inte hört att damfotboll inte är någon riktig sport och när fyllde damfotbollen senast en arena?
Tendensen är tydlig. Inom lagidrotten och då främst fotbollen nedvärderas och ignoreras kvinnliga atleter som regel mer än undantag. Vi ser det även inom väldigt kvinnligt kodade idrotter som ridning och även inom den manligt kodade E-sporten.
I individuella sporter som styrkelyft, tyngdlyftning och friidrott däremot anses damsidan lika eller ibland till och med mer intressant. E-sport avviker dock från trenden.
Hur kommer det sig? Här följer en hypotes om hur det hänger ihop. En potent killgissning om ni så vill.
Allas vår Andreas Guiance presenterade vid ett tillfälle idén om mäns och kvinnors olika mindset. Män i allmänhet är övertygade om sin egen kompetens, medan kvinnor i samma situation navigerar mer åt att tänka "nej men inte kan väl jag?". I de fall generaliseringen stämmer innebär det att om en man lirat boll i sin ungdom är han expert, om en kvinna har gjort det har hon som mest egen erfarenhet. Männen anser då att de "kan spelet" och att allt som inte är absolut toppnivå är en piece of cake. Inte alla men många män känner igen sig i fotboll och E-sport. Hälften av de som för tillfället befolkar vårt avlånga land har sannolikt gjort sina beskärda år rännandes upp och ner för en fotbollsplan, och de som inte faller under den kategorin gjorde förmodligen samma språngmarsch genom World Of Warcraft eller Counter Strike när det begav sig.
Det andra är "luddigheten" i bedömningen av lagsport. Det finns trots allt viss subjektivitet i exempelvis fotboll då det kan hända väldigt mycket på samma gång och en domare ska avgöra huruvida regler följs eller ej. Domarens bedömning kan sedan ändra spelet radikalt. Från TV-soffan kan det se annorlunda ut än vad det gör för publiken på plats. Domaren kanske ser ytterligare någonting annat. Nidramsor som angriper domaren är därav som ni säkert känner till en grej. Godtycklighet i kombination med skepsis mot damernas spel (eftersom det inte ser identiskt ut med männens, kors i taket) skapar en grogrund för miss- och oförstånd. Som om att det vore en av Gud given lag att mäns och kvinnors spel skulle se likadant ut.
Idrotterna som provocerar är starkt kodade som antingen manliga eller kvinnliga.
Om vi iakttar sporter som friidrott och skidsport bedöms endast en person åt gången. Det blir således en mycket konkret och precis bedömning. Vem ligger etta, tvåa och så vidare i loppet? Vem hoppar högst? Här blir det svårt att kritisera utförandet på samma grundvalar som i fotboll där kritiken oftast lyder att kvinnor skulle ha "sämre" spel.
Procentuellt sett motsvarar inte de bästa damernas resultat männens men det tycks inte vara ett problem för att hålla en anständig nivå av respekt. Sporterna härleder inte heller genast tanken till man eller kvinna utan snarare till stora namn av båda könen.
De flesta har heller aldrig varit några ess i skidor, inte ens på högstadiet. Kanske är det en orsak till varför Charlotte Kalla och Kajsa Bergqvist inte blivit ifrågasatta på samma sätt som kvinnliga lagidrottare? Det går liksom inte att relatera till utförandet om en knappt har provat sporten, oavsett hur kompetent en anser sig vara.
Styrkelyft kan vara en av de sporter där det är allra mest självklart att de bästa männens och kvinnornas prestationer är lika mycket värda. Här verkar absoluta siffror inte vara något hinder. Lyften som görs av tjejer i -48 kilo värderas i relativa mått för att kunna jämföra resultaten med allt upp till männen i +120 kilo. De tre domarnas goda uppsikt över lyftaren minimerar risken för godtycklighet.
Styrkelyft har egenheten att det är så uppenbart beroende av kroppsstorlek och antal muskelceller att en måste vara svårt perspektivlös för att inte fatta att size matters. De mycket varierande resultaten efter viktklass och kön är dock inte förstärkare av hierarkierna här, om något suddar de snarare ut dem.
Kanske är separatistiska villkor och förväntningar vägen att gå inom idrotten för att verkligen få sin välförtjänta (och jämställda) respekt? Någonting tilltalande finns helt klart i den tanken. Klart att alla inte besitter samma absoluta kapacitet. Att då få bli bedömd i relativa (men också korrekta och konkreta) mått istället för att konstant helt infantilt jämföra "killarna mot tjejerna" är någonting som våra kära kraftsporter verkligen ligger i framkant med. Här har man positionerat sig långt fram på bara några få år.
Samtidigt kan jag tycka att viljan, kampen, styrkan och fokuset som krävs för vilken sport det än gäller alltid förtjänar full respekt. Först när varenda unge kan drömma om att bli proffs i handboll, E-sport, ridning eller hockey utan att andras ogillande ska stå i vägen är vi framme. För att nå dit föreslår jag att övriga idrottsvärlden tar en titt på kraftsporten. Uppenbarligen gör man någonting väldigt rätt. Se och lär.
