Av de olika tränare och träningskompisar jag haft genom åren brukar jag få höra att jag har ett j-vla pannben. Att jag är en tävlingsmänniska som vägrar ge upp och som inte slutar bara för att det är jobbigt. En positiv egenskap för fysiska prestationer. Men också ett karaktärsdrag som emellanåt blir till snubbeltråd i undertecknads jakt på framsteg.
Låt mig exemplifiera. Som så många andra har jag en och annan krämpa att arbeta runt när jag tränar. För undertecknads del rör det sig främst om en axel som periodvis inte fungerar helt tillfredställande. Detta är dock inget allvarligt problem och det är dessutom, egentligen, ganska lätt att undvika. Jag vet exakt vad jag borde göra för att hålla bekymren borta, jag vet vad jag borde göra om uppkommer och jag vet definitivt vad jag inte borde göra. Med dessa förutsättningar kan man ju tycka att jag borde kunna undvika denna problematik. Men icke.
När jag häromsistens, under ett sedvanligt pass innehållandes pressövningar noterade en tilltagande och bekant smärta borde jag naturligtvis helt avbrutit passet. Alternativt börjat träna någonting annat. Hade jag gjort det hade axeln nu mått prima, troligtvis helt symtomfri och fräsch. Istället känns den nu som ett rostigt gångjärn. För pannbenet ville inte avbryta ett pågående pass. Min tjurskallighet hade tagit överhanden. Omdömet hade som många gånger innan, stannat utanför träningslokalen. Därför skulle givetvis träningspasset, som fram till dessa axelsmärtor gått ovanligt bra, naturligtvis genomföras. All övningar, alla repetitioner. Med tänkta vikter och enligt ordinarie planering. Jag minns dock att jag vid varje repetition under 40 minuter tänkte jag att jag borde slutat. Att jag borde packat ihop, gått hem och istället inväntat nästa träningstillfälle. Men jag körde på. Eftersom smärtan inte ökade nämnvärt kunde jag dessutom hitta en enligt mig själv vattentät motivering till att övertala mig själv om att fullfölja. Så jag körde på. Alla övningar, alla repetitioner. Med tänkta vikter och enligt ordinarie planering.
Man kan säga att jag gjort bättre val här i livet. Nu sitter jag här och har inte kunnat träna liknande övningar på en vecka. Troligtvis kommer jag behöva några dagars vila till. Allt är mitt eget fel. Såklart. Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig skulle ske när jag envist gnuggade vidare. Men jag vet definitivt en sak: pannben är inte alltid lösningen.
Daniel J Larsson är krönikör på Tyngre.se och skriver bland annat även för BODY Magazine. Du kan tidigare ha hört honom i sin egen podcast FitnessPodden, som gäst i Tyngre Radio och som programledare på Top Speakers Corner under Fitnessfestivalen. Daniel har även varit nominerad till årets PT år 2013, 2014 och 2015. Finns också på Instagram: @danieljlarsson