Det blir en något annorlunda krönika denna gång. Den kommer inte handla om styrketräning, crossfit eller andra världsliga ting. Nej, istället kommer den beröra något så högtravande som livet självt. Det är en aning vanskligt att ta sig an ett sådant ämne, jag är medveten om det. Risken är att texten endast blir plattityder och skriva-på-näsan-råd, staplade på varandra. Jag ska göra mitt allra bästa för att undvika det, men lämnar inga garantier. Men, frågar du dig nu, vad har en sådan här text att göra på tyngre? Det ska ju handla om träning här. Jag ger dig delvis rätt där. Men, träning innebär för mig att uppleva god hälsa. Och utan ett meningsfullt liv finns i mitt tycke ingen hälsa att tala om. Således är det härifrån vi måste börja. Inifrån, tills vi trivs med oss själva och vårt liv. Sedan kan vi för all del applicera muskler på utsidan av detta. Men det är egentligen bara grädden på moset.
Ponera att du skulle dö imorgon. Hemsk tanke, jag vet. Den första impulsen är att direkt gå i försvarsställning och tänka det må hända andra, men jag kommer inte dö än på länge! Och det måste vi givetvis hoppas innerligt. Ändå händer det hemska att människor dör knall och fall, chockerande och plötsligt, varje dag. Individer som nyss gick omkring fulla av tankar och liv försvinner på ett ögonblick. Verkligheten är tyvärr sådan. Så, förställ dig nu att detta hemska skulle hända dig och ställ dig sedan direkt följdfrågan: skulle jag vara nöjd med mitt liv? Hur jag lever och har levt? Vad har jag gjort för prioriteringar? För att spetsa till argumentationen kan vi se framför oss att du får veta att du ska dö imorgon. Du har således ett dygn att tänka över allt du gjort, allt du gör. Jag frågar dig återigen – skulle du vara nöjd?
I de studier som gjorts på terminalt sjuka patienter, där de tillfrågats vad önskar att de gjort annorlunda i livet, var de vanligaste svaren att de önskar att de levt som de själva ville, och inte som det förväntats av dem samt att de inte lagt så mycket tid på sitt arbete. Jag vet inte hur du känner, men mig träffar de här svaren rakt i hjärtat. För, hur ser vårt moderna samhälle ut? Hur lever vi våra liv? På ett generellt plan jobbar vi alla alldeles för mycket. Att "bara" jobba 100% finns knappt längre. Nej, istället arbetar vi allt mer övertid, svarar på mail innan läggdags och går in extra för att "det inte finns någon annan". En del av er opponerar nu kraftigt mot vad jag säger och utbrister upprört: "man måste ju jobba för att ha råd att leva!". Det stämmer, i alla fall till vis del. Men, låt mig då ställa en del motfrågor: måste man åka utomlands två gånger om året? Är det tvunget att bo i ett nyrenoverat hus, ha två nya bilar samt fyra femtio tums platt-tv i husets alla rum? Om ditt svar på dessa frågor är ett rungande "JA!", så förstår jag att du måste jobba ihjäl dig. Men, vad är då alla dessa saker till, om du ändå inte är där och hinner njuta av dem? Hur många gånger hör man inte sig själv och andra prata om att de knappt hunnit se sin familj under den senaste tiden, men att man "ska ta igen det på semestern!". Men, om semestern inte kommer då? Livet är trots allt här och nu, inte nästa vecka. Jag upplever det som så att vi på något vis lurats in i ett ekorrhjul av jobb, konsumtion och måsten som bara snurrar fortare och fortare. Och tack vare det så glömmer vi bort varandra. Det som faktiskt betyder något, våra vänner, familjer och partners.
Hur vore det om vi faktiskt ställde oss den högst provocerande frågan: måste jag jobba så mycket? Om jag hade mer tid, vad skulle jag göra då? Många av oss gillar våra jobb, och det är ju alldeles fantastiskt, men betyder det att vi måste arbeta jämt? Och hur många är det inte där ute i samhället som faktiskt ogillar sitt arbete, men jobbar heltid ändå, bara för att det förväntas av oss? Skulle vi göra det om vi visste att döden stod och lurade kring hörnet? Tror du någon, någonsin någonstans, har uttryckt ånger över att de inte arbetat mer på sin dödsbädd? Nej. Såklart inte. Men ändå verkar det vara just hur effektiva vi är på vårt arbete som blivit måttstocken för hur lyckade våra liv är. Hur fin bil vi har, vilket stor pool vi har på baksidan till det nyrenoverade huset. Om det är svaret till lyckan, varför mår så många så psykiskt dåligt i dagens samhälle?
Jag tror på riktigt att det är dags att ta två steg tillbaka och ställa sig frågan: är jag lycklig? Är det här det liv jag vill leva? Och om svaret på någon av dessa frågor blir nej, ja då är det sannerligen dags att göra något åt det. Har du alltid velat båtluffa i Grekland, jamen gör det då! Nu! Oavsett om du så råkar vara femtio år fyllda och tänker att så kan man ju inte göra! Säger vem? Såklart du kan! Går du och önskar att du kunde vara mer med din familj, men är rädd för vad de på jobbet och alla omkring dig kommer att tycka om att du går ned i procent? Vad spelar det för roll? Vi har bara ett liv, ett liv som i slutändan kommer kännas som om det passerade på fem minuter, varför inte då göra något av det? Varför inte leva som du själv vill - inte som samhället lärt dig att du ska leva?
Kliv av karusellen av ytlighet och måsten. Se dig själv i spegeln och ställ den där obekväma frågan till dig själv om jag skulle dö imorgon - skulle jag då vara nöjd? Om svaret är nej så gör du något åt det. Inte imorgon. Idag.
Livet är alldeles för kort för något annat.
