På senare tid har vi kunnat höra fler och fler röster höjas mot den negativa normbildningen som sker i träningsvärlden, men även i samhället i stort. Här kommer mitt tredje bidrag till den här diskussionen. De andra två kan du läsa här och här.
Allt har sin tid. Fyra små ord som tillsammans bildar det som har blivit min ledstjärna. De ger mig ett lugn och de berättar för mig att jag är på rätt väg. En simpel mening, och ett välanvänt begrepp. Men ändå, så oerhört applicerbart på det livet som jag och många andra lever. Jag har insett att jag inte kan befinna mig i flera olika faser samtidigt. Jag måste fokusera på en sak i taget, och har upptäckt att alla faser i mitt träningsliv faktiskt har sin charm. Ibland är jag stor och stark, ibland tar jag mig ”i form” för att scenen kallar.
Att många lever sina liv med konstant stress över jakten mot att uppnå ett ideal, det vet vi. Men det faktum att ingen någonsin når fram, det tänker vi inte så mycket på. För visst är det väl så att ingen av oss någonsin känner oss färdiga? Antingen når vi inte målet, eller så upptäcker vi när vi står vid mållinjen att det finns en hel del kvar att göra ändå. För mig är detta charmen med träning, att aldrig bli färdig och att alltid ha utvecklingsmöjligheter framför mig. Men problemen uppstår när vi börjar blanda ihop saker och ting, när målet innebär en onaturlig och ohälsosam livsstil.
Vi har på något sätt lyckats röra ihop en gröt av ingredienser som träning, tävling, hobby, elit, prestation, estetik och hälsa. Alla dessa faktorer har olika förutsättningar, och framför allt olika syften. Vi måste komma ihåg att allt har sin tid och att allt har sitt syfte. Vi kan jobba med alla dessa faktorer, men inte samtidigt. En tävlingssatsning har inte sina rötter i hälsa, utan i just tävling. Sen vill vi givetvis att en tävlingssatsning ska ske med stor respekt för kroppen och med så skonsamma metoder som möjligt.
De riktigt stora problemen som skrämmer mig är när hobbytränande tjejer och killar vill leva och se ut som en fitnessatlet gör veckan innan tävling. Ett faktum som dessa tjejer och killar kanske glömmer bort är att denna atlet bara ser ut så några veckor om året. Och ännu viktigare, att det finns en anledning till att det är på det viset. Kroppen gillar nämligen inte att ha väldigt lite fett. Befinner du dig på en onaturligt låg fettprocent under en längre tid så sätts hormonbalanserna ur spel, organen tar stryk och psyket mår inte bra. Addera sedan den stress som kroppen utsätts för, både psykiskt och fysiskt, under jakten mot det här idealet som man egentligen aldrig riktigt uppnår.
Varför har vi då hamnat i den här situationen? Varför är det naturliga målet att uppnå en onaturlig fysik? Jo därför att vi konstant matas med bilder på dessa kroppar. Tjejer med magrutor och stora bröst, killar med räfflade lårmuskler och ådrade axlar. Människor med iskalla ansikten och sammanbitna uttryck. Ingen glädje, bara hardcore. Vi ser dom i tidningar och vi ser dom i sociala medier. Vi ser dom varje dag, varje vecka, året runt. Kroppar som hyllas till skyarna. Vi blir helt enkelt manipulerade, ja hypnotiserade, till att vilja se ut på ett sätt som definierats av någon annan än oss själva. Tuffast är det för tjejerna, som får lära sig redan som barn att det är genom utseendet de finner sitt värde.
Men varför ska jag leva efter någon annans spelregler? Varför ska mina döttrars självkänsla kontrolleras av omslaget på en tidning? Det måste inte vara så, men vi påverkas oavsett om vi vill eller inte. Men till vilken grad, det kan vi påverka tillsammans.
Att det finns ideal behöver i sig inte vara negativt, inte alls. Men när balansen blir så skev att tidningar som påstår sig arbeta med hälsa endast porträtterar förkroppsligandet av något som i grunden inte är hälsa, då har det gått för långt. Ideal och normer kommer alltid att finnas, men vi måste ha fler ideal. Det måste finnas en buffé av olika ideal, alla med samma värde.
Som jag ser det så finns det en primär åtgärd. Vi måste börja prata mer om detta och vi måste börja fundera mer på detta. Diskutera med vänner och bekanta. Jag tror inte att någon egentligen vill att det ska vara på det här sättet, men vi dras med. Vi sugs in i det, och vi bidrar. Det gör vi genom att låta idealet styra hur vi porträtterar oss i sociala medier. Alla har ett ansvar, men alla är ett offer. För att komma någonstans måste vi våga trotsa normen, vi måste utmana våra komplex och vi måste göra det tillsammans.
Slutligen vill jag bara förtydliga mitt ställningstagande. Jag pekar inte finger på någon, inte heller fördömer jag uppvisandet av formbilder som är resultatet av hårt arbete och en stark dedikation. Det jag fördömer är balansen, och det faktum att de kroppsformer som representerar en liten majoritet får sätta agendan för alla andra. Jag motsätter mig trenden (inte människorna) där vi som individer bara visar den förskönande sidan av vår verklighet. Jag vill kort och gott se mer glädje, prestation och starka välmående kroppar i världen.
° ° °
