På gymmet där jag jobbar står två killar, svenska landslagsmän i diskus, och knäböjer. De får drygt 200 kilo att framstå som uppvärmningsvikter och på ett gym där klientelet företrädesvis består av motionärer sticker de såklart ut. En del stannar upp och kollar, imponeras och fascineras. Min blick fästs dock på en annan kille i lokalen. Andreas, som egentligen heter någonting annat, är en kille jag nyligen kommit i kontakt med och hjälpt med träningen då han ville ha lite ny input. Just idag tränar han på egen hand, vilket inte är helt okomplicerat. Han är nämligen gravt synskadad. Näst intill blind. Ett stort hinder givetvis, när du ska vistas i en gymlokal och utföra diverse övningar.
Nu är dock inte Andreas den typen som låter sig begränsas. Han har tränat fyra gånger i veckan de senaste femton åren och är mer vältränad än de flesta. Att vara gymmet är är han van vid och med tiden har han lärt sig hitta och orientera sig så pass bra i lokalen att han är helt självgående. Ibland frågar han någon i sin närhet om hjälp, utan att göra någon stor sak av det. Därutöver märker man knappt att han på något sätt skulle vara begränsad, trots att han inte ens kan se hanteln framför sig.
Jag kan inte låta bli att imponeras. Andra fullt friska personer utan samma utmaningar stannar hemma av ren lathet. Andreas tar sig till gymmet fyra dagar i veckan trots att det är en utmaning att bara ta sig dit. Han själv säger att ”gymmet ändå är en av de lättare delarna i mitt liv” . Det säger en del om utmaningarna i hans tillvaro, men det säger ännu mer om hans viljestyrka.
Vi har nu kört fyra pass tillsammans och däremellan träffats flertalet gånger i träningslokalen i anslutning till hans egna pass. Andreas missar ytterst sällan en träningssession, än mindre missar han chansen att stanna till för att snacka någon minut. Han älskar att träna, han älskar livet. En positivare person med mer tränings- och livsglädje får man leta efter. Han klagar aldrig, han älskar att ta i och vinnarmentaliteten karln besitter liknar ingenting annat. Det ger en perspektiv på saker och ting. Vad man själv klagar över, vad man själv tar för givet, vad man själv inte tänker på att andra går igenom. Jag har redan, på ytterst på kort tid, lärt mig mycket av Andreas . Att vara tacksam i allmänhet. Att inte glömma bort att vara tacksam, i synnerhet. Tacksam till livet. På alla sätt.
När detta skrivs är jag på väg till vårt femte pass, och jag vet redan på förhand att det kommer utföras med bravur och underbar tjurskallighet. Att jag inombords bara kommer stå och häpna över denna fascinerande individ som inte låter något hindra honom. Sådant imponerar. På riktigt.
---
Daniel J Larsson är krönikör på Tyngre.se och skriver bland annat även för BODY Magazine. Du kan tidigare ha hört honom i sin egen podcast FitnessPodden, som gäst i Tyngre Radio och som programledare på Top Speakers Corner under Fitnessfestivalen. Daniel har även varit nominerad till årets PT år 2013, 2014 och 2015. Finns också på Instagram: @danieljlarsson