Jag ska berätta en saga för er, barn. Förtälja om en tid som måhända låter lite som en roman av Tolkien , men som för blott tjugo år sedan var en verklighet. Det var en tid när du kunde få en Big Mac för under trettio kronor, när en biobiljett inte kostade som en mindre bil och när det fortfarande gjordes musik som gick att lyssna på. Självklart fanns på denna tid, precis som idag, så kallade "sura jävlar" . Sådana som tyckte allt var pest och pina. Sken solen, så var det bara en orsak till att man fick ont i huvudet. Tog Sveriges fotbollsherrar VM-brons, ja då var det ju bara ett bevis för att de inte var bra nog att ta guldet. Dessa surisar kunde för all del ventilera sina åsikter. Men, kanalerna för att göra det var minst sagt begränsade. De kunde skriva arga lappar, men att få se reaktionen hos dem som läste den, var det knappast tal om. Det gick ju även att skriva ursinniga insändare om att tiden var fullständigt ur led, men att sen sitta och vackert vänta på att lokaltidningen skulle trycka nämnda insändare, ja det kunde ju ta flera dagar. På så vis blev den tidens surisar förpassade till att flytta ut på landet i en stuga, där de ilsket kunde lyssna på väderleksrapporten i P1, medan hatet mot allt riktigt skummade i huvudet. Snipp snapp slut, så var den sagan slut.
Vi flyttar oss till idag, med allt vad det innebär. Värdelös musik (väl värd en arg insändare till närmsta tidning), dyra hamburgare och, vad det verkar, sura jävlar precis överallt. Och innan någon smartis nu ivrigt påpekar att undertecknad verkar vara just en sur, mossig gubbe, vill jag att du läser vidare. För det här är viktigt. Du förstår, att ända sedan de sociala medierna blev en självklar del av våra liv, så har de där surisarna fått något av en pånyttfödsel. Lite som när Modern Talking [(1)] härjade loss kring millennieskiftet igen. För, i och med knapptelefonernas uttåg, och den smarta telefonens entré, verkar sans och förstånd ha packat ihop och flyttat någon annanstans. Detta parallellt med att surjävlarna lämnade sin stuga och vädrade morgonluft.
Att det egna sociala flödet är just ens eget verkar vidare inte alls vara självklart. För, alltid finns där någon tråkig snubbe eller snubba. Som, bland alla trevligheter som snälla och självsäkra personer skriver, bara måste slå ned som en bomb. Det ska kritiseras om hur någons teknik ser ut, särskilt när det kommer till bänkpress och andra lyft. Om någon postar en bild om en stundande utlandsresa, då dyker surisen upp säkert som amen i kyrkan. Låter meddela att just den platsen har usel mat, ännu sämre väder och att hen hellre skulle dö en långsam död än att åka dit. Och säga vad man vill – nog är det väl som så, att även om man fått tusen positiva kommentarer, så räcker det med att en person skriver något riktigt taskigt för att det är allt man efteråt kan minnas. Så är det ju bara.
Därför har jag börjat fundera på om allt inte var bättre innan de sociala medierna fanns. Den tid innan några riktiga surkart kunde störa ihjäl sig på någon annans träningsbild, nya-bil-bild, leka-med-barnen-och-det-är-fantastiskt-statusuppdatering eller motsvarande-citat-bild redan innan lunch. Ni vet, när man hade en gammal knapp-Nokia och skrev ned sina träningsresultat i en svart liten bok. Inte farao försökte personen bredvid dig på gymmet att smygskriva några elaka rader om din form i bänkpressen, medan du fyllde på vattenflaskan. Inte heller sa hen det rakt ut till dig. För du hade ju faktiskt inte frågat om råd. Annat är det idag. Nu finns det formexperter som knappt är myndiga, men som gått en snabb-pt-kurs online, och därför nu mer än gärna berättar vad alla gör för fel när de tränar. Övningen som fungerat för alla i decennier, verkar plötsligt vara helt värdelös, för det vet alla förstå-sig-påare. På något högst otrevligt vis har nämligen alla surisar smittat av sig på den yngre generationen. Det kvittar om en bild handlar om styrketräning, crossfit eller blomsterodling. Alltid finns det något att gnälla på eller bli kränkt över. Internet och sociala medier har blivit så till den milda grad översvämmat av troll, att de får böcker av John Bauer att blekna i jämförelse. Jag bad dig i början på denna text att ha överseende med att även jag verkade vara en surgubbe. Men jag vet i tusan... kan man bli annat än uppgiven när man blickar ut över hur folk verkar tycka är okej att bete sig i den digitala världen? Ska vi andra tycka att det är okej att ständigt behöva möta elakheter, bitterhet och cynism så fort vi surfar in på någon plattform som från början var tänkt att skapa glädje för människor? Var i hela friden har sunt förnuft och vanligt folkhyfs tagit vägen? En del människor rycker på axlarna och säger att "äh, det är väl bara att strunta i det?" . Men nej. Det tycker inte jag. För vi beter oss inte såhär mot varandra i den verkliga världen. Så varför i hela friden ska det vara okej att göra det i den virtuella? Är det inte lika bra att vi avskaffar allt vad sociala medier heter? Så alla troll och surisar får slut på näring. Så de kan flytta ut i sina stugor igen. Återgå till att skriva arga insändare och ilskna lappar. Fast... det vore ju detsamma som att låta de osäkra och bittra vinna.
För vi beter oss inte såhär mot varandra i den verkliga världen. Så varför i hela friden ska det vara okej att göra det i den virtuella? Är det inte lika bra att vi avskaffar allt vad sociala medier heter?
Så nej. Vi borde inte avskaffa sociala medier när allt kommer omkring. Även om den tanken ibland känns lockande. När man uppgivet suckar över ytterligare en dum-dryg kommentar och minns den tid då Snake var populärt på telefonen. En tid där troll och surskallar var i minoritet.. Vad som dock borde avskaffas är alla surisar. Så det så.
Mer rörelseglädje (och mindre troll) åt folket!
