När jag pratar om jämställdhet i samband med träning brukar åsikten att jag "felprioriterar" förr eller senare yttras. Som om det inte skulle gå att tänka på både bänkpress och lönegapet? För mig handlar min prioritering om att träning är min passion så gräver jag där jag står. Träning, motion och idrott är en oslagbar arena för att tillsammans möta motstånd och därmed växa. Internationella kvinnodagen till ära hyllar vi de som banat väg för ökad jämlikhet inom dessa områden.
I världens mest jämställda land, där styrkelyfterskor, skidåkerskor och simmerskor dominerar med svårslagen precision är det lätt att få känslan av att tjejer alltid haft samma chans som killar när det kommer till att utöva sina sporter. Reality check – en snabbtitt på fotbollens värld eller ett nedslag i historieböckerna är båda bra indikatorer på att så är inte fallet. Förkämpar genom historien, företrädesvis andra kvinnor har kämpat hårt för ge oss vårt rättmätiga utrymme såväl i idrottens värld som på andra positioner.
Rörelse som rekreation, självförverkligande och hobby har långt ifrån alltid varit en självklarhet för alla. Sverige har i ett historiskt perspektiv haft en idrottsrörelse som aktivt har verkat för att skilja på folk och folk. Ett tydligt exempel är den berömda linggymnastiken från 1930-talet som utfördes med helt olika rörelser för män och kvinnor. Den allmänna uppfattningen var att vi var så fundamentalt olika att våra kroppar tarvade helt olika rörelsemönster. Idrott fungerade i mångt och mycket som en sorteringsapparat för att markera och cementera klass och kön. På fina internatskolor uppmuntrades individuella sporter som en förstärkande faktor till att odla en vilja att vinna. I folkskolan spelades det fotboll, lagidrott ansågs fostra arbetarklassen, dels för samarbete, vilket har en positiv klang, men också för att ingen skulle få den opassande idén att glänsa mer än någon annan.
Kvinnorna då? Våra kroppar har i många århundraden, trots kulturella och utvecklingsmässiga svängningar oftast haft som främsta funktion att behaga. Kvinnor har av den garanterat manliga expertisen betraktats som ett slags väsen, ett skört släkte utan varesig stadga eller kraft. Det har funnits en vedertagen uppfattning om att kvinnor inte ska tävla i någonting, överhuvudtaget. I synnerhet har vi inte ansetts lämpade för krävande och tunga sporter.
Turligt nog har där alltid funnits en motkraft bestående av personer som sett till att vi fått ta plats. År 1967 sprang den första kvinnan någonsin ett officiellt marathon, funktionärer kämpade för att avhysa henne från banan redan tre kilometer in i loppet – men just löpning har ju fördelen att den tränande är bra mycket uthålligare än någon trött funktionär. Så Kathrine Switzer fullföljde de 42 195 metrarna i Boston , och skrevs därmed in i historieböckerna. Sannolikt satte denna händelse igång debatten och processen som slutligen ledde till att kvinnor fick ta plats i startfållorna på internationella mästerskap från 1982.
Kathrine Switzer attackeras under Boston Marathon 1967.
Kraftsportstävlingar för kvinnor började dyka upp i småskaligt format i slutet av 1950-talet men dessa har fram tills senaste årtiondet levt i skymundan, männens lyftande har varit det som väckt intresse. Kvinnor fick heller inte delta i samma grenar som män i OS fullt ut förrän 2014. Smaka på den, det är alltså mindre än tre år sedan. Den första OS-grenen som kvinnor ansågs lämpade att delta i var pilbåge år 1904, åren därpå följde bland annat tillgång till startplatser i simning och skridskor, vartefter har det tickat på. Riktigt sena var vi med brottning 2004, boxning 2012 och backhoppning 2014. Pojkar och flickor hade i regel separata idrottslektioner ända in på åttiotalet innan det infördes en lag på att lektionerna skulle vara blandade.
"Expertisen" hade bevisligen fel. Våra lyftartjejer, Crossfittjejer, fitnesstjejer och Strongwomantjejer fullständigt äger alla relevanta plattformar och tävlingar och ingen skulle någonsin ifrågasätta deras tävlingsinstinkt.
Idag har vi den lyxen. Vi får ta plats. Kvinnor tränar och tävlar på samma premisser som män inom alla kraftsporter. I de flesta grenar är vi av rent sportsliga, rimliga skäl indelade efter storlek, kön och ibland ålder. CrossFit är unika i i sitt slag genom att i en del sammanhang ta det till nästa nivå genom att låta män och kvinnor tävla i lag. Det rör på sig!
Klart att somliga stackare fortfarande tar sig friheten att rynka på näsan när damer gör något annat med sina kroppar än att bara finnas till för någon att se på och bedöma. De kommer lyckligtvis att möta kraftfullt motstånd. Den som fortfarande sportar foliehatten, lever under en sten och anser att kvinnor är mindre lämpade för stålet och att proggessiv träning inte passar oss, varsågoda att ta en titt på några av våra främsta.
Redan på hemmaplan, närmare bestämt i Team Tyngres Powerteam har vi bland annat Sofia Loft och Isabella von Weissenberg, världens mest skärpta och varma tjejer, som i en handvändning går totalt beastmode och stänker upp tre - fyra gånger kroppsvikt i de stora lyften. Eller varför inte ta ett svep över fitnessdelen av teamet? Samantha Jerring mosar upp 140 i böj, Amanda Bergström bänkar närmare 70 pannor efter endast ett par månaders träning på lyftet, och den där trötta gamla myten om att bikinibrudar inte skulle kunna lyfta ordentligt kan härmed betraktas som krossad.
Vänd sedan blicken ut till gymmen, se alla som hittat det enkla men ändå oslagbara med styrketräning. Alla som funnit en del av sig själva som de inte hade upptäckt utan att gå vägen genom gymmet. Ta en minut och reflektera över hur mycket träningen har gett alla dessa människor, oavsett vad de föddes med mellan benen. Kom sedan och säg att allas rätt till rörelseglädje inte är en viktig fråga.
Idag kan jag som kvinna börja med vilken idrott jag vill, tävla, träna och utvecklas sida vid sida med andra kvinnor, män eller andra som inte definierar sig som endera. Systerskapet jag bevittnat inom så gott som alla sporter med lyftning som grund är helt otroligt. I de mest manligt kodade rummen antar jag att det blir ännu viktigare att värna sammanhållningen extra mycket.
Tacksamheten och ödmjukheten inför de föregångare som har kämpat för vår rätt att göra det här vet inga gränser. Det gör mig galet motiverad att göra allt som står i min makt för att göra styrketräning till en ännu mer inkluderande sfär där ingen hålls tillbaka.
Ska det lyckas är det viktigt att fortsätta ifrågasätta kvarvarande ojämlikheter. Minst lika viktigt anser jag att det är att sluta tro att vissa sorters träning är "finare" än andra. Det spelar ingen roll om det är Bikini , Bodpump eller Strongwoman som du värderar högst eller lägst. Låt bli att klanka ner på andras val av träningsform. Inte en brud blir starkare av det. Det viktigaste är fortfarande att träna eller motionera på något sätt och att känna sig tillfreds med det. Om jag går in på gymmet med inställningen att alla kvinnor, män och icke-binära personer ska få möjligheten att träna på exakt det sätt de vill genom att vara inbjudande, instruerande och öppensinnad, då kanske jag faktiskt förbättrar någons möjligheter, och vem vill inte göra sig skyldig till det?
Vad jag menar är inte att alla tjejer "borde" bli brute force styrkelyfterskor, om någon nu tror det. Tvärtom tycker jag att det istället kan vara läge att ifrågasätta sin invanda föreställning av vem som får träna vad och vilken träning som är den rätta.
Varför ses det kvinnligt kodade alltid ner på, när alla samtidigt tycker det är stencoolt när en tjej gör manligt kodade saker? Alla måste få göra vad tusan de vill och tyvärr är vi inte där än. Många tjejer vågar tyvärr fortfarande inte träna med fria vikter och många killar vågar inte äntra en gruppträningssal, helt enkelt på grund av gamla föreställningar och oro för vad någon ska tycka.
Vi behöver inte dessa begränsningar. Vi behöver tusen möjligheter istället för bara en. Om fler ska hitta en träningsform de verkligen gillar måste vi ha ett klimat där vi vågar prova hela utbudet. Tro mig, din rörelseglädje är viktigare än folks eventuella åsikter.
Vi må ha en bit kvar att vandra, men en dag som denna tycker jag att vi i styrketräningens värld ska vara stolta över att vi trots allt korsat fler barriärer än de flesta. Tillsammans är vi starka!
<3
