Även om det var länge sedan så minns jag tydligt när jag började träna. Det var på alla sätt en härlig tid. Och jämfört med idag var det väldigt enkelt. Man gick till gymmet för att få större och starkare muskler, och man gjorde precis som proffsen beskrev det i både amerikanska och svenska tidningar. Såklart att den träningen inte var optimal. En åttasplit med två pass om dagen är väldigt sällan rätt medicin för en yster tonåring. Men vi visste inte bättre, så vi gnetade på. Och vi älskade det.
Idag är valen när det kommer till gymträning närmast obegränsade. Vi kan pumpa biccar, vi kan dra mark och pressa bänk, vi kan fuska i strongman, vi kan spexa till det med de olympiska lyften, och vi kan pyssla med crossfit. Och det är såklart superhärligt! Någonstans där i den närmast ofantliga djungeln av träningsdialekter finns förhoppningsvis något som intresserar och passar dig. Grattis!
Men precis som vi människor har en tendens att göra även i allmänhet så har vi också krånglat till det här med träningen. Istället för att bara låta oss alla liksom hållas så finns där en närmast snobbig och nästan elitistisk hållning, där vissa varianter av träning plötsligt seglat upp till att vara mer värda än andra. Plötsligt är det OK att anta en attityd där vi kan fnysa åt andras försök till fysisk bättring enbart för att vissa väljer en träningsmelodi som kanske inte stämmer helt överens med det man själv föredrar. På nåt sätt känns det som vi har gjort religion av träningen. Det är bara min Gud som är värd namnet. Din kan dra.
På samma sätt är det med drivkrafterna. Det verkar som det nuförtiden bara är ”prestation” som är den generellt sett blåblodiga anledningen till att gå och träna. Att önska sig en vacker kropp är tydligen inte högstämt skäl nog, trots att det ju är en tydlig förlängning av ett av de mest fundamentala och mänskliga behov vi känner: att bli älskad och åtrådd. Att inte vilja bli bortsorterad när det kommer till någons val av partner är, varesig vi vill låtsas om det eller ej, en innerlig önskan i oss alla. Rätt eller fel.
Naturligtvis håller jag med om att det är trist att vi människor tenderar att till så stor del selektera våra potentiella partners på deras visuella dragningskraft, där den fysiska representationen förefaller bli allt viktigare. Men det känns som ett omöjligt upptåg att förmå våra medmänniskor att se förbi den fysiska ytan i mötet med människor, för att istället fånga upp de personliga egenskaperna.
Nu finns det en del som inte bryr sig ett dugg om hur de ser ut i kroppen. Som är fullständigt trygga i sig själva och som kanske har en annan, mer tolerant, definition av fysisk idealbild. En del andra har med tiden gett upp och till sist förlikats med de genetiska kort de delats. Några är såklart skitnöjda med sin egen kalsongreflektion. Men min uppfattning är att det finns väldigt många därute som inte är det. Däribland ett stort gäng som av politiska skäl väljer att föra fram ”prestationen” som den enda anledningen till vansinniga intervaller och snärtiga burpeesar, men som ändå innerst inne och med hårt hållna tummar önskar sig en mer obekymrat lättklädd sommar så långt ifrån vassen man kan komma.
Jag vill vara snygg naken, absolut. Samtidigt så avlider jag inte om någon skulle finna mig rentav motbjudande i födelsedagskostymen. Men jag vill också vara stark, både i mark, böj, bänk och fan-och-hans-moster. Stark. Och hade jag nu inte haft så kexiga knän toppat med den krummaste av ryggar så hade jag definitivt gett mig på både crossfit och olympiska lyft, liksom på vägen mot strongmanlokalen.
Min poäng är att det inte finns några dåliga drivkrafter till att vi går och tränar. Så länge vi gör jobbet så är inte ens en from önskan om en snyggare och mer välbyggd fysik en sämre anledning än någon annan.
Och jag står för det.
I dina växande muskler tjänst!
