Jag fattar, du är uttråkad. Varför skulle du annars rulla in här för att skumma av det kanske mest vidbrända lagret från den svulstiga men i en del avseenden aptitliga lasagneform vi kan kalla livet? Jag ska på inget sätt vittja ditt konto för tolerans eller utmana ditt tålamod. Därför kastar jag mig rakt in i det – faktiskt – varierade batteri av inkomna mailfrågor. Ja, verkliga frågor från verkliga lyssnare/läsare. Vill du också ge dig in i leken så når du mig på [email protected]
F: Jag undrar om jag behöver överstiga min dagliga kalorigräns för att kunna bygga muskelmassa? Är nämligen inte så hungrig av mig.
/Simon
AD: Jag är rädd för att du tyvärr måste tillföra kroppen mer energi än vad du förmodligen gör om du verkligen vill ha muskler. Förutsatt att du genomfört din träning och skött din återhämtning så byggs muskler nämligen upp av överskottet från det du äter (protein, that is).
Du skriver kalorigräns, jag utgår att du far efter ordet kaloribehov. Vad som är intressant att ditt behov av energi (kalorier) i rättvisans namn alltid ska anpassas efter dina specifika behov och önskemål. När ditt kaloribehov räknats fram, har du då tagit kalorimässig höjd för exempelvis all din träning? Och har du dessutom tagit kalorihöjd för önskad tillväxt? För det är i det här fallet nämligen det som är ditt kaloribehov.
En del av oss har uppenbarligen svårt med aptiten (även om varken jag eller Andreas rimligen ens kan fantisera fram den betydelsen), och ett vanligt tips är att då söka efter mer energitäta livsmedel, vilket får virtuoser som Micael Dahléns att alltid gå med fickan full av cashewnötter. Ett annat kan vara att dricka kalorierna i form av proteindrinkar eller liknande, vilka vanligen är mindre mättande än fast föda.
F: Bra rödtjut? Italien och börjar på B?
/Joel
AD: På A svarar jag BALJA och på B 14%.
Någon variant av Barolo hade känts lockande här men i ärlighetens namn så är det väldigt sällan jag kommit i kontakt med en Barolo som upplevts helt drickfärdig. Nebbiolo , dimmornas eget russin, förefaller väldigt svår att få ner i glaset utan fräna och kärvt vevande protester. För bara en månad sedan fick en Borgogno 1998 bekänna färg, och dessvärre körde den – trots timmar i karaff – rakt ner i stramdiket.
Jag är därför mer benägen att lyfta fram en Barbera , som även den har Piemonte som hemmabas, och som vanligen är smakrik och komplex, men avsevärt mer benägen att viska sensuella saker i örat på en än Barolo & Barbaresco . Kommer du över en Massucco – köp!
Även Brunello börjar på B, såklart. Har du 219:- att avvara är Brunello di Montalcino, Poggio Nero, ett bra val.
F: Jag märker hur mina fotleder förhindrar mig från att utföra en "ass to grass"-knäböj utan att krumma ryggen. Har du något tips på hur jag kan förbättra min rörlighet i fotleden så att knäna kommer längre fram?
/ Willem
AD: Kalla mig skvatt galen nu, men det är förmodligen inte menat att alla vi ska gå omkring med tydliga gräsfläckar där bak. Enligt mig har det märkligt nog etablerats någon sorts meme-sjuka där vi alla ska köra våra knäböj till våningen under. Annars kan vi med skamkrökta ryggar minsann lika gärna gå hem till våra patetiskt ynkliga hus och där fortsätta med våra meningslösa liv. Men det är inte så. Alla har vi olika förutsättningar vad gäller benlängd, hävstänger, muskelfästen och en massa andra parametrar. Och det är de betingelserna vi måste utgå ifrån.
Givet att det nu verkligen är fotleden som sätter stopp (vilket kanske inte skulle vara min första spontana gissning) så är det svårt att göra så väldigt mycket åt. Visst, det går att töja och dona, och man kan även tänka sig rikliga doser av den berömda kinastretchen, men jag är ändå av uppfattningen att man (du) får lära dig att leva med det.
Det är dock än mer sannolikt – notera att detta skjuts rakt från min högra höft – att du har andra begränsningar än själva fotleden som påverkar din förmåga till den rörlighet du önskar. Hälsena/vad, som exempel. Hamstrings/gluteus, är en annan misstänkt kombinationsbov. Jag kan även tänka mig ljumskar och faktiskt även själva quadriceps kan bidra till ditt problem. Ett tips är att kontakta någon bra (alltså bra) tränare där du bor, förslagsvis på en lyftarklubb, och be denne kika på dig, och att via den manövern hitta var du bör lägga ditt ännu torra krut.
Under tiden – se till att göra dina knäböjningar efter dina förutsättningar.
F: Dina 3 bästa tips är för en 15-årig kille som vill stå på scenen inom ett par år.
/Emil
AD: 1: Fyll 16, 2: Fyll 17, 3: Fyll 18. Du måste nämligen vara 18 år för att få tävla i någon av SKKFs grenar (enligt reglerna). Men det är ju å andra sidan skitbra då du får ytterligare ett år att förbereda dig!
Ett bra första råd är annars att se över din teknik i de olika lyften och få hjälp med att konstruera ett träningsupplägg som klokt och balanserat. Träning är något vi kan/bör/ska hålla på med livet ut, och därför är det bra att få till det rätt redan från början och att du också får utrymme för annat i livet. Som skola, läxor, familj, kompisar och även andra sporter och hobbies.
Du bör också förbereda dina föräldrar på att det kommer gå åt en hel del havregryn, mjölk och ägg framöver. Och hamburgare. Och lasagne. Och plättar. Att äta bra och riktig mat är nämligen något fundamentalt, och just de livsmedlen brukar vara de vi tar till först.
Om du ser till att lösa dessa två så kommer resten att ordna till sig själv. Kanske kommer du att hamna i ett läge där själva träningen blir det roligaste som finns, och därmed något du aldrig vill vara ifrån. Kanske klarnar bilden om att du vill göra allvar av din tävlingsambition. Eller så blir inget av detta aktuellt överhuvudtaget. Oavsett det så kommer all din nedlagda tid i gymmet tillsammans med den kvalitetskost du fått i dig göra dig förberedd för en mer regelrätt tävlingssatsning när (om) det väl blir dags.
F: Jag kommer inom kort bli mer resande i jobbet. Hur ser du på det att få ihop det med både gymmet och kosten? Har du några bra knep hur jag får ihop det? Tränar just nu styrkelyft 4 gånger i veckan. Kommer troligen bli många nätter på annan ort.
/Erik P
AD: Förutsatt att du nu inte ska börja kuska som lastbilschaffis och därmed knoppa i själva bilen så tolkar jag dig som att du kommer kunna bo på hotell när du är ute och reser? I så fall bör det kunna funka. Många hotell har nuförtiden någon sorts gymutrustning i någon obskyr vrå, och till exempel alla hotell inom Scandic -kedjan har även gym som ett tydligt försäljningsargument. Det bör med andra ord gå att få till någon sorts gymliknande aktivitet där, även om det enligt mig väldigt sällan finns utrusning så det räcker för ett regelrätt SL-pass.
Det mesta handlar om det där min fru hävdar att jag är så förbannat usel på: planering. Sätt dig gärna med en dator/telefon veckan innan och gå igenom ditt reseschema. Var ska du vara? När ska du vara där? Var ska du övernatta? Hur mycket tid har du över till annat? Kan du styra hotellbokningen så se alltid till att bo på ett hotell som har gym. Om det inte är möjligt så kanske det finns ett bra gym lokalt på orten där du ska vara? Ring, kolla, kolla också öppettider och utrustning. Och – nog så viktigt – glöm inte packa träningskläder och nödvändig utrustning. Hellre ett par böjskor än ett par rena kalsingar, om man nu måste välja.
Maten är också föremål för viss utmaning. En gräddstuvad pytt till lunch följt av den ack så vanliga croque-monsieur-och-en-stor-stark-kombon till middag gör en främst grov runt midjan. Det går såklart att välja smartare måltider och kan man dessutom komplettera med kvarg, keso, proteinpuddingar och kanske rentav en proteindrink här och där, så känns även det görligt.
F: För ett och ett halvt år sedan fick jag diskbråck. Att mentalt ständigt försöka vinna över kroppens smärttröskel är jobbigt. Och att, under en lång tid, försöka göra det med diverse rehab är ännu jobbigare – även fast resultatet är mer än önskvärt. Ingen vill gå med smärta. Hur kämpade du dig mentalt igenom ditt diskbråck? Och hur gör du idag?
/Tobias
AD: Hjärtligt välkommen in i kexryggsklubben! Vi är rätt många här som småfnyser åt alla former av hopp-och-studs och annat som ser våghalsigt kul ut, och vi muttrar då alltid någon salva i stil med: ”Jaja, vänta ni bara, vi finns här när det är er tur…” . Med det menar jag inte att lampan är släckt här eller att vi sjunger överdrivet mycket i moll. Vi är nog lika upprymda och spralliga som resten av befolkningen, men kanske är vi aningen mer medvetna om allas våra mänskliga begränsningar.
Jag är själv stolt innehavare av två diskbråck. Båda vad jag då upplevde som hyfsat allvarliga men med olika symptombild och rehabiliteringsbehov. Det första hände 1995, då jag under ett väldigt segt och utdraget (läs tungt och okoncentrerat) knäböjspass tappade hållningen och fick ett rätt brutalt hugg i ländryggen (L3-L4). Smärtan gjorde mig i det närmaste oförmögen till någonting överhuvudtaget. Jag kunde gå, ligga på mage, men i övrigt kunde jag knappt bära skjortan på ryggen. Dock hade jag aldrig någon nervpåverkan, vilket var positivt. I ungefär fyra månader gick jag på massagebehandlingar och annat, tillsammans med enklare rehabövningar, innan jag fick den enkla men ack så förlösande ordinationen: nu är det dags att börja träna igen. Därefter gick det snabbt framåt och till slut tänkte jag inte på att jag hade/hade haft ryggproblem. Livet flöt liksom på precis som förr. Nästan.
Det finns idag väldigt få saker jag inte kan göra, eller i vart fall väljer att inte utsätta mig själv för. Och genom min relativt nyfunna kärlek till marklyft (Halleluja!) så har jag stärkts i min självbild om att vara närmast odödlig.
Mitt andra diskbråck kom typ 15 år senare, efter ett par dagars rätt rejäl misshandel av ländryggen. Stress och långkuskande i bil, grisigt tunga benpressar, samt 10 timmars stillasittande i en kall ishall var det som puttade mig över kanten. Här snackade vi om intensiv smärta tillsammans med en irriterande jävla avdomning i benet. Jag kunde ligga på mage på hårt underlag. Allt annat gjorde extremt ont. Allt. Flera nätter, i väntan på läkarbesök, fick jag ta mig till gymmet för att få spänna fast mig i chinsräcket, bara för att få hänga där så länge jag kunde. Allt som drog isär kotorna bara en aning lindrade smärtan något, och utan de timmarna med lite mindre smärta så hade jag varit helt förpassad till golvläge under överskådlig tid.
Med en rekorderlig injektion av smärtstillande tillsammans med något annat med varningstriangel så kunde jag, bara efter ett par dagar, känna att livet återvände. Stickningarna i benet avtog så sakteliga och efter ca två veckor var jag helt återställd.
Idag är jag av förklarliga skäl inte lika onyanserat livrädd inför fenomenet diskbråck. Visst, jag kan ha haft tur. Jag slapp operation, och jag slapp kroniska besvär i en mer direkt bemärkelse. Men med tålamod och rätt nätverk så vet jag att det går att komma tillbaka till ett precis lika obegränsat liv som innan.
F: Vem var egentligen den bästa gitarristen ”back in the day” och varför? Och vad hade du för grejer när du spelade?
/Glenn
AD: Youtube är en härlig tillgång. Inte minst för att upptäcka alla dessa ofattbara talanger som av allt att döma både förefaller födda till stordåd, och dessutom verkar ha möjlighet att öva och förfina sin konst helt utan begränsningar. Idag hittar vi fler och yngre ”kids” som kan shredda en gura värre än både Malmsteen och Van Halen tillsammans, där ett par av de främsta är en 9-åring från Kina och en annan 9-åring från Japan . Båda tjejer, btw.
På min tid var det annat ljud i skällan (googla). Då var det fullblodsproffs, nästan uteslutande vuxna män, som utgjorde den etablerade gitarreliten. Jag var själv aldrig en stor fan av just shredders (någon som spelar väldigt många toner på typ kortast möjliga tid). Istället var det en mer komplett kunskapspalett jag letade efter hos mina hjältar. Mångsidighet, musikalitet, vibrato (jag gillade mitt fett, köttigt och mer åt det dynamiska hållet) och även förmågan att påverka ljudbilden redan i fingrarna. Och ljudet – ljudet… naturligtvis var, och är, det en av de viktigaste aspekterna. Levande, harmoniskt, sjungande och samtidig skitigt på gränsen till att konkurrera med själva klangen. Man kallade det fenomenet att stärkaren ”kalvade” och det var kanske inget ljud man kunde använda hela tiden, men i lite långsammare solon, där hänget var det viktiga, kunde den ljudbilden vara som syre i blod.
Enligt mig var det ett gäng killar som höjde sig över mängden på den tiden (strax efter att papyrusrullen gått ur modet). De tre jag lyssnade på mest var Dann Huff , Michael Landau och Steve Lukather . Förutom egna band- och soloprojekt så delade dessa tre herrar i princip upp hela den amerikanska sessionscenen under 80- och 90-talet. Tror knappt det gjordes en enda skiva under den här tiden som inte hade någon av dess tre som gäst. Huff startade sedermera bandet Giant , med vilka han hade några hits. Landau spelade med Maxus , och Lukather hade såklart sitt stadiga gigg med Toto . Deras stil påminde mycket om varandra, väldigt mycket Mesa Boogie , väldigt mycket trefasdelay, och ett gäng digital reverb. Inte så konstigt kanske, då Lukather och Landau var gamla klasskompisar, och Huff var en begåvad och anpassningsbar lyssnare. Var det den typen av sound som behövdes för att få giggen, ja då ordnade vi det.
Steve Lukather var också den som tog täten när det gällde prylar. Han var den förste att sätta både stärkare och effekter i 19-tums rack, och han styrde allt det med en för den tiden sinnrik korskopplingsenhet (hans dåvarande gitarrtekniker var ett geni vid namn Bob Bradshaw som senare bildade skola i att bygga gitarriggar). Dock var det enligt mig de tidigare grejerna med Toto som var Lukathers bästa verk. På det kommersiellt sett föga framgångsrika albumet ”Turn Back” (Totos tredje) återfinns några av Lukathers bästa solon, och vill man ta det ännu längre så är hela plattan ”Greg Mathieson Project at The Baked Potato – Super Live” en lång samling av bländande gitarrspelande och även trumspelande (Porcaro såklart). Live.
Michael Landau, Bob Bradshaw och Steve Lukather med några av riggar som killarna då använde.
Jag själv hade en lång Marshall -period. Länge hade jag två st 50-wattare, varav en Mk II , tillsammans med ett antal 4-12:or. Precis innan jag la ner allt vad rock n’ roll hette så köpte jag enRivera TBR-1 , en 19-tums rackmonterad tvåkanalare byggd av ”demonen” Paul Rivera . Lät skit, för övrigt. Gitarrmässigt hade jag i princip allt . Hamer och Ibanez Explorer , Dean Flying V , Gibson SG , två st Gibson Les Paul Custom och en skitig stratakopia med Floyd Rose och en humbucker (Eddie Style ). Jag var aldrig särskilt mycket för effekter, ett Roland Stereo Chorus (som jag egentligen bara använde som kabelförlängare), ett Alesis Midiverb och en Boss stämapparat. Boom, liksom.
Det här var också långt innan alla inbyggda preamps gjorde debut vilket gjorde att man i princip var tvungen att vrida allt på 11 för att få all den sustain och dist man behövde. För att inte bli döv eller för den delen bostadslös så användes alltid en så kallad ”Power Soak” , en sorts ljuddämpare kopplad efter slutsteget, vilket gjorde att man kunde ha värsta full-patte-soundet men på en väldigt hanterbar volym. ”Power Soak” uppfanns för övrigt av bandet Bostons huvudman Tom Scholz .
Those were the days.
Du når redaktören på [email protected]
