Snart vet jag inte riktigt var vi kommer hamna. För något så basalt som att äta mat håller på att förvandlas till en omöjlig uppgift, som mest kan liknas vid att springa Stockholm Marathon baklänges, samtidigt som du visslar ”Helan går” . Baklänges. Alla ”vet” hur man bör äta. Det ska vara mer kolhydrater, eller nej förresten, du ska inte äta några kolhydrater alls. Helst inte ens titta på dem. Fett kan du ha i överflöd, fast då ska det vara av en viss sort. Tar du fel där, ja då kommer du både få hjärt-kärlsjukdomar och cancer. Säkert också samtidigt. Protein, detta av oss som uppskattar muskler så älskade födoämne, ska man tydligen inte heller äta för mycket. För då kan njurarna implodera och ramla ut ur ryggen. Eller så ska man äta 2-3 gram per kilo kroppsvikt. Det är också något oklart.
Sen kan du som individ inte äta när som helst heller. Det är minsann inte bara att äta när man är hungrig här inte. Kanske ska du äta var tredje timme? Eller varannan? Äta flera små mål ofta, eller två stora? Måhända ska du slänga in en fasta då och då också. Hur den sen ska läggas upp är också höljt i dunkel. Du kan antingen fasta sexton timmar och sen käka i åtta, eller så fastar du ett helt dygn, vecka eller år, för att sedan äta som om du aldrig sett mat förut. Det ska tydligen vara bra mot både cancer och ofrivillig viktuppgång.
När du väl sedan bestämt dig för hur och när det är bäst att äta så ska du för den delen inte tro att det är färdigt så. För även om du läst dig till att just det här sättet är det bästa, så kommer det alltid finnas någon som inte håller med. Och då menar jag verkligen inte håller med. Och dessa individer är inte på något vis rädda för att uttrycka sitt misstycke kring det sätt du valt att inta din föda på. För du gör i deras ögon fel. Således måste du undervisas och förmanas. För såhär kan det ju inte gå till. Förebered dig följaktligen på verbala uppsträckningar både på jobbet och på familjemiddagen. Köttet du äter är genmanipulerat och fräter på din kropp inifrån. Proteinshaken du dricker till mellanmålet är totalt onödig och ett komplett slöseri med pengar, det vet ju alla. Pastan du har i matlådan är rena giftet, värre än Satan och cyanid sammantaget, det kan du väl för höge farao inte äta? Är du inte klok? Va?!
Proteinshaken du dricker till mellanmålet är totalt onödig och ett komplett slöseri med pengar, det vet ju alla. Pastan du har i matlådan är rena giftet, värre än Satan och cyanid sammantaget, det kan du väl för höge farao inte äta? Är du inte klok? Va?!
Kvar sitter man med spaghettin hängande ur mungipan och undrar vad det var som hände. Hur något så basalt som mat kan väcka sådana otroliga känslostormar. Jag törs inte tänka på hur många hyllkilometer med text det finns lagrat på nätet från diskussioner där människor försöker övertyga varandra om sitt eget kostvals förträfflighet. Annat måste det ha varit förr, när det ibland knappt fanns någon mat. Det är nog inte särskilt troligt att Beda skällde och blev ursinnig på Alfred för att denne åt för mycket palt. Enda gången någon blev arg då, måste ha varit när man inte fått äta på tre dagar och kände sig något knäsvag och trött, samtidigt som fåren ändå behövde vallas.
Vi har på något vis hamnat i ett läge där kosten blivit enormt starkt förknippad med vem man är, och upplever sig vara, som person. Lite som det var med hur man röstade, förr i tiden. Missförstå mig rätt, det är givetvis en bra sak att vi får en ökad kunskap och medvetenhet kring vår kost och vilken effekt det har på våra kroppar och liv. Men. Det finns en gräns för var medvetenhet övergår i galenskap. Och det finns definitivt en gräns mellan goda råd och att göra personligt intrång. Innan nu någon hetsar upp sig och förnöjt påpekar att jag verkar vara en väldigt lättstött individ, vill jag direkt påpeka att så inte är fallet. Vad som dock är fallet är att jag inte tror att detta tillvägagångssätt gagnar någon alls. Tvärtom faktiskt. Jag menar, tänk efter lite. När har ett regelrätt matlådsöverfall med moraliska pekpinnar någonsin tillfört något konstruktivt? När genom hela världshistorien har en person vars kostval kritiserats av någon annan fått den förre att tänka om? En person som älskar till exempel pasta mer än livet självt, kommer den nyfiket att lyssna och ta till sig av det som den upprörda LCHF:aren ilsket basunerar ut? Om kolhydraternas livsfara? Självklart inte. Istället blir det mest troligt tvärtom. Vad jag menar är såhär: genom att ständigt påpeka vad och hur alla andra äter så skapar vi ett väldigt konstigt och laddat kost-klimat. Mat och hur vi förhåller oss till den blir på så vis än mer något som är laddat med skuld och tabun. Vilket det ju sannerligen inte behöver bli, det finns redan så det räcker och blir över av den varan som det är.
Om ingen aktivt frågar om vad just du tycker kring mat, hur och när du äter den, då kan det ju faktiskt vara som så att de är rätt nöjda med sin egen situation. De vill således inte ha dina goda råd och åsikter i frågan, oavsett hur mycket det kliar i fingrarna på dig att få berätta.
Det hela torde egentligen vara mycket enkelt. Om ingen aktivt frågar om vad just du tycker kring mat, hur och när du äter den, då kan det ju faktiskt vara som så att de är rätt nöjda med sin egen situation. De vill således inte ha dina goda råd och åsikter i frågan, oavsett hur mycket det kliar i fingrarna på dig att få berätta. Kanske allra särskilt inte när de sitter och äter. Ingen vill höra en snabb föreläsning om hur dåligt det de stoppar i sig är. Låt istället alla äta när och hur tusan de vill. Om någon är nyfiken, ja då lär de väl fråga dig eller någon annan. Men att vi har ett allmänt klimat där alla äter fel utom just jag själv, det måste faktiskt upphöra. Det är inte sunt, inte bra och sannerligen helt knäppt. Vi behöver mindre skuldkänslor och ångest kring mat, inte tvärtom.
Mer rörelseglädje (och mer mat!) åt folket!
