Ibland kan jag vara så monumentalt omotiverad att träna. Är jag helt tyst kan jag höra hur varenda millimeter av min kropp formligen skriker efter soffans varma, mjuka och inbjudande dynor och kuddar. Många av er tror sig säkert redan nu veta vad nästkommande mening ska bli. Antagligen tror ni att jag ska skriva något i stil med:
– Men då rycker jag mig bara i kragen, snörar på mig skorna och kör, jag bara kör! För jag vet att jag kommer vara så nöjd med mig själv efteråt. Jag kommer vara stolt, glad och ha den där härliga känslan av välbehag ut i hela kro…
Fuck that shit.
De gånger jag känner mig monumentalt omotiverad att träna skiter jag i att träna. Och vet ni vad – det är helt fantastiskt.
Nu kanske ett gäng pösiga munkar sjunker ytterligare några centimeter längre ned i soffan, korslägger benen, knäpper upp en knapp i gylfen och med gott samvete korkar upp ytterligare en långburk av modell Pripps eller annan kvalitetsleverantör. Det är den sista reaktionen jag eftersöker.
Vad jag menar är att man inte ska tvinga sig ut och träna om det är det sista man vill göra. MEN, och det här är absolut avgörande, detta gäller bara de som de facto tränar regelbundet – och reflekterar åtminstone en millisekund kring vad de smular ned i kakhålet på regelbunden basis. Alla ni andra ska ut. Bara ut med er. Punkt.
Jag inser att jag i och med detta, om man läser mellan raderna, riskerar att uppfattas som aningen självgod. Jag får ta den risken. För jag kan med handen på hjärtat, med pistolen mot huvudet och under översikt av högre makter och med gott samvete säga att jag är en av de som alltid tränar regelbundet. Soffan är därmed inte min fiende, den är min vän.
Grunden till att jag kan ha en god relation till min rosafärgade kretongsoffa, inhandlad av en mycket trevlig dam i villa på Lidingö , är att jag vet att även om jag väljer att inte träna alls på två, kanske till och med tre, veckor så kommer jag ändå inte ha några svårigheter att motivera mig tillräckligt för att börja igen och ta vid där jag slutade. Förklaringen till det är inte att jag, eller ni andra där ute som fungerar som jag gör, på något sätt skulle vara bättre än de som aldrig kommer igång med sin träning eller som känner att det är så obeskrivligt svårt att motivera sig att träna på en regelbunden basis.
Förklaringen är med stor sannolikhet multifaktoriell och lika komplex som den är nyanserad och svår att sätta ord på. Och jag kan inte tala för alla som idag lyckats skapa sig goda tränings- och kostvanor, jag kan bara tala för mig själv och spekulera kring vad jag tror att det beror på.
En kvalificerad gissning är att det bottnar i hur mina föräldrar valde att uppfostra mig (suck, ska han dra barndomskortet nu?) och vilka värderingar de bankade in i mitt förvirrade pojkhuvud, vilka val och möjligheter de presenterat mig för under alla år som omyndig och ickekapabel att helt på egen hand reflektera kring mina beslut samt dess påverkan på mig, min omgivning och allra helst mitt framtida jag.
Jag ska inte skriva om att allt var bättre förr – för det var det inte. Det mesta är med stor sannolikhet bättre nu. Men en sak jag faktiskt tror var bättre förr var att det helt enkelt inte fanns lika många häftiga leksaker som förpassade barn till att sitta inne och förtrollas i timmar av stillasittande. Redan då fanns det spelkonsoler som lyckades väldigt väl med att förpassa skrikande ungar till väluppfostrade kollin i soffan, men utbudet var litet och variationen likaså. De var helt enkelt inte lika roliga lika länge. Och när konsolerna blev tråkiga var det bandyklubbor, fotbollar, cyklar och hopprep som stod och väntade på att lekas med. Dessa leksaker som fanns passade utmärkt att leka med utomhus, och det var mycket riktigt dit vi förpassades av våra föräldrar när vi skulle nyttja dem.
”Ut och lek pojkar” är en fras som mina föräldrar yttrat oräkneliga gånger under min och min brors uppväxt. Om det sedan handlade om landbandy, palla äpplen eller kasta grus på varandra är, och var, av mindre betydelse. Att som barn förpassas utomhus är detsamma som att aktivera dem fysiskt då man inte gärna bara kan sätta sig med benen i kors på gatan och sedan förbli där i timmar utan att röra en fena. Även den suraste av ungar som sätter sig i gruset med moloket anletsdrag kommer förr eller senare nå insikten att morsan och farsan skiter fullständigt i att du sitter där som en citron – för de har äntligen fått lite lugn och ro inne i huset.
Hartsfiol följer senare.
De tycker att livet är kanon när de kan sköta sitt vuxengöra utan att två pissråttor till ungar stör dem. Och jag kan förstå att det är enkelt att förr eller senare uppnå samma tillstånd idag genom att lämna över paddan till ungarna av samma anledning. Man vill ha lugn och ro, man pallar helt enkelt inte allt ståhej. Det finns tusen grejer att göra, räkningar att betala, samtal att ringa och har man möjlighet att få göra det ostört är alla medel tillåtna. Det är rimligt.
Hur som helst, förr eller senare kommer man som litet barn glömma bort att det är tråkigt att förpassas till världen utanför huset. Det är helt enkelt tråkigare att sitta och ha tråkigt än att aktivera sig. Så man lär sig att gilla läget, uppfinna nya lekar eller bara springa runt planlöst i jakt efter att något ska hända.
Såhär fungerar det såklart även idag med små barn men, och rätta mig om jag har fel, antagligen inte i samma utsträckning som när jag var liten. Och garanterat i än mindre utsträckning är när Alex och Andreas var små… Sedan att risken för bortfall från rörelseglädje ökar för varje steg barnen tar under uppväxten, det är något som förtjänar en egen krönika och som vi inte hinner gå in på här och nu, men så är det givetvis. Nya lockelser, trender och ”måsten” som riskerar minska den spontana fysiska aktiviteten finns ständigt närvarande under samtliga steg av ens uppväxt. Men kan man som förälder lokalisera och föregå dem med alternativ som främjar till spontan rörelse och/eller så småningom organiserad idrott är jag övertygad om att det kommer bättra på oddsen för den framtida vuxenmänniskans fysiska välmående som för stunden stöps i en form som i mångt och mycket speglar föräldrarnas val där och då.
Så, ursäkta den långa utläggningen ovan, har du liksom jag haft turen att växa upp med föräldrar som stöpt dig till en aktiv vuxenmänniska och idag inte har några problem att träna regelbundet år ut och år in – se då till att tacka dem för det. För med stor sannolikhet är det på grund av dem du är som du är idag, och gör de val som du gör.
Och gör du i regel goda tränings- och kostval merparten av året tycker jag att du med jämna mellanrum ska njuta av att sitta och fisa i soffan med handen så djupt ned i chipsskålen att armbågen är klädd med dill – du vet trots allt att du snart är ute och tränar igen.
Tack mamma och pappa.
