När jag glider runt på sociala medier, vilket jag ofta gör eftersom det är en av de mest trösterika uppfinningarna sedan skivat bröd, skräddarsyr jag flödet till att handla om mina intresseområden. Träning, politik, komik och kultur samsas i ett behändigt format. Mat är inte en av mina största passioner. Lite kul är det men jag besitter inget som helst kulinariskt snille. Trots det fylls mina flöden med mängder av matbilder. En del, ja de flesta faktiskt, betraktar mat som bränsle som smakar antingen bra eller mindre bra. Där de ser förrätt, varmrätt och efterrätt ser många som du och jag omger oss med protein, kolhydrater och fett. Hur vi än tänker kring det dör vi utan oavsett vad Kate Moss sa på 90-talet, kanske är det därför matbilderna förr eller senare fångar våra hungriga blickar.
Kate, typ 1995.
På stenåldern innan Instagram , då folk satt runt lägereldarna med iPhone 2 och använde Facebook som främsta kommunikationsmedel, sågs det inte på med blida ögon när någon lite för glad livsnjutare lanserade sina måltider för allmän beskådan. Det ansågs skrytsamt och självcentrerat, som ett lite för desperat inslag i showen om deras härliga livsstil. Det ironiserades friskt över dessa människors brist på integritet och sensmoralen i alla sågningar löd helt kort "ingen är intresserad" . Så här i efterhand kan vi konstatera att skeptikerna hade fel. Vi bryr oss visst, vi vill se vad andra äter och dricker. Nu tror jag förvisso att intresset är markant svalare för den som varken är mat- eller kostintresserad men för oss som är någotdera eller båda är det bara att erkänna: vi kollar in vad folk äter, med nöje.
I flödet tycks fyra huvudsakliga kategorier matbilder vara de primära. Vi kommer att fokusera på nummer fyra idag, men låt oss ändå dra ett svep över paletten.
1: Det Nostalgiska Svenssonköket
Generösa portioner raggmunk och kåldolmar i motljus, inga konstigheter, inga överdrivna finesser, bara rustik hederlig husmanskost, fast med extra fint upplägg. Comfort food, typ.
Rating: Barnvänligt.
Hashtag: hemlagat, husmanskost
[
](http://www.signal-andersson.com/recept/stekt-rimmat-flask-med-raggmunk-och-rarorda-lingon/)
Raggers Munkers.
2: Goumetkontot
Råvaror och anrättningar skapade i hemmets hjärta eller på unika, flerfaldigt stjärnbeströdda Guide Michelin -restauranger exponeras för likasinnade gourmeter och wannabes. Hit vallfärdar jag för att imponeras av hur de inbitna komponerar råvaror, smaker och texturer för största möjliga upplevelse.
Rating: Från 15 år.
Hashtag: finedining, michelinstars, tjockmester (Sorry Philip, jag kunde inte låta bli)
[
](http://www.koket.se/fest--mat-och-karlek/christian-hellberg/helstekt-oxfile-med-pommes-och-bearnaisesas/)
En anspråkslös liten biff.
3: Fitnesskontot
Här går logos före ethos. Den typiska fitnessmaten är beräknande rationell i sitt slag. Bortsett från den klassiskt grå kyckling- och rislådan ser det hela i regel trevligt ut. Gröttallrikar i regnbågens alla färger trängs med perfekt ungsbakade laxsidor och rostade rotfrukter. Det du ser på bilden är kalkylerat, antingen i kcal och makronutrienter eller enligt någon slags nyttomaximering av mikronutrienter. Speglar cirka 80 % av min bekantskapskrets.
Rating: Från 11 år.
Hashtag: allt du kan komma på, fitfood, paleo, eatclean, wellness, cheatclean, nourish, köttbyggerkött, fanochhansmoster
Standard 1a.
4: Urspårningen
Förekommer på konton inom kategori 1-3, men främst som subkategori till nummer 3. Det här är bilderna som talar mest till våra insikter. Vi snackar foodporn . Food betyder mat. Porn betyder ungefär "förbjudet kodade saker betittade i smyg under presumtiv förnimmelse av välbehag". Nu snackar vi om det tunga artilleriet matbilder.
Rating: Explicit content. Varning utfärdas oavsett ålder.
Hashtag: ceatday, cheatmeal
Typ.
Vi ska uppehålla oss en stund vid kategori nummer fyra. Cheatmeals . Måltiderna som gud och alla dietister glömde. Måltiderna du drömde om som barn, som du nu som vuxen äntligen får chansen att förverkliga. Måltiderna som det dreglas över med trånande blickar i var dietande människas smartphone. Hungriga människor tänker nämligen bara på mat. Det märker man ganska snabbt om man umgås med fitnessmänniskor eller själv provar att gå på underskott en tid. På energiunderskott driftar tanken med lätthet iväg till en vackrare plats så fort man får vittring på det lokala bageriets semmelvariant eller det regnbågsfärgade glukosparadiset inne på Hemmakväll. Evolutionen löste det så fiffigt en gång för längesedan så att vi skulle passa på att äta när mat fanns tillgänglig. Det var jättebra då, men det var långt innan Ben och hans hippiepolare Jerry exekverade genidraget att lägga brownies i chokladglassen och börja kränga denna gudarnas föda till oss.
Fluktande på bilder under hashtaggen "cheatmeal" är en exponentiellt ökande form av eskapism i takt med att kroppsfettet sjunker. Det är sen gammalt. Det är ingen slump att likeberoende fitnessprofiler, likt din dryga polare som skulle "fresta" med godsaker du inte hade när ni var små, gärna visar världen varje intag av godis, bullar glass och kakor. Rätt ut i biceps, som vi brukar säga.
Sådana dekadenta nöjen skulle jag aldrig söka mig till!
Nu ljuger jag mig adligt blå. Klart som korvspad att jag kollar in folks planerade hetsätningar. Ja, nu sa jag det. För det är ofta mer eller mindre vad det handlar om. Att spara sig i veckorna för att gå loss på allt tänkbart och otänkbart på helgen kan inte likställas med så mycket annat än någon form av hetsätning. Eftersom vi i fitnessbubblan vet med oss att kaloribalansen avgör resultatet oavsett hur vi löser det, väljer många att göra på det här sättet. Drömlivet, va? Skopa i sig kakdegsglass och vara räfflad samtidigt.
Det är så dags nu då, för hundrafemtioelfte gånger tar jag på mig rollen som glädjedödare. Att äta som en tioåring på tjack och sedan skryta loss på instagram är ett beteende med potential att stöka till det. Att höja episka ätardagar till skyarna måste inte, men kan vara riskfyllt för både avsändaren och mottagaren. När fitnessprofiler postar "cheatmeals" och formbilder om vartannat visas en rågat skev bild av vad man förväntas "komma undan med" i kostväg och ändå vara i stort sett tävlingshård 24/7/52.
Vi ser precis som i fallet med selfies, bara en bild. Vi vet inte ens om personen åt det som var på bilden eller om formbilden från samma vecka är aktuell eller från en gammal fotografering. Vi vet inte heller hur aktiv deras vardag är, hur hårt de håller igen i veckorna eller hur deras övriga måltider ser ut. Är ni med? Vi kan vi inte göra en direkt överföring från deras mål till våra, eller från deras energibehov till vårt. Det är bra att ha den insikten i bakhuvudet både för den som tar bilden och för den som ser den.
Vi ser precis som i fallet med selfies, bara en bild. Vi vet inte ens om personen åt det som var på bilden eller om formbilden från samma vecka är aktuell eller från en gammal fotografering.
Pauline Nordin tog upp fenomenet "cheatdays" när hon gästade Tyngre Radio nyligen. Hon resonerade att det egentligen är ett konstigt fenomen. Varför ses det som någonting lyckat och eftersträvansvärt att äta mängder av livsmedel som kroppen egentligen inte vill ha. Jag undrar också. Det är nämligen skillnad på form och hälsa. Varför är det förresten så himla coolt att äta extremt? Både extremt strikt och extremt urspårat. Inget av det är egentligen särskilt opti, om optimering händelsevis kan vara av intresse för någon som lever fitness lifestyle ?
I avsnittet är hon kritisk mot de som "skryter" om hur mycket skitmat de kan äta och ändå vara i form. Vem exakt lurar du? Kroppen, dina följare eller dig själv? Troligtvis någon av de sista två. Om man likt Pauline , jag själv och många andra lider av Hypotyreos, eller kanske bara har en inaktiv vardag, är det onekligen svårt att skaffa utrymme för ens en bytta glass på helgen om vi inte vill späka oss orimligt hårt i veckorna. Alla kan inte göra så. De flesta bör inte, av många fler anledningar än bara kaloribalansen.
Godismaffian vill såklart inget illa. De vill för all del bara visa upp någonting roligare än de vanliga lådorna med kyckling och broccoli och kanske finns där också en sund tanke om att visa att deras liv innehåller annat än den traditionella deffmaten. Tanken är fin och det är kul när det fungerar, men för den som skärskådar deras flöde i jakt på inspiration och vägledning, men inte tänker på att vi har olika förutsättningar kan det hela bli lite förvirrande.
Lördag.
Nämnvärt är att det inte är ätardagarna i sig jag ser som ett problem, de verkar till och med kunna ha vissa fördelar både fysiologiskt (googla "leptin" ) och mentalt (meditera över"nåt att se fram emot" ) vid ett underskott. En strikt diet kostar på oavsett tillvägagångssätt, där kommer livssituation och personlighet spela stor roll för ätardagens vara eller icke vara. Det är lätt att bli salig på sin egen tro och märker man att det funkar för en att äta Marabou och ha magrutor måste världen få veta! Eller?
Om en person ser ut som en julgran bakifrån och en tecknad seriehjälte framifrån beror det garanterat på ett sammanlagt energiunderskott över tid. Exakt hur personen lyckats hålla underskottet är framför allt deras ensak. Ta det alltid med en nypa salt hur andra gör. Se det extrema för vad det är. Det vill säga underhållning. Se det inte som kostråd eller allmänna rekommendationer.
De som verkar stå över metabolismens lagar döljer någonting, de betalar för sina kalas antingen nu eller retroaktivt, antingen i hälsa eller mående. Kroppen är smart och lyder under den gamla nationalekonomiska klyschan "there is no such thing as a free lunch" .
Kroppen är smart och lyder under den gamla nationalekonomiska klyschan 'there is no such thing as a free lunch'.
Varför blir det då en så provocerande grej att både jag och Pauline tycker det är värt att ranta om på Tyngres kanaler?
Avundsjuka kanske är det ärligaste svaret. Att det ger status att kunna äta skitmat obegränsat med bibehållen form speglar sannerligen en önskan som många bär på. Nog vore det trevligt att ha motor som en gammal raggarbil, men vissa av oss får istället finna oss i en tillvaro av eco-driving. Rättvist? Kanske inte. Värt att hänga upp sig på? Egentligen inte. Hög ämnesomsättning är verkligen inte livets mening. Vi får nog inse och acceptera våra förutsättningar. För alla er som inte kan kasta på tre Half Baked på brasan så fort det suger till i glasstarmen, kan jag meddela att äteriet går att lösa på minst två fullt dugliga sätt ändå:
Antingen gör man en Pauline , alltså äter lågbelönande livsmedel med hög volym, håller sig på svagt underskott och tar en påfyllnadsmåltid någon enstaka gång. På så sätt kan man hålla sig både flytande och rippad. Om det är en hög prioritering i ens liv, och det kan det mycket väl vara, ja då är en sådan kosthållning tveklöst den minst smärtsamma.
Alternativt, om du prioriterar annat. Se fenomenet för vad det är. En internetfluga som kan betraktas som fitnessvärldens svar på Jackass. Det är överätning av livsmedel med en lite förbjuden aura som sällan ens är sådär fantastiskt goda som i ens dietskadade fantasier. Bilder och filmer på överkonsumtion av dessa väcker känslor, men det går faktiskt utmärkt att se på det utan att varesig bli kränkt eller tolka det som manualer. Alla vet redan att de måltiderna inte är några hälsokurer, även de som postar filmerna och bilderna. De som äter något sånär balanserat brukar inte ens få suget att djupdyka ner i varken matkoma-ätningar eller matporrträsket på sociala medier. Ät lite friare varje dag (utan att spåra) en tid så förstår du vad jag menar.
Lär känna din kropps förutsättningar och försök förhålla dig till dessa på ett avslappnat sätt, utifrån vad du själv tycker är rimligt och viktigt. Vad andra äter (eller påstår att de äter) kommer nämligen aldrig att påverka din kropp, och inte heller ditt sinne, när du nojar lite mindre.
