All in . Go hard or go home . No pain, No gain . Träning går i mångt och mycket ut på att ta i och pressa sig förbi vad som är bekvämt. För många, kanske de allra flesta är det förmågan att klara av detta som är den största disciplinära faktorn gällande träningen – och därmed i viss mån bestämmer huruvida vi skönjer resultat av lyftandet eller ej.
Men för oss som gillar träningen och den där pannbens-krävande proceduren handlar ordet disciplin om någonting helt annat. Nämligen att hålla tillbaka. Att gå ifrån passet trots att det finns lite energi kvar i tanken. Att inte pressa ut tre extra repetitioner bara för att vi kan. Mesigt, kanske hardcore-förespråkarna anser. Men det är också samma förespråkare som anser benpasset knappt gjort nytta om du kan gå dagen efter.
Mesigt, kanske hardcore-förespråkarna anser. Men det är också samma förespråkare som anser benpasset knappt gjort nytta om du kan gå dagen efter.
Deras metodik är givetvis inte på något sätt värdelös. Den har fungerat, fungerar nu och kommer fortsätta fungera framöver. Men att någonting fungerar innebär inte att det inte finns bättre koncept att implementera i sitt upplägg. Andra metoder än dina egna fungerar också. Kanske till och med bättre. Men många som knuffas in i träningens värld kommer snabbt i kontakt med hardcore-förespråkarna och tar del av deras råd. När deras metod sedermera fungerar finns det inga uppenbara anledningar att ifrågasätta den och ”No pain, No gain” blir den träningsmetodiken man anser vara överlägsen.
Det får man såklart tycka. Men för de allra flesta är detta inte ett vinnande koncept. I längden är det betydligt bättre att träna smart och kontinuerligt än att pulvrisera musklerna totalt under varenda pass. Dels kan du då träna oftare, vilket bara det är gynnsamt eftersom du får fler träningstillfällen och tillväxttillfällen för dina muskler. Dels håller du dig mer effektivt borta från skador vilket är en av de viktigaste faktorerna för att möjliggöra fortsatt progression. En skadad kropp är en begränsad kropp.
Lägg därtill att ingen, eller åtminstone ytterst få idrottare som är bäst i sin sport, tränar sig själva till illamående och total utmattning varje pass. Fråga styrkelyftarna, friidrottarna, maratonlöparna eller för all del de bästa inom crossfit. Alla dessa har pannbenet för att träna sig själva till total utmattning – men de har också hjärnan intakt för att inse att de inte alltid bör göra det. Därmed kan de träna oftare och klokare och på så sätt fortskrida sin utveckling. Vilket trots allt är det vi strävar efter. Att bli bättre, starkare, snabbare. Det blir vi genom att träna bra och ofta. Med disciplin.
Men ibland innebär disciplinen att bromsa.
Daniel J Larsson är krönikör på Tyngre.se och skriver bland annat även för BODY Magazine. Du kan tidigare ha hört honom i sin egen podcast FitnessPodden, som gäst i Tyngre Radio och som programledare på Top Speakers Corner under Fitnessfestivalen. Daniel har även varit nominerad till årets PT år 2013, 2014 och 2015. Finns också på Instagram: @danieljlarsson
