Något av det svåraste som finns, både att göra själv men också att få andra att göra, är att ta i ordentligt. Och då talar jag inte om att greppa tag i stången, andas djupt ett par gånger, ta ifrån tårna och säga ”åhej”. För det finns en stor skillnad mellan att bli ansträngd och att ta i så ordentligt att den upplevda ansträngningen och den faktiska muskulära ansträngningen står sida vid sida. Om vi inte tar i tillräckligt mycket när vi tränar är det problem, åtminstone om vi önskar bli bättre.
Förmågan att ta i till nivån som krävs är inte mer eller mindre viktigt om man råkar vara en glad motionär eller seriös atlet, det är precis lika viktigt, då detta ”tillräckligt” alltid är ett relativt värde satt i förhållande till rådande status. Ansträngningsgraden är också densamma dessa personer emellan, om vi räknar bort att en vältränad person rimligtvis är mer motiverad, bättre förberedd och invand med att det smärtar lite att ta i ordentligt. Därför blir det heller inte särskilt mycket lättare med tiden att träna hårt, vi måste hela tiden påminna oss om att det måste få vara obekvämt, det måste skrika till i musklerna eller lungorna. Och det är inte något som alla gånger är så värst njutbart eller roligt. Ska man lyckas med detta vill jag påstå att var och en måste lokalisera och ta till sig det som gör att just du aldrig slutar ta i ordentligt, oavsett vad det kan tänkas vara för katalysator. Men framförallt måste du samtidigt ta dig en funderare på hur mycket du faktiskt bryr dig. Hur mycket bryr du dig egentligen om huruvida du gör de där sista två repsen som tar dig till failure eller inte?
Jag tror att det vi inom oss själva måste leta efter, vad det än må vara, är nära sammanfogat med hur mycket vi i slutändan bryr oss. Har du inget att förlora spelar det inte särskilt stor roll om du vinner. Frågan är bara vad eller vem du vill vinna mot? Eller kanske snarare hur mycket du bryr dig? Tillåt mig utveckla genom en liknelse.
Jag personligen varken värderar, prioriterar eller bryr mig om konst särskilt mycket i jämförelse med många andra delar av min vardag, även om konst på något plan ändå är en del av mig och mitt liv. Jag kan uppskatta en konstutställning, men om sanningen ska fram kunde jag egentligen inte by mig mindre. Min delvis likgiltiga inställning till konst har medfört att jag inte besökt nämnvärt många utställningar, jag är inte särkilt duktig på konst och jag kan troligen inte särskilja mellan ett mästerverk och vad en drogpåverkad apa har målat. Skulle jag ställas mot väggen hade jag antagligen haft en femtio-femtiochans att pricka mästerverket – jag bryr mig helt enkelt inte tillräckligt mycket för att veta bättre.
Skulle någon däremot placera två tallrikar mat framför näsan på mig och be mig analysera innehållet, bryta ned det i näringsämnen och makronutrienter, hade jag med skicklighet kunnat hålla en efterföljande utläggning och motivera varför jag föredrog den ena tallriken framför den andra – jag bryr mig helt enkelt tillräckligt mycket för att veta detta.
En naturlig följdeffekt av att bry sig om något är att vi ser till att bli kompetenta inom ämnet och lär oss att särskilja mellan det vi gillar och ogillar, mellan kvalitet och skräp, mellan idioti och fakta och mellan dåliga kopior och sanna mästerverk. Och kanske mest avgörande av allt får det oss att vilja fortsätta, att lägga ned tid, att vilja utvecklas och att aldrig ge upp.
En naturlig följdeffekt av att bry sig om något är att vi ser till att bli kompetenta inom ämnet och lär oss att särskilja mellan det vi gillar och ogillar, mellan kvalitet och skräp, mellan idioti och fakta och mellan dåliga kopior och sanna mästerverk.
Vi vet hur våra vänner mår utan att fråga dem rätt ut. Det har vi lärt oss genom åratal av vänskap. Vi vet vilka vänner som är dåliga kopior och vilka som är inget annat än just sanna mästerverk.
Vi vet det för att vi bryr oss.
Och när vi bryr oss om något blir den naturliga följden att vi lägger både tid, energi och omsorg på det. I direkt motsats engagerar vi oss inte för att utvecklas inom det i livet vi inte kunde bry oss mindre om.
Vad måste man därför rimligtvis göra för att få sin träning att bli en livslång följeslagare, ta i ordentligt med jämna mellanrum så att man utvecklas och finna viljan att leva sida vid sida med träning för resten av sitt liv?
Man måste bry sig tillräckligt mycket – på riktigt.
Det måste vara äkta och genuint, annars kommer det förr eller senare fallera. Den dagen du verkligen bryr dig, först då kommer alla bitar falla på plats. Samma dag kommer den delen av ditt liv som representerar träning ha växt ikapp och förbi andra delar, delar som tillsammans representerar hundra procent av dig. Först då kommer det att fungera. Summan av dessa delar är du.
Nu måste du bara bestämma dig för om du bryr dig tillräckligt mycket.
