Säg mig. Vad är elakast – att hjälpa en vän bryta destruktiva beteenden, eller att se på när denne spolierar sitt liv? Vi kan komma överens om det sistnämnda, va?
Se dig omkring. Tänk efter några varv. Nog känner du någon som har självdestruktiva beteenden? Som röker, som super, som äter alldeles för lite eller alldeles för mycket. Personer som plågar sig själva och i vissa fall till och med begår långsamma självmord genom sina vanor. Hur förhåller du dig till dessa personer? Säger du ifrån? Sätter du någon gräns eller låter du det fortskrida? Många av oss gör det sistnämnda. Ofta för att vi inte vill såra, skapa konflikt eller förminska den andre genom att framföra att denna inte kan ta vara på sig själv. Fin tanke, men synnerligen kontraproduktiv.
Ibland går vanor och beteenden för långt hos människor. Och ser du dig som vän till personen i fråga är det din uppgift att dra i nödbromsen när du upptäcker detta. Ingen kommer tacka dig för att du lät det fortsätta. Men alla kommer tacka dig för att du satte stopp. Beroendepersoner behöver mötas av konsekvenser – annars slutar de inte. De tenderar att gå all in på allt de gör tills det tar stopp helt. Eftersom den enda pedalen de använder är gasen behöver de därmed assistans med den andra. Ser du på utan att göra ett skit är du medskyldig, men framförallt en usel vän.
Det här gäller oavsett om det handlar om rökning, alkoholintag eller till och med ätstörningar. Det sistnämnda är mer känsligt, av förklarliga skäl, och jag menar inte att du ska känslolöst ska klanka ner på din väns vikt eller ätbeteende. Men du ska hjälpa honom eller henne – och i det ingår att säga ifrån gällande undermålig kosthållning och påvisa att en ändring behöver ske. Dysfunktionella, rent av skadliga matvanor, blir i dag allt vanligare – vilket du inom träningsbranschen säkert vet.
Nu menar jag inte att du ska springa fram på stan till okända personer och predika om hur de bör leva. Men att i välmenande ton förklara för någon du känner för att de bör gå ner, eller upp i vikt är inte fel om du samtidigt erbjuder stöd, en guidande hand och förklarar varför. De är med all sannolikhet medvetna om vad de bör göra – men om de ännu inte gjort något är det tecken nog på att din insats behövs.
Vissa äter för mycket, andra äter för lite. En del dricker för ofta, och andra har ännu värre bekymmer. Då handlar det om att hjälpa dem. Det gör du inte genom att se på när de fördärvar sin egen hälsa.
Så säg mig. Vad är snällast – att hjälpa en vän, eller att se på när hen förstör sitt liv? Jag tror vi kan komma överens om det förstnämnda.
Fotnot: Varken Nancy Spungeon eller John Simon Richie (mer känd som Sid Vicious i bandet Sex Pistols och dåvarande pojkvän till Nancy) är vid liv idag.
° ° °
Daniel J Larsson
Förutom att vara krönikör på Tyngre.se är Daniel J Larsson verksam som chefredaktör för tidningen och sajten SportHälsa. Han jobbar som föreläsare och driver den populära podcasten FitnessPodden. Finns också på Instagram: @danieljlarsson
° ° °
