Idag är det, om det nu undgått dig kära läsare, fettisdagen . En alldeles förträfflig dag i mitt tycke, eftersom jag uppskattar semlor lika mycket som en bodybuilder älskar muskler. En god dag, en glädjens dag till och med, kan tyckas. Men ack så jag bedrog mig. Samtidigt som man förstrött ögnade igenom det sociala bruset med en semla i näven gick det solklart upp för mig att en vanlig simpel semmeldag, det är minsann inget som ska få finnas bara sådär. Jag fann, på riktigt (!), en debattartikel om att sådana här dagar (det finns ju kanelbulledagar och allt möjligt nu för tiden) minsann var djävulens påfund. Lite som när människor för dryga hundra år sedan gick i spinn över preventivmedel. Det var livsfarligt och skulle leda oss alla ned i fördärvet. Guds straff skulle träffa oss hårt och skoningslöst.
Jag vet inte vad du tycker, men det känns som om vi klarat oss undan det där gudomliga straffet, inte sant? Om vi bortser från Sverigedemokraterna och Donald Trump det vill säga. Jag tycker för all del kost och näringslära är rätt intressant. Att äta för optimal återhämtning och muskeltillväxt, ätardagens vara eller icke vara, allt det där går ju rätt hand i hand med att ha träning som sin livsstil. Och klart att vi ska ha råd och rön kring det vi äter. Men med det sagt, har det inte gått lite till överdrift nu? När det snart sätts varningstrianglar på semmelförpackiningarna med därtill hörande slagord om ond, bråd död.
Det känns ibland som om man snart inte kan äta minsta lilla grej utan att någon hjälpsam individ ska komma framstörtande och slå det du äter ur handen på dig, samtidigt som denne vrålar om riskerna för cancer, insulindippar och fan och hans moster. Och det skulle ju kunna vara fint, om det varit så att man bett om råd. Om jag till exempel stått på gatan med en chokladkaka och frågande utropat "Är den här miljöfarlig?", ja då skulle det kunna vara trevligt om en chokladkunnig individ dök upp ur skuggorna och rätade ut mina frågetecken. Men annars? Nej va?
Vi fullkomligt pulveriseras med motstridiga råd vareviga dag om vår kost. Ät kolhydrater! Ät inte kolhydrater - då dör du! Minska köttkonsumtionen och ät fisk! Nej, ät inte fisk, då har isbjörnarna inget käk! Alla tycker och har åsikter så till den milda grad att vi väl snart får leva på vatten och kärlek. Jag har också en åsikt, likt många andra. Men den skiljer sig en del från alla andra förståsigpåare.
Vi fullkomligt pulveriseras med motstridiga råd vareviga dag om vår kost. Ät kolhydrater! Ät inte kolhydrater - då dör du! Minska köttkonsumtionen och ät fisk!
Jag är nämligen av den enkla åsikten att folk ska få ha sin kost ifred. Utan kommentarer, blickar eller för den delen alla goda råd. All denna hets kring vårt ätande har helt spårat ur, människor vet ju inte vad de ska stoppa i sig längre. Knappt finns väl den förälder som vågar säga att de serverar snabbmakaroner och falukorv åt barnen hemma. Risken blir ju då överhängande att någon ringer Socialen. Barnen kan ju få skörbjugg om de inte äter åtta olika tropiska frukter varje dag. Eller?
Nej hör ni, det här håller inte. Vi måste sluta skuldbelägga det här med att äta, för det skapar sådana otroliga bekymmer i form av både skuld och skam för vad vi stoppar i våra magar. Ingen ska ju faktiskt behöva känna dåligt samvete för det den äter. Även om det så skulle vara havregrynsgröt fem gånger i veckan . Det som funkar för dig, funkar. Och mat ska betyda glädje och tillfredsställelse, inte skuldkänslor och räknade kalorier.
Därför måste vi sluta lyssna på alla dessa semmelhatande, sockerrädda fanatiker. För visst är för mycket av det goda just precis för mycket. Men det tror jag de allra flesta av oss vet. Och det är sannerligen inget vi behöver bli påminda om i form av skrämselpropaganda och osund hälsohets.
Men, jag är ju inte mer än människa jag heller. Så även jag drabbas ibland av panik och kallsvettningar när jag ätit en chipspåse och två munkar. Men mitt i denna accelererande ångestpanik brukar jag tänka såhär: om jag fick ett piano tappat i huvudet imorgon, skulle jag då inte ha velat äta i alla fall en sista semla. Svaret blir då alltid att, jo, det klart jag vill. För livet är alldeles för kort för att enkom äta sallad och dricka gurkvatten. Ibland vill man helt enkelt ha en semla, eller två. Och då ska man baske mig äta det också. Oavsett vad någon sådan där förståsigpåare säger om den saken.
Mer rörelseglädje (och mer semlor!) åt folket!