En alldeles särskild kombination av extrem kvalitet, både i fysik och karaktär. Ingvar placerade den kompletta superfysiken på den svenska kartan, och det med hårt arbete, obändig drivkraft och en samling personliga särdrag som över tid satte sin omvärld i respekt.
Ingvar Larsson, här plåtad av mästaren Per Bernal.
Har man någon gång träffat Ingvar så blir man omedelbart påverkad av hans lågmälda framtoning och hans intelligenta närvaro. Han har liksom en studsig och frisk energi som är extremt påtaglig. Ingvar rör sig med långa och påfallande mjuka steg, nästan alltid på väg, och då alltid framåt och uppåt.
VM 1991, Ingvar tvåa efter Ronnie.
Ingvar Larsson på VM
Som tävlande var han avgjort en av världens bästa när han stod på topp. På VM 1991 blev han tvåa, endast slagen av en viss Ronnie Coleman. Han segrade på två av våra allra vassaste tävlingar här hemma, nämligen Sweden Grand Prix 1994 och 1997, och slog då hela den samlade svenska eliten.
Ronnie tackar Ingvar för en god match.
Ingvar som proffs
Självklart skulle han också testa sina vingar mot proffsen. 1997 gjorde han sin debut i New York på Night of Champions, i en sinnessjukt stor klass. 47 killar kom till start, där Chris Cormier vann före Milos Sarcev och Ernie Taylor. Ingvar tog en mycket meriterande 15:e-plats, och slog bland andra namn som David Dearth, Roland Kickinger, Greg Kovacs och Mohammed Makkawy.
Året efter var det dags för Toronto Pro, där han återigen stötte på Ronnie Coleman, som här vann före Kevin Levrone och Mike Matarazzo, medan Ingvar fick nöja sig med 16:e-platsen. Vilket då sannolikt kändes som en bra utgång för att få lägga posingsbyxan på hyllan. Åtminstone 10 år.
Ingvar Larsson, 1992.
Ingvar Larsson – comeback!
För man kan såklart ta tigern ur djungeln, men man kan aldrig ta djungeln ur tigern. När Ingvar så gjorde comeback 2007 var det för att dels vinna ytterligare ett SM-guld (vilket han såklart gjorde – i stor stil), dels för att få tävla i par med sin fru Liselott (även om Ingvar då mellan fyra ögon menade att bodybuilding minsann inte är en lagsport), men också för att kunna ge sig på att försöka vinna ett VM-guld för veteraner. Ingvar hade då hunnit fylla 46 år, men kändes trots det fysiskt helt oförbrukad, och han åkte därför sannolikt till Budapest den senhösten med ganska välfyllda förväntningar om en framskjuten placering. Trots fin form blev Ingvar femma .
Ingvar på VM, 2007.
För mig är Ingvar en extremt inspirerande individ, som på flera sätt har satt djupa avtryck på sin tävlingsmässiga samtid. Storyn om hans trappträning med tegelstenar i händerna är legendarisk, och givet att den nu är sann så är den också ett uttryck för Ingvars inneboende lust att alltid bli bättre.
Och att nå högre.
Ingvar Larsson – främsta meriter
1987
- 1:a SM -90 kg
- 4:a VM -90 kg
1990
- 1:a SM +90 kg
- 4:a VM +90 kg
1991
- 1:a SM +90 kg
- 2:a VM +90 kg
1994
- 1:a Sweden Grand Prix
1997
- 1:a Sweden Grand Prix
- 15:e Night of the Champions (av 47 proffs)
1998
- 16:e Toronto Pro
2007
- 1:a SM -100 kg
- 1:a SM +80 kg, veteran
- 1:a SM i par (med frun)
- 5:a VM Masters
Fakta:
Född: 1961
Längd: 175 cm
Idag: Driver Alingsås Hälsostudio i Alingsås (ett av Sveriges bästa och mest välskötta gym, reds anm.)
Idrottslig bakgrund: Friidrott (mångkamp/kast). Bodybuilding på tävlingsnivå sedan 1981.
Roligaste minne:
"Jag har så enormt många roliga minnen och upplevelser förknippade med sporten att det är svårt att sortera ut någon enskilt händelse. Att jag dessutom oftast får minnesluckor i samband med prisutdelningar (på grund av spänningen, kanske?) försvårar valet ännu mer. Men jag säger: segern på Västsvenska Mästerskapen 1984, segern på Sweden Grand Prix 1994 och segern på SM 1987. Att få komma ut i första särbedömningen på mitt första VM 1987 var också härligt. Adrenalinchock!"
Ove Rytter om Ingvar:
"Ingvar är kämpen som kommit långt, trots ganska dåliga grundförutsättningar för bodybuilding rent fysiskt. När jag första gången såg honom på en scen var han en spoling med strutformade ben, små armar och ett nervöst uppträdande. Jag trodde aldrig att han skulle bli något. Jag hade fel. Han blev bäst.
Ingvar slogs underifrån - och han gav sig aldrig. Han vann definitivt inte tack vare sina genetiska anlag - utan tack vare sin näst intill oförståeliga kärlek till sporten, en sällan skådad disciplin och kämparglöd, orädsla för smärta i tuffa pass och med en tävlingsnerv som får en hel idrottshall att skaka."
Här är några andra av världens bästa kroppsbyggare.
