Suck

För ett tag sedan kom jag på mig själv mitt uppe i tanken att det var länge sedan jag hörde någon som var rädd för kolhydrater. Sedan hörde jag det igen. Och sedan igen, och igen och en gång till. Suck.

Jag både trodde och hoppades för en liten stund att det äntligen skulle glömmas bort nu när allt verkar handla om tarmbiotan. Men folk har inte glömt bort sin rädsla för kolhydraterna, tyvärr dör man fortfarande av dem, eller blir tjock i alla fall. Under en period när det var som allra mest moderiktigt att rädas kolhydraterna vill jag minnas att jag blev uppriktigt förbannad. Jag minns att jag då funderade på om det verkligen kunde vara så svårt med grundläggande näringsfysiologi att det ens var möjligt att frammana ett så starkt avståndstagande. Det var det tydligen, och tyvärr verkar det hänga kvar än idag. Nu har jag hört det så länge och så ofta att jag valt att bli trött istället för att bli arg. Men jag blir så vansinnigt trött bara.

Att någon självutnämnd expert på området råkar hata kolhydrater och lyckats nästla sig in i morgonsoffan på TV4 med agendan att sälja sin nyskrivna bok kan jag någonstans ändå ha full förståelse för. Klart man vill tjäna pengar. Det jag inte förstår är när folk i ens omgivning vägrar ta till sig en mer nyanserad bild, de vill inte ens försöka lyssna på ens förklaringar till varför det är direkt felaktigt att svartmåla en hel grupp av livsmedel.

Om jag har en bekant som är utbildad och jobbar med pensionsförsäkringar som berättar vad det är som gäller, vad man bör ta i beaktning vid sitt sparande och hur de olika pensionssparandena fungerar – då lyssnar jag – för den här personen kan rimligen mer om ämnet ifråga än jag. Om jag sedan väljer att följa råden jag fått, det är en annan sak, men jag förkastar ju inte informationen och kategoriserar den som felaktig baserat på noll och ingenting. Men när det kommer till vad man ”ska” och ”inte ska” äta har spelreglerna skrivits om. Att äta allt med måtta är för osexigt och kan i rimlighetens namn helt enkelt inte stämma, hela tanken på att det skulle vara så enkelt är inte tillräckligt tillfredsställande – något måste bort!

De som påstår att man blir fet av att äta kolhydrater (eller något annat för den delen, välj vad du vill) är antingen:

1. Dumma i huvudet.
2. Vet inte bättre.
3. Vet bättre men vill provocera.
4. Vet bättre men har en agenda.
5. Återigen dumma i huvudet.

Det är så oändligt många fler faktorer och vägval än sakandet av en enskild makronutrient som över tid, och tillsammans, avgör huruvida en människa är eller kommer bli överviktigt eller inte. Vi vet idag att övervikt, eller kanske snarare en persons riskbenägenhet att bli överviktig i allra högsta grad är en multifaktoriell fråga. Att då påstå att en enda kostrelaterad faktor gör oss feta är som att säga att en fotbollspelare är bra på fotboll på grund av personens förmåga att knyta skorna. Att vara skicklig på att knyta superstabila dubbelknutar är en av många faktorer som tillsammans i perfekt harmoni med bland annat egenskaper som snabbhet, agility, spänst, styrka, teknik, explosivitet, spelsinne, kondition och förmågan att hantera sitt humör kan förklara spelarens framgång och förmåga.

Jag vågar påstå, med torrt på fötterna, att vad som i slutändan förpassar en människa till en oönskad övervikt aldrig är en enskild faktor utan snarare en serie av faktorer som tillsammans – inte var och en för sig – resulterar i övervikt.

Att påstå att man blir fet av att äta kolhydrater är att se på ett extremt komplext problem med ytterst onyanserat cyklop, måla glaset svart och sedan ta en nålsudd och skrapa fram ett hål att titta ut genom. Det är att jämföra med, vid frågan hur stort universum är, att svara ”typ asstort” och sedan förnöjt leva i tron om att du precis satte huvudet på spiken.

Man blir fet av allt, oavsett ursprung, så länge det man äter över tid representerar ett överskott i förhållande till vad ens livsstil kostar. Oberoende av om du väljer att äta enbart fett, kolhydrater, protein, upp och ned, sent på kvällen, få eller flera gånger om dagen, med kniv och gaffel, pinnar, sked, med händerna, med fötterna eller med ögonbindel kan du gå upp i vikt om ekvationen slutar med positiv energibalans.

Om vi roar oss med att se till distansidrottare får vi fram en grupp av människor som inte bara äter mycket mer mat än resterande del av befolkningen – de äter i regel också mycket mer kolhydrater. Och inte blir de feta för det. Nej, snarare är det dem vi väljer att avundas på grund av deras atletiska och fettbefriade kroppar.

Gunde Svan åt, enligt utsago, ungefär 10 000 kalorier om dagen under sin aktiva karriär, varav en abnormt stor del utgjordes av kolhydrater. Det motsvarar ungefär fyra dagars ätande för en genomsnittlig person. Gjorde det Gunde fet?

Nej.

Men varför inte? – han rörde på sig motsvarande den mängd mat som konsumerades.

Slutsatsen blir följande:

• Räds inte kolhydraterna – men ät heller inte för mycket av dem. Framförallt inte om du är en fysiskt inaktiv person.
• Räds inte någon mat – men ät heller inte för mycket av det du väljer att äta.

Fet kan du bli av allt, det är bara att välja och vraka. Men om målet är att lura kroppen är jag rädd att du kommer misslyckas – den enda du lurar är dig själv.