Det finns idag inom vissa fitnesskretsar en väldig fixering vid att analysera i princip allting och att aktivt leta efter fel. Ord så som asymmetrier, obalanser, kompensationer, snedhet, korrektion, prehab med mera sprids friskt och ofta undrar jag stillsamt om det är någon som verkligen får lov att träna om man tror på allt det som sägs.
Att kunna analysera rörelser är verkligen inte fel. Att försöka hitta saker i en viss persons rörelser som orsakar problem eller rent av skada är något som jag personligen tror att du kan ha stor nytta av, och för fysioterapeuter är det för många en betydande del av yrket. Problemet idag är dock att det är enormt många människor som läser saker på internet eller går någon helgkurs som sedan är ”experter” på att hitta ”saker”, men de saknar förmågan att sätta det i någon form av relation till verkliga risker.
Om risken att du ska skada dig med en väldigt fin rörelse är extremt liten, och du sedan utför rörelsen lite fel så risken blir hela dubbelt så stor, är risken fortfarande extremt liten. Ett annat sätt att se på det är som att du köper en lott där en av 100 miljoner vinner när du utför rörelsen rätt, och när du gör det fel så är det som att du köper två lotter. Du ska nog inte lägga så stort hopp vid en vinst oavsett.
Asymmetrier som är som sagt väldigt vanligt. I en nyligen publicerad studie gjorde man 3D-analyser på gången hos 182 smärtfria och friska personer i arbetsför ålder, och fann att över hälften hade en asymmetri mellan benen när de gick på 10 procent eller mer (1).
När jag skriver 3D-analys så menar jag inte att en person stod och observerade någon annan. Det handlar om väldigt avancerade videoanalyser där man fäster mängder av markörer på olika bestämda punkter på höft, ben och fötter hos försökspersonerna som sedan blir filmade när de går. Speciella videokameror som bara snappar upp markeringarnas positioner för att sedan föra den informationen vidare till en dator som gör en 3D-animering av rörelsen.
Här under kan du se resultaten mer specifikt indelat efter lite olika grupper. Den enda trenden man möjligen kan se är att idrottarna, i det här fallet amerikanska fotbollsspelare, hade större variation i sitt gångmönster jämfört med normalbefolkningen. Orsaken till att det är staplar som täcker ett visst spann av procenten är för att diagrammet visar medelvärde och standardavvikelse. Så vill du veta medelvärdet är det bara att ta mitten på en viss stapel.
Så alla har asymmetrier – men är det ett problem?
Det faktum att de allra flesta har någon form av asymmetri är ju intressant att veta men det säger ingenting om den asymmetrin på något sätt är negativ. Det kan ju faktiskt vara så att alla personerna som hade mer än 10 procent asymmetrier vid sin gång är i större skaderisk om de till exempel skulle börja gå eller jogga väldigt mycket.
Det saknas dock stöd även för detta i de allra flesta fall. Functional Movement Screen, FMS, är nog den testmetod som de är mest känd inom fitnessbranschen idag, och på senare år har det kommit ut väldigt många studier som undersökt om detta test kan användas för att förutspå vem som är i ökad risk för skada. Den korta summeringen på alla dessa studier är nej, FMS fungerar inte för att förutspå vem som är i högre risk att åka på en skada. Det finns ett visst samband mellan bra resultat på FMS och att vara vältränad rent allmänt. Att vara vältränad rent allmänt innebär i sig en lägre skaderisk när folk ska träna så där finns oftast ett litet samband, men som screeningverktyg för att hitta ”fel” som sen behöver ”fixas” innan du börjar träna, är FMS inte till någon nytta.
För mer läsning om FMS kan du titta på följande inlägg på Träningslära och TränaStyrka:
- Functional Movement Screen – Fungerar det?
- Fler studier på Functional Movement Screen
- FMS visar sig återigen vara värdelöst
Asymmetrier är inte ointressanta – men utan kontext går de inte att tolka
Min poäng med den här artikeln är inte att säga att du kan skita i alla former av obalanser eller asymmetrier du har i kroppen. Det jag istället vill ha sagt är att du inte kan hänga upp dig på alla små skillnader eller ”dåliga” (oftast är det bara någon som hittat på vad som är dåligt) rörelsemönster som du kan tänkas ha.
I de allra flesta fall spelar det ingen roll. Din kropp hittar 99 av 100 gånger lösningar som fungerar bra för din kropp ändå. Det svåra är att avgöra när det kan tänkas att det verkligen spelar roll. På den frågan finns det tyvärr inget svar. Det enda vi vet för närvarande är att alla har vi ”fel” och om vi pekat ut alla ”fel” som ett problem så hade ingen kunnat träna vidare.
Det finns också en reell risk med att hålla på att försöka leta upp fel och brister. För när du efterhand intalat dig själv att du har någon form av fel som kommer ge dig en skada eller leda till smärta så ökar risken för att du faktiskt kommer råka ut för det. Det här är den tråkiga och mindre kända sidan av placebo som kallas för nocebo. Om du säger till människor att något kommer göra ont så kommer fler att uppleva att det gör ont jämfört med om du säger att samma sak är smärtfritt (2).
Jacob Gudiol är expert på kost och träning och författare till boken "Skitmat" , som du hittar här som pappersbok eller här som e-bok, samt boken "Forma Kroppen 2" , som du hittar här.
[
](http://butik.tyngre.se/Tyngre-Tr%C3%A4ningssnack/Forma-Kroppen-2)
