Det var en risig höst på väg in i vinter, november och mörkt. Men jag var på topp för jag hade precis lyckats ta mig ur mitt livs tuffaste period av smärta i ländryggen. Den hade suttit i konstant i nästan ett år och jag hade inte kunnat träna ordentligt och den störde mig när jag sov. Men shit vad jag hade stretchat mina hamstrings och ytliga höftböjare, tokfokuserat på mina djupa inre magmuskler och bäckenposition och tydligen var jag bättre igen. Jag kunde träna marklyft och knäböj igen, bättre än någonsin.

Men plötsligt efter en höst av personbästa i allt så började höger knät göra ont. Det smärtade till på utsidan i vissa enkla vridrörelser utan belastning och jag hade en punkt där som var sjukligt öm. Jag kan känna den där punkten inom mig än idag för den höll på att förstöra mig.

Självdiagnosticera skulle jag ju såklart göra, jag är ju fysio liksom, borde ju ha koll. Lusläste allt som hade med yttre knäsmärta att göra – iliotibialt smärtsyndrom / popliteusmuskeln / coronarligament / triggerpunkter / nerver – ja, du hänger med. Men inget passade in. Som en sann fysio så letade jag överallt.

Då måste det ju vara menisken. Jag var hos kollegor för ytterligare bedömningar, insåg att detta fixar jag inte själv. Ingen kunde säga något men det måste ju vara menisken. Så till ortopeden blev det, han var tvärsäker, hade sett detta förut, menisktesterna var positiva och det handlade om en lateral menisk och skulle fixa sig med en artroskopi.

Artroskopin gick bra, men meniskerna var hela och fina men det fanns en generell inflammation, tilltuffsat brosk på medialsidan (knäts insida) tillsammans med en plicae (förtjockat kapselväck). Men vadå… det skulle ju vara laterala menisken? Hade ju ont på utsidan? Aja, knät kändes bra efteråt. Tog ett par veckor och där var smärtan igen, precis på den där punkten på utsidan och knät var svullet igen. Felen ortopeden hittade var ju på andra sidan av knät? Kom ingen vart, kunde inte ens promenera till tåget utan att knät svullnade rejält. Voltaren var det enda som funkade. Och nu gjorde ryggen ont igen, väldigt ont, precis som innan.

Tillbaks till operatören, kortisonspruta tyckte han och börja om med rehab. "Absolut, du kan ju det här med smärta och knän", resonerade jag. Iväg till specialistsjukgymnast på knän som med sin kollega sambedömde mitt knä men kunde inte säga någonting. Jag var så ledsen och kände mig hopplös.

Så jag struntade i allt och lät tiden bara gå och provade mig fram. Det tog 2 år innan knät var OK för att träna igen. Istället kunde jag roa mig åt hur ont jag hade i ryggen istället!

Under den här tiden ägnade jag mig också åt att försöka förstå varför ingen kunde svara på vad det rörde sig om och varför mitt knä betedde sig som det gjorde. Och på den här tiden lyckades jag bl a komma i kontakt med "Explain Pain" och "The Explain Pain Handbook – The protectometer".
Jag fick för första gången lära mig att smärta kanske handlar om mer än vad jag trodde och det absolut mest intressanta var att det verkade handla mer om hur min kropp försökte försvara mig snarare än att förklara för mig hur skadad och trasig jag var.

"Smärta är inte ett mått på skada – Det handlar om försvar…"

Det tjatades det mycket om. Att smärta inte nödvändigtvis handlar om att signalera skada eller strukturell felaktighet, utan snarare är en försvarsmekanism producerad av mina inneboende försvarssystem som hela tiden försöker se till att jag och min kropp hålls i schack.

David Butler förklarade det på det här viset:

David Butler förklarar hur vi förstår hjärnan och smärta, kolla gärna in hur han förklarar detta (från 2015)

Som det förklaras så gör hjärnan ständigt en komplex avvägning av allt, som för mig högst personligen som organism, kan tänkas utgöra en fara/hot eller trygghet/säkerhet mot mig och min kropps överlevnad. Därefter kommer den intressanta kategoriseringen av DIM’s och SIM’s.

DIM = "Danger in me" eller Fara för mig
SIM = "Safety in me" eller Säkerhet för mig

Saker som kan kategoriseras som antingen fara (DIMs) eller säkerhet (SIMs) för mig är:

  • Saker som händer i min kropp
  • Saker jag gör
  • Saker jag tror eller tänker
  • Människor i mitt liv
  • Ställen jag är på
  • Saker jag säger / hör / ser / känner lukten eller smaken av

Alla dessa saker behöver mina försvarssystem analysera för att i varje medveten stund bedöma hur stor hot- eller trygghetsbilden är mot mig, och vad som är mest fördelaktigt att uppleva och göra som levande organism. Samtidigt i den här soppan är det tydligen inte bara hjärnan som är ansvarig för att producera försvarsmekanismer som smärta utan även mitt immunförsvar som samarbetar med alla celler i hjärnan och nervsystemet, vilka även kallas våra ’kontrollsystem".

För att hålla kontroll på mig och min kropp ansvarar de här systemen för att producera både smärta, inflammation, svullnad, trötthet, ilska, glädje, rädsla, ångest – ja, typ allt du kan tänka dig uppleva – i syfte att producera inte bara kroppsliga processer, men även beteenden hos mig som kan tänkas vara mest fördelaktiga för mig och min kropps överlevnad utifrån den biologiska natur varifrån mina kontrollsystem härstammar och utvecklats.

Det sved ganska bra i hjärnan ett tag. Vad snackar dom om, jag hade ju skitont på utsidan av knät och det var svullet, jag kunde ju se det och känna det med mina fingrar. Men jag läste igenom allt, framförallt "The Explain pain handbook – The Protectometer" vilken fick mig att reflektera ganska rejält. I boken fick jag välja något problem jag själv haft med min kropp och sedan titta på det med nya glasögon.

I samma veva som mitt knä började göra ont så var jag otroligt stressad på en arbetsplats där jag jag jobbade arslet av mig (+1 i DIMs). Jag fick även min provanställning avslutad på ogrundade anledningar och stod plötsligt utan jobb (+1 i DIMs). Knät började svullna och helt plötsligt kunde jag inte träna, något av det som är viktigast för mig i hela världen (+1 i DIMs). Jag kunde själv inte räkna ut vad som var fel och var orolig, men framförallt väldigt oviss, det vill säga ovetandes/kunde inte förstå vad som pågick och vad som skulle hända med mig (+1 i DIMs). Jag blev tvungen att operera mig, det vill säga skära upp hål i knät och rensa i en vanligtvis skyddad och välfungerande biologisk miljö (+1 i DIMs). Det tog två veckor efter operationen och så hade jag ont i knät igen på samma sätt och förstod ingenting (+1 i DIMs), samtidigt som INGEN kunde förklara vad som var fel eller vad jag skulle göra för att det skulle bli bra eller hur lång tid det skulle ta innan det blev bra (+1 i DIMs). Jag var konstant orolig för min karriär som fysioterapeut och ville inget annat än att få ett jobb igen (+1 i DIMs) och stressade ihjäl mig för att inte bara få tag på ett nytt jobb men även skapa mig meriter såsom kurser på CV:t och annat spännande som skulle göra mig attraktiv på arbetsmarknaden (+1 i DIMs). Jag åt skräpmat i princip varje kväll (+1 i DIMs), favoriten var att käka på MAX Hamburgare, nån slafsig meny med 6 st friterade kycklingbitar och deras Green & Garlic-sås, det var jag fan värd. Jag skulle flytta hemifrån också hade jag bestämt, prova bo någon annanstans än vad jag gjort i majoriteten av mitt liv vilket jag gjorde och hade ingen aning om vad jag höll på med (+1 i DIMs).

Listan över saker som inverkade negativt på mitt allmänna välmående var helt plötsligt väldigt lång. DIMsen övervägde SIMsen med råge. Det var inte så jävla konstigt att mitt nervsystem och immunförsvar gjorde det surt för mig. Jag gav dom ju ingen anledning att tro att något bra var på gång överhuvudtaget.

I backspegeln så kan det sannolikt ha varit en irriterad menisk på utsidan av knät (jag ökade på träningen onödigt hårt under en kort tid) som gjorde att knät var lite grinigt, men i den situation jag befann mig i så gav jag mitt "neuroimmunsystem" (som det nu föreslås att vi bör benämna det) alla anledningar att gå på högvarv. Jag förstod det sen men jag utvecklade även halsbränna och magbesvär, hade minnessvårigheter och riktigt kort stubin, vilket alla är produkter av ett stressat biologiskt system.

Idag så reflekterar jag utifrån DIMs och SIMs, dels för mitt eget välmående men även hos varje person jag träffar som vårdgivare. Har personen en uttalad vävnadsskada, stukat ett ledband, sträckt en muskel i ryggen eller överbelastat en knäled som har en del åldersförändringar (+1 i DIMs)? Finns det en generellt eller specifikt nedsatt rörelseförmåga, styrka eller uthållighet (+1 i DIMs)? Har personen det lugnt i livet? Mår den här människan bra utöver vad den presenterar för mig inne på behandlingsrummet (+1 i DIMs eller SIMs)? Vad har personen för uppfattning om besväret och smärtan (+1 i DIMs eller SIMs)? Vad säger jag till patienten och hur får jag personen att känna om sig själv, sin kropp och sitt besvär (+1 SIMs eller DIMs)?

Det är spännande och roligt att själv resonera på det här sättet då det har gett mig en mer nyfiken syn på människor jag träffar, men även på min egen kropp och välmående. Det har även visat sig att vara ett spännande sätt att få personer att själva reflektera över sin smärta ur ett aningen större perspektiv och därefter även öppnat upp för en givande kommunikation kring problemet, skapa förståelse kring eventuell prognos och samtidigt hur det finns många olika möjligheter för att skapa en välmående biologisk miljö hos individen som försätter kontrollsystemen i en mindre försvarande och mer läkande position.

"Vad tror du har mest inverkan på din biologi? 30 minuter hos en vårdgivare eller de resterande 23 timmar och 30 minuter av din dag?"

Sen är det ju inte bara det att det är "roligt". Faktum är att vi i dagsläget har en ganska robust mängd vetenskaplig data som stödjer grundkonceptet kring resonemanget om DIMs och SIMs. Upphovsmakarna till termerna, David Butler och Lorimer Moseley, står inte bara och skämtar med oss när det kommer till att förstå smärta. Materialet är byggt utifrån modern kunskap inom områden som biologi, neuropsykologi, immunologi, filosofi, matematik och statistik, beteendevetenskap och många fler.

Jag har fortfarande känningar i ryggen, och knät strular till och från. Men jag lider inte alls av det idag. Idag kan jag bättre förstå varför, och jag har ett funktionellt ramverk att resonera utifrån kring vad som verkar vara utav värde (överlevnadsvärde) för mig, mitt välmående och i förlängningen min smärta.