- Stuart Jamieson: Född med en halv bröstkorg och förväntades inte leva till en ålder över två år. Med stöttning, träning och adaptation lyckades han, vid 24 års ålder, marklyfta 5 ggr sin egen kroppsvikt.
- Aron Anderson: Diagnostisierades med cancer i korsbenet vid 8 års ålder. Efter strålbehandling samt operativa ingrepp förlorade Aron olyckligtvis full funktion i båda benen. Detta hindrade honom dock inte från att bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise, år 2013, genomföra en svensk klassiker år 2014 och sedan ta sig upp på Kilimanjaro, Afrikas högsta berg 2016.
- Shahrzad Kiavash: Fick olyckligt båda sina underben amputerade efter en blodförgiftning 2012 men representerade sedan Sverige i triathlon under 2016s Paralympic Games.
Detta är personer vars motgångar många skulle påstå borde innebära klart rörelsebegränsande konsekvenser. Ändå har samma personer genomfört fantastiska prestationer som många ”icke-rörelsebegränsade” personer mest troligt inte skulle klara av.
Rörelsedysfunktion
Begreppet att röra sig ”felaktigt” benämns i utvalda forum som en ”rörelsedysfunktion”. Ett felaktigt sätt att röra kroppen som påstås ge potentiellt ökad risk för diverse komplikationer likt smärta, förslitning eller annan o-önskvärd självdestruktionssynonym.
Jag skulle vilja argumentera för att begreppet är en klart snedvriden föreställning som i många fall grundar sig i okunskap kring mänsklig rörelsekomplexitet samt osäkerhet och svartvita definitioner av vad som är ”bra” och ”dåligt”, ”rätt” eller ”fel”.
Hälsa och välmående handlar om aktivitet, sömn, kostmönster, relationer, arbete, självsäkerhet, syfte, bekräftelse, genetik, vanor, inställning, motivation och så vidare. INTE om specifika, exakta, rörelsemönster som ska appliceras eller passa alla människor exakt likadant. Att alla människor ska röra sig på exakt samma sätt är likvärdigt med påståenden likt att alla människor bör ha exakt samma skor, helst i exakt samma storlek, eller att alla människor borde ha samma hårfärg och frisyr.
Problematiken med begreppet ”rörelsedysfunktion” är själva definitionen. Det finns idag ingen rak beskrivning för vad en rörelsedysfunktion faktiskt är, då bevisgrunden är kraftigt bristande. Den mänskliga normalvariationen av rörelse skiljer sig dessutom för mycket från person till person för att någon ska kunna ge en bestämd, generell, beskrivning av vilka rörelser som är rätt eller fel (Lathrop-Lambach, 2014).
För att uttrycka mig ännu tydligare. Mänsklig rörelse är ett mycket komplext, dynamiskt system med extremt många varierande, OKONTROLLERBARA faktorer. För att texten inte ska bli bibellång ger jag här nedan tre exempel för att förtydliga min poäng.
Tre faktorer som påverkar mänsklig rörelse är:
- En individs antropometriska förutsättningar (variationer i skelettstruktur).
- Uppgiften de ställs inför och...
- .. vilken miljö de förväntas utföra uppgiften i.
Individen
Vid bedömning av ”rörelsekvalitet” måste vi ta hänsyn till att människor kommer i alla möjliga olika former samt med helt olika förutsättningar för vad som faktiskt är fysiskt möjligt att utföra. Variationer i skelettstruktur och geometri såsom ben- och extremitetslängd, ledposition, ledvinklar med mera kommer i stor omfattning påverka personers fysiska möjlighet till specifika rörelser (Muryama, 2001), (Cibulka, 2004).
Så bara för att din 500 år gamla Bikram-Yogi-Master har möjlighet att vrida svetten ur sig likt en skruvad disktrasa betyder inte det att din beniga geometri kommer tillåta samma sak (Matsumura, 2014).
Det är viktigt att komma ihåg att icke-modifierbara ”dysfunktioner”, eller kanske bättre benämnt normala fenomen, kommer begränsa och ge möjlighet till olika rörelseförutsättningar hos olika personer. Ett exempel är hur lårbenlängd samt bäckenform påverkar olika personers möjlighet till djupt huksittande, eller till forumet anpassat, få till tävlings- eller gymbrosgodkänt knäböjsdjup (Muryama, 2001), (Cibulka, 2004).
Modifierbara, mjuka, vävnader likt muskler, senor med mera kommer givetvis också att påverka möjligheten till rörelse men de icke-modifierbara faktorerna glöms ofta bort i vimlet av stretch-foamroll-sittpåhukvarjedag-träningskulturen. I olyckliga sammanhang blir resultatet frustration och fixering kring uteblivna framsteg till för personen egentligen omöjliga uppgifter, likt exemplet med lårbens- och bäckenstruktur som inte tillåter ”fulldjupa” knäböj trots att personen i frustration minsann stretchat varje dag.
Uppgiften
Rörelser måste anpassas efter uppgift. Ett typexempel är lätta kontra tyngre lyft av objekt som ligger på golvet. Ett lätt lyft kan och bör ske utan någon större ansträngning. Det finns inget behov av total bålanspänning då kroppen är stark nog att utföra uppgiften ändå, medan ett tyngre lyft ställer klart högre krav på total kroppsanspänning och hävarmsposition. Detta är inte konstigare än att lätta objekt från översta hyllan i köket lätt lyfts ner med en hand medan mormors tunga keramikvas som stått och samlat damm på samma hylla kräver två händer för att uppgiften ska lösas.
Att påstå att alla rörelser bör utföras utefter specifika regelverk skapar lätt problem som egentligen inte existerar vilket har en tendens att leda till stress, oro och onödiga tankeprocesser kring obetydliga och ofarliga bagateller.
Detta betyder inte att vi bör bete oss som PWO-stinnade kycklingar hela dagarna. I vissa situationer, under vissa omständigheter, kan det vara användbart att se över hur en rörelse ter sig för att på så sätt kunna utföra rörelsen mer effektivt. Detta kallas i träningssammanhang teknikträning och kan gynna förbättrad prestation i det tränade momentet eller uppgiften.
Men även teknikträning måste adresseras utefter personens kropp, vald uppgift samt miljö för att den ska ge verksam effekt. Trots Instagrams många ”Do and Don´t do” -videos så finns ingen färdig instruktionsbok utan man får än en gång göra det bästa av det man har.
Teknikråd för att minska risken för smärta och skada verkar däremot inte vara så hjälpsam och kan i olyckliga fall eventuellt till och med öka risken för skada och smärta (Verbeek, 2012), (Bazrgari, 2007), (Pavlova, 2014).
Miljön
Slutligen måste miljön betraktas som en förvirrande faktor. Rörelser som sker i mer kontrollerade miljöer, likt gym, kommer mest troligt att te sig mer kontrollerat, kontra rörelser som sker ute i världens växlande natur av asymmetriska trottoarkanter och arga rulltrappsköer. Det blir ohållbart att påstå att man konstant ska tänka på hur man rör sig i livets redan tankspridda kaos.
Linjär perfektion bör med all rätt bortprioriteras för att ge plats åt viktigare, mer rulltrappsvänliga tankeprocesser.
Olika typer av bollsporter är också bra exempel på hur rörelse i fria miljöer måste få te sig fritt. Att springa efter en boll, jagad av sparkande, dobb-beväpnade motståndare och fundera på bäckenposition är en övervägt dålig idé.
Sammanfattning
Att benämna fullt friska, normala men varierade kroppsliga fenomen som dysfunktioner blir fel. Alla människor kommer ha avvikande rörelsemönster på något sätt. Det är en del av varje individs unika karaktär. Det finns ingen färdig mall för rörelse, och om det fanns så skulle det utefter den utbredda normalvariationen innebära att vi alla har dysfunktioner från topp till tå, vilket vore en ofantligt tråkig, missvisande och ohållbar bild av människokroppens egentligen fantastiska adaptiva superkraft.
Så, fall inte för missvisande, ”korrekta” regelverk tagna ur sin kontext. Det blir både fel, ohållbart och många gånger ytterligare en adderad stressor till livets redan befintliga kaos. Rörelser kan se ut och utföras på många olika sätt. Hur rörelser ser ut utifrån verkar däremot mindre viktigt än att dom faktiskt känns bekväma, naturliga och effektiva. Så utforska din egen STRUKTURELLA möjlighet för rörelse, vid olika UPPGIFTER, i olika MILJÖER, likt personexemplen i artikelstarten som gjorde vad de kunde med det de hade, vilket också resulterade i fantastiska prestationer.
Att lägga överdrivet mycket tankekraft på så kallade ”dysfunktioner” kommer mest troligt också att begränsa dina träningsresultat jämfört med att istället fokusera på vad som faktiskt tar dig framåt. Att träna med ”framsteg” som prioritet känns ju dessutom spontant som en klart roligare träningsresa att ta del av än att konstant leta efter och korrigera tråkiga, obetydliga ”dysfunktioner”.
Referenser
Bazrgari, B. e. (2007). Analysis of squat and stoop dynamic liftings: muscle forces and internal spinal loads. European Spine Journal .
Cibulka, M. T. (2004). Determination and significance of femoral neck anteversion. Physical Therapy .
Lathrop-Lambach, R. e. (2014). Evidence for joint moment asymmetry in healthy populations during gait. Gait and posture.
Matsumura, N. e. (2014). Morphologic features of humeral head and glenoid version in the normal glenohumeral joint. Journal of Shoulder and Elbow Surgery .
Muryama, M. e. (2001). The Frank Stinchfield Award: Morphologic features of the acetabulum and femur: anteversion angle and implant positioning. Clinical Orthopaedics and Related Research .
Pavlova, A. V. (2014). The lumbar spine has an intrinsic shape specific to each individual that remains a characteristic throughout flexion and extension. European Spine Journal .
Verbeek, J. H. (2012). Proper manual handling techniques to prevent low back pain, a Cochrane systematic review . Work.
Photo by Derek Owens on Unsplash
